Flickan med tändstickorna


Collage, 500 x 211 cm. 2006.

Jag har räknat alla mina saker. Jag har 10 244. Jag har räknat från den största soffan till den minsta pennan. Varje tändsticka på collaget representerar en sak i min ägo. Man kan försöka värma sig med saker, och ibland önskar man att all brann upp men det vore en mardröm. Tändstickornas mönster är en bild av hur sakerna grupperar sig i min lägenhet. En del tändstickor är utlagda på linjeteckningen av mig, de bygger upp mig, jag samlar dem, de anfaller mig. Stjärnorna som stickorna är lagda i är en metafor för explosionen av saker när jag öppnar mina lådor. Stjärnorna anknyter också för stjärnan som föll för flickan i HC Andersens saga. När en stjärna faller är det någon som dör. Du ser dig själv speglas i den svarta lacken.

Exhibitions: Kulturhuset i Stockholm, Sollentunas Konstmässa, Eskilstuna konstmuseum, Studio 44, och på Teatergalleriet i Uppsala.
Recension på Konsten.net. Recension i UNT. 

Tusen gånger hellre


Del av verket Tusen gånger hellre. 1000 fotografier, 40 sidors text, 2007.
Läs hela texten här.

I ett år har jag fotograferat kvinnor som jag skulle kunna tänka mig att se ut som. Kvinnor i alla åldrar som jag känner igen mig i eller skulle vilja känna igen mig i. När jag fotar äldre tänker jag att så här skulle jag vilja se ut om tjugo år. När jag fotar yngre: varför var jag aldrig så cool när jag var arton? Det jag söker är ett uttryck för personlig estetik och en hemkänsla i andras utseenden. Mest tittar jag på ansikten men även vilken stil någon har; vad man gör med sig själv. Det blir en samling av tusen alternativa jag.

Reportage i DNReportage i MetroLantz i P3Snittet i P1Kommentar i Aftonbladet.
Utstställningar: Konstfack, Eskilstuna konstmuseum.
Continue reading

Äntligen hemma


Matta, 130 x 180 cm. 2004.

Tangentborden är vår tids trasor. Från en skrotcentral i Umeå fick jag under loppet av tre veckor sextio tangentbord. Jag har laborerat med de olika befintliga nyanserna av gult, grått, brunt och grönt och låtit mattans färger möta dem. De svarta bitarna är nedtryckningsdosor som sitter under bokstavskåporna. Jag har velat ta tillvara, men också visa på absurditeten i att tillvarata saker. Är det så att vi idag rör oss med fler saker som inte kan återanvändas så som de är utan måste, exempelvis, smältas ner först? Eller är det våra krav på hur saker ska se ut som gör att vi inte kan använda oss av spillbitarna?

Utställningar: Eskilstuna konstmuseum, Liljevalchs Vårsalong, Galleri Syster i Luleå och på Teatergalleriet i Uppsala. Böcker: Re:Form och Svensk slöjdkonst, och bilder i ett stort antal tidningar.
Reportage i DN.

I’m every woman, Tiranabiennalen


Textverk, valfri storlek, 2005.

I’m every woman är ett självporträtt skapat med hjälp av kontaktannonser. I de fall då männen har efterfrågat det jag tycker att jag kan erbjuda har jag tagit med det i mitt verk. Jag har omformulerat deras önskemål till påståenden och fått fram en mängd beskrivningar av mig själv. Vad är det som gör att man passar tillsammans med någon? Vilka egenskaper vill män att kvinnor ska ha? Passar man ihop med många eller bara med några få?

Utställningar: Tiranabiennalen i Albanien, Skulpturens Hus och Teatergalleriet i Uppsala.
Textverket följer nedan:

I’m every woman
Jag är en glad tjej, 20-30 för givande relation.
Jag är en trevlig kvinna, gärna utländsk.
Jag tycker om att vara i naturen och att resa.
Jag är kvinna 30-35 år, utan barn, klok, med bra utseende och ett öppet intellekt. Continue reading

Åldersskillnaden


En serie om en relation med stor åldersskillnad, 6 blad 40 x 50 cm, 2009.
Ovan blad 1 av 6.

Publikationer: Galago, 2010.
Utställningar: Eskilstuna konstmuseum, Ystads konstmuseum, Galleri Box i Göteborg.

Det starkaste ni har

En serie om en stark, obehaglig upplevelse, 7 blad 40 x 50 cm, 2012.
Ovan 2 rutor av totalt 42.

Utställningar: Ystads konstmuseum, Galleri Box i Göteborg.

Bloody Virgin


En serie om en sexdebut. 4 blad, 40 x 50 cm, 2008.
Ovan sid.1 av 4.

Publikationer: Hjälp, nr 6, 2008.
Utställningar: Eskilstuna konstmuseum, Ystads konstmuseum, Galleri Box i Göteborg.

Fifteen Frames of Fame


Fotoserie, 2009.

Jag fotograferar mig själv med kändisar. Vilka spelar ingen roll. Tidigare blev man känd för något. Nu är man känd. Det är som om meningen hade huggits av, för att den är för omständig och samhället för stressat. Det räcker med känd. Och det är lockande i sig för det är som att säga: kom som du är och bli känd! Så folk kommer med sin längtan för det är kanske det enda de har, och blir kända lite på trots.

Utställningar: Planket, Stockholm.
Reportage i DN.

Death is not an event of life


Foto- och textprojekt. 22 fotografier med tillhörande texter, 2008. Se fotoboken.

En hälsande eller hindrande hand. Ett ja, snälla se mig, rädda mig, eller ett stopp, nej, skona och låt bli. Jag sträcker mig ur mitt mörkröda rum. En slags födelse. Där ute finns bara havet.

Döden är ingen livshändelse menade Ludvig Wittgenstein och Shakespeare lät Hamlet säga: ”Döden, det oupptäckta landet varifrån man icke återvänder.” Ändå, eller just därför, finns många platser i livet där tankarna uppsöker döden. Det behöver inte vara kyrkogårdar eller depressioner utan vanliga livsplatser. Ställen och stunder som kokar av liv och vardag men där slutet glimtar till mitt i språnget. Döden som stoppningen i sakerna, som underström och bismak. Jag beger mig ut på resa, ett liv är en resa, och letar platser där döden spricker fram. Jag försöker forma en berättelse om livets snabbhet och skörhet och om dödens främlingskap.

Utställningar: shoppingcentret Gallerian, i Stockholm.
Läs recension av utställningen.

Världens visdom


Text- och bildprojekt. 100 citat, 27 bildcollage, 2008. Läs boken Världens visdom.

Jag har vänt på olika visdomsord, och i mina ögon, anpassat dem efter vår tid. Mina omvända citat står i fetstil. Originalcitatet strax under.

Om man alltid är rättfram, kan man då förbli en människa?
Om man alltid är försiktig, kan man då förbli en människa?
Alexander Solsjenitsyn

Att leva så kollektivistiskt som möjligt i denna individualistiska tid
är den enda äkta lyx som fortfarande finns.
Att leva så individualistiskt som möjligt i denna kollektivistiska tid är
den enda äkta lyx som fortfarande finns.
Orson Welles

 

Development Projects


Text- och bildprojekt. 50 collage, 2006.

SIDA ger Minor Field Studies-stipendier för fältarbete och uppsatsrapportering och studenter från alla Sveriges högskolor kan söka det. En hel del bra har uträttats men hjälp får lätt en kränkande skugga. Jag har frågat mig: hur vore det om indiska studenter kom till Sverige för att gräva i våra misslyckanden? Som svar på det har jag utgått från uppsatslistan för Indien och gjort parafraser. Jag har översatt titlarna som rör Indien så att de istället hänför sig till svenska förhållanden. Jag har hittat på indiska namn åt uppsatsförfattarna.
Den lista jag utgått från finns på http://www.mfs.nu

Utställningar: Galleri Syster i Luleå. Continue reading

Textcollage


Parafras på John E Franzén – Hells Angels of California.
Textcollage, serie om 10, 2002.

Mycket av vår kunskap ligger på en språklig nivå. Även när man tänker på bilder kan man tänka med ord. Jag utgick från tjugo kända målningar och gjorde om dem som textcollage. Ibland ville jag återkalla målningens stämning genom att välja passande typsnitt, ibland ville jag ha ett provocerande nyktert tilltal; en sorts demaskering och punktering av målningens mystik.

Money Talks


Ready made, 2005.

Alla verksamheter tangerar förr eller senare pengar, så även konsten. Vem som är konstnär och vad en konstnär gör bestäms av budskapsspridning som ju också bottnar i en viss ekonomi. Jag skriver “Magdalena Dziurlikowska är en konstnär” på varje sedel som kommer i mina händer. Jag fyller också i ögonen och munnarna på personerna som figurerar på sedlarna för att betona synlighet och rykte. Jag antecknar serienummer på varje sedel som jag behandlar, det är lite som att numrera grafiska blad, och det går faktiskt att handla med dessa pengar. Ju bättre ekonomi jag har desto mer sant blir det att jag är konstnär. Projektets spridning är svåröverblickbar.

En lysande kväll


Performance på Konstfack, 2004.

Under invigningskvällen av nya Konstfack gick det åt 824 kWh för att hålla huset igång. Energimässigt motsvarar det 15 lekstugor i trä. Under arbetet med mitt projekt gjorde jag av med 12 000 kcal vilket motsvarar 100 tallrikar gröt. Jag delade ut sågspånspåsar och grynpåsar som svarade mot den totala energiåtgången. Genom att ta gryn och spån och äta, respektive elda upp kunde man återuppliva kvällen själv i mindre skala. Texten jag delade ut berättar om mitt arbete med projektet. Jag hade på mig en klänning av aluminiumfolie och en stor blond peruk för att man skulle associera till energi och sågspån.

Projektets text:
Världen är totalt förorenad av saker
. Samhället går från produktion till konsumtion
. Konsten kan undersöka hur vi konsumerar.
Marysia Lewandowska
Continue reading

De beräknande givarna


Installation, 2003.

Dator kommer av ordet givare och computer betyder beräknare.
Plastskalen är marmorerade och träådrade, skärmarna är av gjorda av sammet, pärlor, vax, lera – varma och hantverkiga material. Mönstret på skärmarna är klassiska skärmsläckningsmönster.
Man tittar länge på en datorskärm som om det vore en tavla, datorer står och bakgrundsbrusar hemtrevligt, de ger ifrån sig värme och ljus, som någon sorts eldstadssubstitut.