Nan Goldin, This Will Not End Well, Moderna museet, till 26 feb 2023.
Recension publicerad 2022-11-01 i Göteborgs-Posten.
“Jag har aldrig velat vara fotograf utan filmskapare”, menar den internationellt uppburna fotografen Nan Goldin, “och jag har väntat på det här tillfället i decennier”. Moderna museets utställning är unik då Goldin presenteras som multimediakonstnär i en stor retrospektiv. En stad av bildspel växer fram, tvåtusen fotografier ordnade i sex filmiska berättelser med tillhörande musik och en total speltid om drygt två timmar. Varje film har sitt hus, stora svarta monoliter med väggar av tjockt tyg, skapade av utställningsarkitekten Hala Wardé. Stramt och sparsmakat i kontrast till intensiteten, glöden, extasen och sorgen som filmerna bär fram. ”This will not end well var en rad som kom till mig i ett bråk”, säger Nan Goldin på presskonferensen med sin djupa röst, ”men jag hör att svenskar inte uppfattar humorn som också finns där, i mörkret.”
The Ballad of Sexual Dependency är Goldins mest kända bildspel och hon har ständigt bearbetat det, från 80-talet till år 2008. Det inleds med musik från Tolvskillingsoperan, balladen om det sexuella slaveriet, om drifterna som styr våra liv. Fotografier på par, unga, gamla, lyckliga eller modstulna, alla ur Nan Goldins bekantskapskrets, den utvidgade familjen som förlänas stjärnglans i hennes intima universum. Det är fest, alkohol, droger, sex och misshandel. Nan Goldin själv slagen av sin pojkvän. Hon är långtifrån en betraktande fotograf. Vidare syns kvinnor med skjutvapen, bilder av prostitution, giftermål, gravidmagar, barn och män i bilar. En störtflod av känslor, en ursinnig ström av färger, ljus och skuggor. Dramatiken uppdriven som hos barockmålaren Caravaggio. Till det ett överflöd av infernaliskt välvald musik som följer tempoväxlingarna och kompletterar allkonstverket. Klappret från nio diabildskaruseller hörs i tystnaden mellan scenerna. Det spelar ingen roll om ens eget liv är lika utlevande eller inte, man är ändå välkommen, in i det existentiella, brutalt ärliga och varma.
Partylivet i New York ströps av AIDS-epidemien som ödelade kulturvärlden och danade Goldin till en aktivist. Bildspelet The Other Side, döpt efter en bar i Boston där transsexuella samlades, formar sig till en hyllning, trots all död hon såg runtomkring sig. Goldins metod blev att fotografera sig igenom allt det svåra. I två verk skildrar hon drogberoende utifrån egna erfarenheter. Det första, Sirens, med förbiglidande sekvenser där hon använt andras material slår an en rusig stämning men blir alltför vagt. Det andra, Memory Lost, vittnar om uppvaknandet och är desto starkare. Bilderna, musiken, rösterna på telefonsvararen, allt mals sönder och blottar en isande skräck. Goldin var tungt beroende av smärtstillande läkemedel, och hon var inte ensam. En halv miljon amerikaner hade dött av receptförskrivna opioider och familjen Sackler hade tjänat miljarder på sin brottsliga företagsstrategi. Goldin tillfrisknade, startade gruppen P.A.I.N. och fick museer som Louvren och Metropolitan att tacka nej till enorma donationer från Sackler och knacka bort deras namn från sina väggar under de senaste åren.
Sisters, Saints, and Sibyls är ett hjärtskärande verk. ”Jag vill att folk ska gråta”, säger Nan Goldin, ”men jag har klippt ner bilderna på mina brännsår från fyra till två minuter för att publiken i Paris svimmade.” Filmen handlar om systern Barbara som begick självmord när hon var arton år, och huset där filmen visas påminner om tornet som den heliga Barbara låstes in innan sin avrättning. De inledande bilderna i det trekanaliga verket kretsar kring helgonlegenden och en röst guidar besökarna vidare in i berättelsen om ett barn och en upprorisk tonåring som låses in på mentalsjukhus. Svartvita fotografier av ett barn, bråk som hörs bak tegelvillans väggar, sjukhuskorridorer, och en kyrkogård där Nan Goldin planterar en blomma. Barbaras psykolog sa att Nan skulle sluta på samma sätt som sin syster. Hon lyckades hitta en annan väg, den var långt ifrån säker, kantad av trauman och droger, ett slags martyrium, men den ledde fram till konsten.
Nan Goldin är nu sextionio år och har slutat fotografera. Det har alltid funnits för många fotografer i världen, säger hon, och nu har alla en mobil dessutom. I hennes arkiv finns tusentals bilder, det är en skatt hon förvaltar, vittnesmål från en epok filtrerat genom ett ovanligt temperament. Ett seende som är inkluderande, som ingjuter mod och vetter mot hoppet. Det är en blick som inte dömer utan famnar livet och ser skönheten, trots eller tack vare fläckarna. Nan Goldin har alltid med sig själv som insats, det är på riktigt, in på bara skinnet. Med en sådan inbjudan är det svårt att motstå.
Magdalena Ljung