Liva Isakson Lundin, Hold Sway, Wetterling Gallery 31 aug – 6 okt 2018.
Katalogtext, föreligger också i engelsk översättning.

En kraft i metall svingar sig över rummet, hit, dit, runt sig själv och ut igen. Den dansar i luften som en fjärilskniv, en silverorm, ett åskmoln i ledband. Bandstålet svävar tack vare repen som håller upp dess flamboyanta gester och fäster dem mot väggen. Repen gör det möjligt för stålet att flyga men i samma rörelse fixerar det och fjättrar. När Liva installerar verket kommer metallen att rugga upp repen, det ska se ut som om stålet skulle kunna slita av dem närsomhelst. To Hold Swayär verkets titel och uttrycket betyder att ha makt eller ett stort inflytande. Ordagrant att hålla ett svajande. Är det inte motsägelsefullt? Och samtidigt träffsäkert, för kanske är det så livet är? Vi måste försöka greppa något fritt och vilt. Förstå det och styra med det, för det är det enda vi har och det enda som är på riktigt. Kanske lyckas vi i korta stunder. Vinden när man seglar. Känslor vi bygger vidare på.

Liva har gjort många teckningar och modeller till den stora installationen, men det är mycket som skiljer skiss från full skala. Det blir andra krafter som sätts i rörelse och ingen kan med säkerhet förutspå resultatet. Hon arbetar med massor och tyngder hon inte behärskar själv och känner sig utmanad av det, av att hitta lösningar steg för steg. Liva ser också sig själv som ett av materialen och planerar för en dragkamp som ska synas i skulpturerna. En spänning mellan henne, sakerna och rummet, mellan tre viljor som gör ett verk. Alla beståndsdelar i verket ska vara aktiva, materialen ska inte bara vara, utan jobba, bära, dra och forma och på så sätt mötas.

Fjädrande bandstål är ett av Livas favoritmaterial, för hon kan göra former i det som inte är permanenta. Det har sin egen styrka och så mycket liv att det känns organiskt. Ett industrimaterial härdat för att inte knäckas. Vanligt stål stannar i en viss böjning och deformeras om man rubbar det. Liva och jag pratar stål, men det är som om vi öppnade oss i livserfarenheter om val, anpassningar och överlevnad. Metallen är också intressant för Liva eftersom den är full av motsättningar, kall, hård, vass och mjuk. Värme, kyla, elektricitet och ljud kan färdas genom den. En mängd rörelser i ett stycke stilla metall, summerar hon och jag tänker återigen på hur symboliskt ett material kan vara. Det finns inga narrativ till grund för skulpturerna men Liva ringar in fysiska och psykiska tillstånd med sina verk, hon tänker kropp, rörelser och kamp. Att stå framför ett av hennes verk och känna igen något av det man ser med sina senor och muskler, det är så man förstår dem.

Past Bearingär den andra skulpturen på utställningen. Ett tungt, tjockt, svart gummiband vräker sig lojt över en glasskiva men håller samtidigt upp den. Och glaset bär upp ormen. Det är som ett cirkelresonemang men det fungerar. Slakhet och tyngd, styrka och skörhet gnuggar sig mot varandra. Glasskivan är åtta millimeter tjockt, stabil men bräcklig. Gummit luktar starkt, det är massivt och kroppsligt. Att titta på verket är som att hänga över den vassa kanten och känna svindel över att det går. Past Bearingheter gåtan, en gången hållning, ett förflutet uppträdande, nästan en hädangången varelse, en past being. Något har hänt, ägt rumt och nu finns stunden efter. Kan en människa eller en orm slappna av så pass mycket att vi kan hänga över en livsfarlig glasskiva? Hör sådana konster till en förgången värld eller måste vi passera in i en annan domän för att kunna utföra dem?

Teckningarna slår en bro mellan de två skulpturerna och deras vitt skilda väsen. De föreställer inga konkreta föremål utan är aspekter av material som tar upp olika teman. Pappersarken är gnuggade och tecknade med oljekrita i ett sorts skiktmåleri. Flera blad är svagt gröna och har tydliga skarvar, precis som glasskivor. Formerna som träder fram är materiella, monumentala och på samma gång skira. Omöjliga skulpturer, så ser de ut. En skulpturernas idévärld där olika kvaliteter undersöks.

Samtidigt med utställningen på Wetterling Gallery är Liva aktuell med en konstnärlig gestaltning på Centrum för idrott och kultur i Knivsta. Modellen står i hennes ateljé och ska blomma ut till omkring sexton gånger elva gånger åtta meter. Också den en hängande skulptur i bandstål men här är metallen formad till spetsar. En virvel av pisksnärtar eller bläckfiskarmar. Formerna känns giftiga och vassa, fulla av lust och ilska, som om de vore nöjda med sin ilska. Liva tänkte på en vinylspelare med en avläsningspigg, de här piggarna söker efter något att avläsa i luften. Movesär dess titel, vilket både kan översättas till rörelser och rör sig. A move är ett taktiskt schackdrag. To make a move on somebody är att flörta, att vilja någon på flera sätt, på många nivåer.

Rörelser är ett återkommande tema i Livas konstnärskap. I flera verk har hon krockat material och skapat känslolandskap. I sin magisterutställning från Konsthögskolan presenterade hon Stimulidär glänsande metalltungor kör in i gula gelatinkuber. Det är som att ha det på tungan utan att kunna säga det, ett galet välfunnet surrealistiskt möte som jag inte blir klok på. Sakerna hör inte alls till varandra men sitter oskiljaktigt ihop redan första gången jag ser dem, som om jag sett dem många gånger förut. Gelatinet är tungt och klibbar fast mot golvet, det stoppar tungorna rörelse och samtidigt håller det upp deras form. Gelatinet är bojorna som genomborras. I skulpturen Vibrissaeavslutas metalltungorna av fjädrar som vilar mot en vägg. Titeln lånar latinets ord för morrhår och fjunen formar sig noga runt skrovligheterna i väggen. Kanske avläser de små rörelser där? Harmonic Absorberär en installation där Liva målade golvet i ett rum i latex och gjöt in rep i det. När hon sedan lyfte och spände repen töjdes den vita hinnan och såg ut som snäckor eller hårsäckar, som en muskel eller en infektion i huset. Titeln Harmonic Absorberhämtade hon från studiet av spänningsreglering i skyskrapor. Stora skyskrapor är byggda att svaja lite för att inte knäckas i vinden och inne i huskroppen finns ett hängande klot som motvikt till rörelsen. När Liva berättar om det hör jag också historien om en människa.

Abstrakt skulptur är en beteckning på det Liva arbetar med men det rimmar inte med det hon vill åt. Jag försöker vara väldigt precis, säger hon, och destillera fram det man inte kan sätta ord på. Längs vägen har hon inspirerats av andra skulptörer med ett avskalat men laddat uttryck, Eva Hesse, Eva Löfdahl, Roni Horn och Richard Serra med hans verblista över hur man kan handskas med ett material, to twist, to pull, to push… Frågor om hur en form eller ett material förhåller sig till ett annat springer fram. Relationer, det är en av nycklarna till Livas skulpturer. Stål, rep, glas, gummi, kontrollerar, ignorerar eller beror. De riskerar och lutar varandra över kanten. En och samma rörelse kan tolkas som en nedstörtning eller en räddning. Rädda eller fängsla förresten? Detta att hålla, är det att hålla upp, hålla på plats eller hålla fast? Skulpturerna utmanar varandra. Att leva handlar om att utsätta varandra för saker, menar Liva, inte för att vara elak utan just för att kunna leva. Det är i relationer man prövas, svarar jag, och kan driva varandra till en massa tillstånd. På vägen från Livas ateljé tänker jag att mellanmänskliga relationer är ambivalenta medan vårt språk är binärt. Våra upplevelser flätas av motsägelsefulla känslor som vårt språk inte kan famna. Det går inte att med ett ord uttrycka att något är härligt och hemskt eller skönt och jobbigt. Däremot kan det finnas en skulptur som uttrycker det.

Magdalena Dziurlikowska