Bildtexter till Theresa Traore Dahlbergs fotografier.
Hjärnstorm, nr 130-131: Tid, 2017.

Stolarna
På dagarna är det bara en tom yta. Mot kvällen stor stolarna plötsligt där, två och två, som en föreställning om tvåsamhet. En scenografi som väntar på sina aktörer eller statister. Människorna kommer i skymningen, beställer ett glas, sätter sig och tittar ut i mörkret. Natten faller och det finns ingen belysning. De ljusa timmarna steker solen platsen till händelselöshet. Det är fyrtio grader och siesta. Lugnet dröjer sig kvar in i natten. Här sitter paren fåordiga och långt ifrån varandra. Det finns tid till det. Och det finns många sådana platser. Ett stycke mark som inte tillhör någon, där vem som helst kan ställa ut några stolar och suggerera fram ett möte. En sådan plats blir undanglidande, mer som en stämning. Ett rum utan händelser med avsaknaden och förväntningarna som sitt kraftfält. Tiden står stilla, droppar eller flödar, som en råvara.

Vattentorn
Ur den glödande sanden reser sig det ljusa vattentornet. Jag växte upp i närheten av ett sådant torn, säger Theresa, och jag var alltid fascinerad av det. Hon har förknippat vattentornen med trygghet men också med fantasier om främmande världar. Rymdskepp, så ser de ut. Jorden kan också vara en främmande planet. Spår från människan syns men resten är ett mysterium. Har det vi ser utspelat sig för länge sen, händer det nu eller kanske i framtiden? När kommer stormen? Tornet står där och svarar inte på frågor. Ett lugnt befästande. En dramatisk närvaro.

Försäljare vid vägen
Det är bensin i flaskorna. En försäljare har skapat sin plats och byggt upp sitt liv i ett ingenstans. Många människor åker förbi. De stannar för att fylla på tanken, det går snabbt och är en rutinsyssla. Men en del stannar också när någonting gått snett, ett trasigt däck, en krockad bil, ett liv som ska räddas. Ofrivilliga möten. Långa samtal mellan de som annars aldrig skulle prata med varandra.

Magdalena Dziurlikowska