Bokrecension av Över min döda kropp – Freja Erixån.
Publicerad 2019-02-08 i Göteborgs-Posten.

Sjöjungfrun på omslaget har blont hår och blå ögon, men håret är för gult, huden för rosig, ögonen utan själ, armarna blir till åtta ormar, stjärtfenan hasar ner och en kuk hänger mellan benen. Malmökonstnären Freja Erixåns debut handlar om att försöka leva upp till patriarkatets norm, om att begå våld på sig själv och att kastas mellan hybris och självhat. ”Det är en reaktion mot kvinnolivets genomgående tema av skam.” står det i baksidestexten. Är det verkligen så illa i världens mest jämställda avkrok? Ja, och boken lyfter upp drösvis av missförhållanden som är så vanliga, långvariga och komplext förgrenade i vår kultur att vi antingen gått på att de inte finns eller gett upp att se dem. Continue reading →

Skaparkollektivet Forma – 17 000. Vårsalongen Liljevalchs 2019.
Recension publicerad 2019-01-28 i Göteborgs-Posten.

Folkfest, tradition, kassako. Vårsalongen mitt i vintern står trygg och slår ofta rekord i antal ansökningar och besökare. Det är en chans för någon helt utanför konstens finrum att visa sina verk på en ansedd konsthall för hundratjugotusen par ögon. En frikostig plats för att trängas med andra amatörer, konstnärer från det glömda mellansiktet och kanske någon enstaka etablerad räv. Continue reading →

Cape Coast Castle. Foto: Carolyn Kaster.
Bokrecension av Släkten och slavarna – Carl Johan De Geer.
Publicerad 2019-01-15 i Göteborgs-Posten.

Släkten och slavarna, titeln på Carl Johan De Geers nya bok är lika lakonisk och brutal som namnet på hans äldre kortfilm Mormor, Hitler och jag. I båda fallen handlar det om verkliga, svårsmälta spöken. Som ung på 60-talet skydde Carl Johan De Geer släkten som pesten. Skam över adliga titlar, avståndstagande från traditioner och obehag inför allt borgerligt präglade hans liv och konstnärskap. Tidens politiska engagemang rörde världsomspännande frågor där distans kunde upprättas, men det privata hann ikapp De Geer. En svart man frågade på Hemköp: ”Vet du att en av dina förfäder ägde en slavstation i Ghana?” En annan man sa att han var ättling till en afrikan som Louis De Geer lät frakta med slavskepp på 1600-talet. Continue reading →

Stillbild ur Silence av Mandana Moghaddam.
Bokrecension av En ny frihet – sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg
red. Lena Boëthius, Björn Fredlund och Gudrun Nyber
Publicerad 2018-11-11 i Göteborgs-Posten.

Hundra år famnas av sjutton konstnärer. Hela det myllrande, bullrande nittonhundratalet med världskrig, arbetarrörelse och kvinnokamp. Ismer som importeras från kontinenten och defilerar förbi i snabb parad. Personlig närvaro som sakta vävs in i tiden och finner sitt eget uttryck genom stil och material. Antologin En ny frihet –sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborgär ett led i en bredare kulturhistorisk bokserie tillägnad Göteborgs fyrahundraårsjubileum. Den aktuella boken bär fram nio kvinnor och åtta män, de blir till prismor genom vilka ett tidevarv uppstår, skimrande och glasklart. Continue reading →

Eric Magassa – The Lost Series (beskuren).
Modernautställningen 2018, Med framtiden bakom oss.
Moderna Museet 20 okt 2018 – 6 jan 2019.
Recension publicerad 2018-10-23 i Göteborgs-Posten.

Vad är svensk konst idag? Modernautställningen som var fjärde år mönstrar den svenska samtidskonsten besvarar frågangenom att ifrågasätta alla led i den. Svensk är inte nationsgräns eller etnisk börd, utan tvärtom en problematisering av dessa. En diskussion mitt i globaliseringen, flyktingströmmen och främlingsfientligheten. Konsten är inte gjord av de mest kända konstnärerna, utan av de som är mest intressanta i det sammanhang utställningen skapar. Och termen idag utmanas av många historiska återblickar och möjliga framtider. Modernautställningen hade kunnat se helt annorlunda ut. Det är tur att den inte gör det. Continue reading →

Lars Tunbjörk, Ur serien Vinter (beskuren).
Tunbjörklandet – blicken från sidan, Fotografiska, 14 sep – 2 dec 2108.
Recension publicerad 2018-10-17 i Göteborgs-Posten.

Tunbjörklandet är Sverige när det är som vanligast, inhemskast, olidligast. Ett tyst skrik mot gräll plast, en desperat melankoli. Fyllekyss i gräset, avgasgrå snögubbe, korv med mos, skokartongshus. Vi har sett det förut men inte så här. Inte lika tröstlöst, ömsint och vemodigt. Många kan fånga en dråplig scen, en oneliner som skaver, men Tunbjörk ger en hel, vid och djup berättelse. Få konstnärer är så tongivande att de sammanfattar en folksjäl. I hans fruset färgglada bilder går en kritisk golfström, en varm omfamnande ironi. Continue reading →

Liva Isakson Lundin, Hold Sway, Wetterling Gallery 31 aug – 6 okt 2018.
Katalogtext, föreligger också i engelsk översättning.

En kraft i metall svingar sig över rummet, hit, dit, runt sig själv och ut igen. Den dansar i luften som en fjärilskniv, en silverorm, ett åskmoln i ledband. Bandstålet svävar tack vare repen som håller upp dess flamboyanta gester och fäster dem mot väggen. Repen gör det möjligt för stålet att flyga men i samma rörelse fixerar det och fjättrar. När Liva installerar verket kommer metallen att rugga upp repen, det ska se ut som om stålet skulle kunna slita av dem närsomhelst. To Hold Swayär verkets titel och uttrycket betyder att ha makt eller ett stort inflytande. Ordagrant att hålla ett svajande. Är det inte motsägelsefullt? Och samtidigt träffsäkert, för kanske är det så livet är? Vi måste försöka greppa något fritt och vilt. Förstå det och styra med det, för det är det enda vi har och det enda som är på riktigt. Kanske lyckas vi i korta stunder. Vinden när man seglar. Känslor vi bygger vidare på. Continue reading →

Bildtexter till Theresa Traore Dahlbergs fotografier.
Hjärnstorm, nr 130-131: Tid, 2017.

Stolarna
På dagarna är det bara en tom yta. Mot kvällen stor stolarna plötsligt där, två och två, som en föreställning om tvåsamhet. En scenografi som väntar på sina aktörer eller statister. Människorna kommer i skymningen, beställer ett glas, sätter sig och tittar ut i mörkret. Natten faller och det finns ingen belysning. De ljusa timmarna steker solen platsen till händelselöshet. Det är fyrtio grader och siesta. Lugnet dröjer sig kvar in i natten. Här sitter paren fåordiga och långt ifrån varandra. Det finns tid till det. Och det finns många sådana platser. Ett stycke mark som inte tillhör någon, där vem som helst kan ställa ut några stolar och suggerera fram ett möte. En sådan plats blir undanglidande, mer som en stämning. Ett rum utan händelser med avsaknaden och förväntningarna som sitt kraftfält. Tiden står stilla, droppar eller flödar, som en råvara. Continue reading →

Installationsbild med videoverket Statecraft 2017.
Loulou Cherinet, Who Learns My Lesson Complete?
Moderna Museet, 11 mars – 10 sept 2017.
Krönika publicerad 2017-09-08 i Sydsvenska Dagbladet.

”Jag kan svenska och har jobb, varför måste jag jämt vara utanförskap?” ”Vem har rätt att bestämma det?” ”En arbetslös svensk är mer utanförskap!” Så diskuterar två nyanlända i Loulou Cherinets videoverk ”Statecraft” som visas på Moderna Museet i Stockholm (t o m 10/9). Kameran snurrar kring nysvenskar, svennebananer, funktionshindrade, före detta missbrukare och långtidssjukskrivna. De diskuterar utanförskap och innanförskap – alla känner att orden, liksom livet, skaver. Continue reading →

Genom Dina ögon I beskruren.
Katalogtext om Stina Rosenbergs konstnärskap till SAK:s årsbok 2017.

Måleriet virvlar, skälver och kastar sig ut. Det är som att färgerna och formerna kämpat fram en plats åt sig själva. Att de huggit runt tills det uppstått luft kring dem. Stina Rosenberg ser måleriprocessen som att beträda ett intimt rum, ytan är en plats och något kraftfullt utspelar sig mot den ljusa bakgrunden. Hon målar med penslar, fingrar och gummiskrapor och motivet växer fram intuitivt. Allt sker på en aluminiumskiva som hon grunderar med vit, svagt rosa, blå eller grå ton som hon slipar tills den är helt len. Continue reading →

Interiörbild från Biologiska museet i Stockholm.
Krönika publicerad 2017-08-14 i Sydsvenskan.

Kring oss finns ting för handen, pennan, bordet, stolen. Men börjar vi titta och samla på sakerna transformeras de till ting för tanken. I utställningen Tingen i samlandets spår på Fredriksdal museer och trädgårdar finns två montrar med monterade fåglar och fjärilar, skärvor från Helsingborgs stadsmuseum som stängde 1996. När stadsmuseet öppnade i början av förra århundradet fanns tvåtusen monterade djur där. Det var så vi tittade på naturen innan vi kunde sätta in en kamera i en fågelholk. Nu används de monterade fåglarna till att vidga vårt kulturhistoriska perspektiv på samlande. Continue reading →

 Alexandra Vogt – No Title (beskuren)
Like a Horse, Fotografiska, 19 maj – 3 sep, 2017.
Recension publicerad 2017-07-19 i Göteborgs-Posten.

Äntligen. En tematisk grupputställning på Fotografiska. Annars har man mest satsat på manliga genier i riktningslösa retrospektiver. Visst, mästarna har varit vassa men utställningarnas metod tycks ha varit att visa upp och utropa titta vad snyggt! Därför är den nu aktuella Like a Horse så välgörande. För här är en utställning som vill något mer. Tankeproduktion och problematisering. Att sätta in bilderna i ett sammanhang av samtid och samhälle och knyta an till relevanta diskussioner. Continue reading →

Jag skriver konstkritik för dagspress och i konsttidskrifter.
Uppdragsgivare: Göteborgs-Posten, Sydsvenska Dagbladet, Konstperspektiv, Konstnären, Fotografisk Tidskrift, Aftonbladet, Expressen Kultur, LO-Tidningen Kultur, Statens konstråd, Konstfrämjandet, Artlover, Konstvärlden, Omkonst, Konsten.net, MM-Bulletinen och Paletten.

Nedan följer mina publicerade texter i urval.

Stillbild ur videoverket Dom 237, Piteå Tingsrätt – om mordet på ett barn 2012.
Krönika publicerad 2017-07-18 i Sydsvenskan.

Vacker norrländsk natur med fjäll, sjö och så mordet på ett barn. Det är ingen mysig deckare utan rå verklighet. Michael-fallet då ett fyraårigt barn plågades ihjäl av sin styvfar och sin mor vid sjön Tjeggelvas, sju mil norr om Arjeplog år 1990. Berättelsen kommer till mig via Marianne Lindberg De Geers videoverk Dom 237, Piteå Tingsrätt – om mordet på ett barn som hon gjorde 2012 och som nu visas på hennes retrospektiva utställning på Färgfabriken i Stockholm. När Lindberg De Geer berättar om verket säger hon: ” Till saken hör att jag arbetat fjorton år inom psykiatrin, varav nio år på BUP, Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Göteborg, och tagit del av fruktansvärda öden som samhället vänt ryggen.” Continue reading →

Marie-Louise Ekman, Moderna Museet, 17 juni – 17 sep 2017.
Marianne Lindberg De Geer, Full Speed Ahead, Färgfabriken, 6 maj – 26 nov 2017.
Recension publicerad 2017-06-28 i Göteborgs-Posten.

Marie-Louise Ekman och Marianne Lindberg De Geer visar i sommar hela sina konstnärskap på Moderna Museet respektive Färgfabriken. Utanför konstvärlden förväxlas de lätt, livs- och konstrebeller med liknande namn och blonda hårsvall. Mångsysslande, konstnärligt tongivande, samhällsdebatterande, jämngamla och båda i tur och ordning gifta med Carl Johan De Geer. Sedan löser likheterna upp sig i paralleller. Ekman har varit rektor på Kungliga Konsthögskolan och chef på Dramaten. Lindberg De Geer har varit ledamot i Kulturrådet och chef för Konst & Design på Kulturhuset Stadsteatern. Continue reading →

Pernilla Zetterman, Turn Down Center Line, Fotobok.
Recension publicerad i Fotografisk tidskrift nr.X 2017.

I min hand håller jag ett konstobjekt, en bok i svart läder med fladdrande långa bokmärken och en trollformel i silver på omslaget. Pernilla Zettermans Turn Down Center Line samlar hennes foto- och videoverk om relationen mellan människa och häst. En kärlek som rymmer ömhet, omhändertagande, maktutövning och våld. Continue reading →

Fia Kvissberg, Kvinna–Moder–Vän, Edsviks konsthall 13 maj – 4 juni 2017.
Katalogtext, beställning.

Att besöka Fia Kvissberg i hennes ateljé är som att träda in i ett färgsprakande kalejdoskop. Hon förbereder sin stora utställning till Edsviks konsthall och visar mig runt bland måleri, grafik och skulptur. Sjuttio verk ska med. Utställningens titel är Moder-kvinna och vän och temat rör vid brännande frågor om moderskap, konstnärskap, identitet och jämställdhet. Continue reading →

Susan Philipsz, Lost in Space, Bonniers konsthall, 22 feb – 7 maj 2017.
Kortrecension publicerad 2017-02 i Göteborgs-Posten.

Susan Philipsz, den skotska ljudkonstnären som skapat suggestiva installationer runt om i världen, intar nu Bonniers konsthall i Stockholm med utställningen Lost in Space, 22 feb – 7 maj. Hennes verk har en förmåga att förhöja stämningen på den plats de samverkar med. Vattendrag, kyrkogårdar och järnvägar blir besjälade. Ofta träffar hon mitt i prick utomhus, men i konsthallens vita kub blir det tyvärr alltför kalt och andefattigt. Continue reading →

Marina Abramovic, The Cleaner, Moderna Museet, 18 feb – 21 maj, 2017.
Kort krönika publicerad 2017-02 i Göteborgs-Posten.

Den världsberömda performancekonstnären Marina Abramovic har just öppnat sin stora retrospektiva utställning på Moderna Museet i Stockholm (18 feb – 21 maj). Abramovic inspireras av fysiska och psykiska utmaningar, meditation och schamanism. Hon visar att nya upplevelsehorisonter kan öppnas när våra gränser tänjs tills de nästa brister. Med sina performances, som hon utför själv eller tillsammans med publiken, vill hon förändra oss. Få oss att sakta ner, skala av och öppna upp. Utmana och överskrida oss själva. Nå bortom rädslan, smärtan och ilskan, och skapa ett varande i nuet med nya dimensioner, ny mening. Continue reading →

Marina Abramovic, The Cleaner, Moderna Museet, 18 feb – 21 maj, 2017.
Recension publicerad 2017-02-19 i Sydsvenska Dagbladet.

The cleaner, rengöraren, frigöraren. En konstnärlig praktik är ett personligt iordningställande, och Marina Abramović städar mer än de flesta. Flera verk kretsar kring rengöring och hennes essens är att skala av och nå kärnan. No bullshit. Hon är dödsallvarlig, glasklar, humoristisk – och intensiv som ett vattenfall på pressvisningen. I femtio år har hon tänjt på vad som är fysiskt och psykiskt möjligt. Drivit sig själv, publiken eller deltagarna till bristningsgränsen och inhämtat kunskap bortom det vi kallar verklighet. Continue reading →