Bokrecension av Över min döda kropp – Freja Erixån.
Publicerad 2019-02-08 i Göteborgs-Posten.
Sjöjungfrun på omslaget har blont hår och blå ögon, men håret är för gult, huden för rosig, ögonen utan själ, armarna blir till åtta ormar, stjärtfenan hasar ner och en kuk hänger mellan benen. Malmökonstnären Freja Erixåns debut handlar om att försöka leva upp till patriarkatets norm, om att begå våld på sig själv och att kastas mellan hybris och självhat. ”Det är en reaktion mot kvinnolivets genomgående tema av skam.” står det i baksidestexten. Är det verkligen så illa i världens mest jämställda avkrok? Ja, och boken lyfter upp drösvis av missförhållanden som är så vanliga, långvariga och komplext förgrenade i vår kultur att vi antingen gått på att de inte finns eller gett upp att se dem. En strid ström feministiska serieromaner med naivistisk stil har forsat under de senaste decennierna, mestadels från Skåne. Går inte jämställdheten till överdrift, räcker det inte snart? Nej, jämställdhet kan inte gå för långt, det ligger i själva begreppet. Antingen är det jämställt eller inte. Och den ovan nämnda stilen verkar inte vara en fluga utan en genre som är här för att stanna.
Över min döda kroppär ett vattenfall av färg, skratt och tårar, och det känns som att det aldrig ska ta slut. Den går snabbt att läsa, vända hundratals sidor med målningar, och det går långsamt för att jag vill vara där igen. I friheten att måla som ett barn och i friheten att tänka stort. I modet att visa sig löjlig, liten, kär, naken och våga skämta om det.
Ett av bokens företräden är en vilt flödande existentialism där hästar, drakar och prinsessor tumlar runt metamorfosiskt. ”Oroa er inte det är bara en fasad. Det är inte som det ser ut.” står det ovanför en extatiskt galen, naken kvinna med vingar. ”Vi är egentligen ledsen inte glad. Vi har egentligen gjort slut.” står det över den hysteriskt glada hästen hon rider på. I ett annat uppslag, över en stor gul krake, skriver hon: ”Jag känner mig så ofta som en förrymd cirkushäst. Ledsen, smutsig och utan sammanhang.” Sedan är det upp till kamp igen, i form av ett fyrfota hondjur med blont hårsvall och eld på ryggen. ”Never mind att jag brinner. Jag är ändå starkast av oss två. Jag är show. Jag är härlig. Jag är sexig. Smart. Passa på att avla på mig. Jag är utrotningshotad art.”
Hjälprutor formar sig till uppslag med numrerade bilder och punktvisa förklaringar. Till exempel ”Ledsen mat” med bilder på morot, tjockpannkaka, gröt ochsoppa på tub. ”Varför morot är bra att äta om du är ledsen. När du tuggar hör du inte dina egna tankar.” Eller ”Hjälpmedelsplagg”, ”Krona ger dig känsla av: makt, självförtroende, underlättar situationer som: tal, break-ups.” Drift med marknadsekonomins pragmatism och hjälp-dig-själv-mindfullness men också ett djuplodande ide mänskligt löjliga anledningarna bakomvåra val.
Feministiskt grundarbete genomsyrar många berättelser. Vården som skriver ut preventivmedel med förödande bieffekter, boxar-läraren som tafsar och kampen mot dysmorfofobin trots utseendefixeringen. ”Vad har du där? Det är väl inte ett ansikte utan smink? Vem har sagt att du får bryta utseendekontraktet?” ”Hej jag vill beställa en… App app app. Du är tjej va??? Tillåt mig då att först spekulera fritt kring ditt utseende!” Gubbarna som för dialogerna är lika kletiga och könlösa. Pratbubblor dräller ner från dem som tårar, spott, spyor eller hängbröst. En svartvit berättelse om den klängiga flickvännen sticker upp här och var men på sista sidan är rollerna ombytta: ”Jag har bestämt mig för att jag behöver ensamtid. Men nejje! Jo jag är redo. Nej men du känns ändå skör. Vi hörs om några veckor! Hejdå!” Kvinnofrigörelsen tar evig tid men det finns glimtar av hopp. Kanske bara runt kröken.
Magdalena Ljung