Christer Strömholm, Porträtt i Paris, Nationalmuseum, till 8 jan 2023.
Recension publicerad 2022-10-09 i Göteborgs-Posten.

Mitt för ingången till utställningen står en pelare och på den ett självporträtt, vänporträtt, ateljéinteriör och drömsyn, allt i ett foto. Längst ner en stadig Strömholm med stor kamera, klivande på hans axlar, fast på en stege, skulptören Liss Eriksson och ovanför en skulptur med lyfta armar. Hela vindlande pyramiden fångad i en spegel med barockram. På andra sidan pelaren hänger fotografiet Lille Christer, som myntets baksida. En pojke, ej Strömholm själv, begapar ett par nätstrumpbeklädda ben omgivna av byxben på en scen i Pigalle. Runt dessa två bilder från 50-talets början vecklar det första rummet ut sig i urbanitet, nattlig svärta och hastiga möten av evig karaktär.

Christer Strömholm ville egentligen bli målare, när han under konstskoleåren snubblar över en kamera tar han med sig en skolning i komposition, känslighet för ljuset och en övertygelse om bilders djupare innehåll. Han övergår till fotografiet i trettioårsåldern på tröskeln till 50-talet och slår sig ner i konstens huvudstad Paris. Personliga erfarenheter i hans bagage är en far som begick självmord, medlemskap i nationalsocialistiska partier, politisk helomvändelse och tiden som frivillig soldat i Norge och Finland. Extrema tillstånd, död, mänskliga relationers komplexitet och tingens förborgade magi färgar hans bildseende.

Två sammanträffanden leder fram till att Strömholm porträtterar så många kulturpersonligheter. En bekantskap med journalisten Louis Wiznitzer vars listiga förfarande möjliggjorde bildsatta reportage, och på 60-talet korsade vägar med Pontus Hultén, Moderna museets chef, som med självklar auktoritet befann sig i avantgardets mitt. Inför besökarens blick radas de upp, 1900-talets storheter, målaren Fernand Léger strör obrydd sina dyra dukar på golvet, mästaren Le Corbusier står inpassad i ett arkitektoniskt perspektiv, Alberto Giacometti, Max Ernst, Man Ray… och en kvinna, skulptören Niki de Saint Phalle som bokstavligt och på skämt armbågar sig fram bland killarna. Det skulle kunna vara outhärdligt, alla dessa vita, medelålders män på svartvita bilder, men istället tittar människorna tillbaka på en, intensivt och inkännande, tills tidens avstånd upphör och ett möte äger rum.

Strömmen av regelrätta porträtt varieras med bilder av staden och dess puls, caféerna, kompisarna och stämningarna på dygnets alla timmar. Vännerna från Place Blanche är de enda som saknas, ett transsexuellt nätverk Strömholm umgicks med i deras kvarter på 60-talet. Denna stilbildande serie har inspirerat yngre fotografer som Nan Goldin och Anders Petersen och gjort att Strömholm jämförts med generationskamraten Diane Arbus som sökte sig till liknande miljöer. Det händer dock att en enda bildsvit överskuggar en konstnärs livsverk, och här föll valet på att värna allt det andra. Snopet men befriande när annat än det förväntade kan falla i fokus.

Porträtt i Paris innehåller det den heter men är mer än så, utställningens styrka ligger i att integrera de olika delarna av Strömholms gärning och återuppliva en epok. En fullständigt analog värld, så nära oss men nästan medeltida i sin betoning av det platsspecifika och lokala, med arbetssätt som frambringade oersättliga original och med det personliga mötet som i princip det enda vettiga kommunikationssättet. Staden vid 1900-talets mitt med dess mörker och ljus, gränder, slitna affischer och slutna rum, allt parafraseras av utställningsarkitekturen och inger en känsla av förtrolighet. Salarnas rytm minner även om kamerans innanmäte, fotolådan som delar sin etymologi just med rummet, en plats för tillblivelse.

Strömholms status var länge omstridd, han hade förvisso fullt med uppdrag och startade Fotoskolan i Stockholm 1962 men föll också ur modet på 70-talet vars unga saknade ett bredare samhällsengagemang hos honom och vände sig mot hans machoattityder. Först på 80-talet fick han ställa ut på de stora institutionerna och 1997, när Strömholm var 79 år, belönades han med Hasselbladpriset.

Två rum på Nationalmuseum är som hjärtats kamrar. I det ena en rekonstruktion av Strömholms luspanka hotelliv. Sakerna med vilka han omdanade provisoriska boenden till hem, skrivmaskin, pipor, tjuvkontakter och fotogenkök. I det andra som ligger vägg i vägg presenteras grannen, poeten Paul Andersson. Fotografierna skildrar en stram rockstjärna i vit skjorta som snart tynar bort i drogmissbruk. Känd, okänd, levande eller död. Det kunde ha varit du och jag, och det är en sådan intimitet Porträtt i Paris förmedlar.

Magdalena Ljung