Bokrecension av Emigrant Memoir – Linda Maria Thompson.
Publicerad i Fotografisk tidskrift nr 2, 2019.

Emigrant Memoir, En utvandrares levnadsminne, jag översätter titeln fritt och krocken är redan där. Ett främmande språk, ett vägskäl av tolkningar. Har jag nycklar till känslan som förmedlas? Boken är dubbel, börjar från två håll, med fotografier, eller om man vänder på den, med texter. Innanför pärmarna sönderfaller dubbelexponeringen till ett prisma av blickar och tankespår. ”Den här minnesboken är min, deras, din och vår. Det här arbetet är tillägnat alla människor stadda i rörelse.” Så flätar Linda Maria Thompson sitt eget liv in i en väv av mänsklig erfarenhet.

Thompsons biografi tar avstamp i ett mellanförskap. Det att ha två hem och samtidigt inte höra hemma någonstans. Att vara upphängd, pendla och ständigt befinna sig på väg mellan två identiteter och platser. Den ena föräldern svensk, den andra amerikansk, en uppväxt i Mellanvästern, flytten till Sverige, resorna tillbaka till USA, hennes man från Amerika, barnen. Efter femton års ansträngningar får hon och hennes döttrar svenska medborgarskap. Thompsons vittnesmål berör men som text lyfter det inte hela vägen. Alla människor har en historia att berätta, men i de flesta fall når den inte en verkshöjd som förmår att engagera andra än de närmaste. Helheten hade därför tjänat på en hårdare redigering.

På omslaget syns en abstrakt skärva av en vattenskadad diabild, så följer kärleksbrev, blå av tusch och vatten, oläsliga efter översvämningen som drabbade hennes mammas hus. Sedan en svartvit bild på ett sädesfält i Montana där en blodig strid om nybyggarnas land utspelade sig. Efter det en stor färja i svenska vatten, båten skulle bli en flyktingförläggning för ettusen sjuhundra människor men förblev tom i fem månader på grund av en utdragen konflikt. Det är vackert! Anslaget lovar ett tätt och poetiskt bildcollage, men det löses upp av alltför många disparata trådar. Jag välkomnar blandningen av tider, platser och berättelser men vänder mig mot det ofiltrerade, ogestaltade och otillgängliga, det sista inte minst på grund av att bildtexterna är små och svårlästa. För att uppfylla sin ambition om att bli en minnesbok för många får den stötas och blötas några varv till. Ämnet är värt en sådan behandling.

Magdalena Ljung