Åke Göransson, Färgens tröst, Inge Schiöler, Landskap utan gräns, Liljevalchs+, till 8 jan.
Recension publicerad 2022-10-18 i Göteborgs-Posten.

Färgen som sjunger och vrålar eller viskar smeksamt, eftertänksamt, det är Göteborgskoloristerna Inge Schiöler och Åke Göransson. Deras parallella utställningar visas nu i konsthallens nybyggda annex Liljevalchs+. En målerisk tvåfald där Göranssons finstämda interiörer famnas av en intim omramning och Schiölers vildsinta naturmotiv tillåts ljuda högt mot taklanterninerna. Katalogen är också en katamaran av två böcker, poeten Anna Hallberg har skrivit förtätade dikter utifrån Göranssons kompakta motivvärld och konstnären Lars Lerin följer Schiöler som en kollega i tanken till hans vidsträckta målarrike i den bohuslänska skärgården. Även två dokumentärfilmer av Pontus Hjorthén ackompanjerar presentationerna och fyller på bilden av konstnärskapen. Utställningarna formar sig i all sin dualitet till en genomtänkt, rik och vacker satsning.

Göranssons och Schiölers vägar korsades på Valands målarskola på 1920-talet, i färgen såg de en poetisk potential att uttrycka ett brett känsloregister. De var solitärer och deras liv slog in på tragiska spår när de båda diagnostiserades med schizofreni, en sjukdom som låg i tiden. Utöver det var de så olika som två Göteborgskolorister kan bli. Göranssons universum var enrummaren han delade med sin mamma och tidvis med andra delar av sin släkt. Bristen på drägliga levnadsförhållanden intensifieras när han tjugofem år gammal får barn och han virvlar ner i psykisk och fysisk ohälsa. Det enda som fungerar är måleriet, skimrande översinnligt. Utsikten från fönstret renodlas mot ett lyriskt äventyr. Vardagens föremål avkläs sitt skenbara grådask och materialiseras som mening och tröst. Själv tycker han att det bara är skisser och avkräver sin mor ett löfte att inte visa tavlorna. Vid trettiofem års ålder, 1937, läggs han in på sjukhus och tre år senare upptäcker en vän till honom hundraåttio målningar, hopvikta och kletiga i moderns kökssoffa. Det resulterar i ett genombrott och en utställning som Göransson ser ledd av en sjuksköterska. Senare säger han ”Den där Göransson var visst en ganska bra målare, men vart tog han vägen?” Fyrtio år gammal dör han i tuberkulos och efterlämnar en gåtfull bildskatt.

Schiölers andliga hem var Kosterhavet där han letade motiv med motorbåt, vände sig åt fyra håll och målade. Saltfrätta ytterskär, klapperstensfält, granithällar eller doftvarma ängar. Sinnligt, ömsint och glödande matar han in färgen i duken, han är hungrig och låter ingen av naturens skiftningar gå till spillo, men sitt eget liv spiller han alltmer. Tjugofem år gammal, 1933, skrivs han in på mentalsjukhus och fem år senare hålls en minnesutställning för att framtiden tycks bortryckt. Men efter nio apatiska år tinar han upp, ritar och målar på väggar, lakan och toalettpapper, trots att vänner och personal gett honom konstnärsmaterial. Ännu viktigare är de korta permissionerna när han åker till Västkusten och målar i ett frenetiskt tempo. Efter tjugosju år av hospitalisering, 1960, friskförklaras han och återvänder till sitt rätta element. En ursinnig färgstyrka och flödande former bryter fram, de verkar omöjliga att jämka men Schiöler lyckas ordna dem i ackord.

Alldeles invid Liljevalchs+ i den gamla konsthallen visas den likaså sevärda utställningen ”Evigt liv” där samtidskonsten ställer sig existentiella frågor. Det känns som att deras titel smittat av sig även på Åke Göransson och Inge Schiöler.

Magdalena Ljung