Anders Zorn, Mor klär sitt barn, 1888.
Zorn – en svensk superstjärna, Nationalmuseum, 6 april – 29 aug 2021.
Recension publicerad 2021-04-18 i Göteborgs-Posten.

En selfmade superstjärna möter i entrén, fetsvart signatur på väggen och ett självporträtt därunder. Nationalmuseums stora, pandemiförsenade utställning dammar av Anders Zorn och låter honom skina i de dovt belysta salarna mot väggar i pastell. Det är en traditionell mönstring och behållningen ligger i att studera konstnären som betraktare. Zorn var ingen teoretiker, det han var riktigt bra på var att se och återge. Vattnets skvalp, skälvningen i en underläpp, ögats blänk och cigarrens rök. Med visuell intelligens och psykologisk inlevelse kom han åt nerven i det han gestaltade. Målningen Mor klär sitt barn, en icke-regisserad, icke-voyeuristisk situationsbild på stranden och jag är genast där, som mamma, som barn, med min omedelbara igenkänning. Zorn kom människorna nära, och utställningen låter betraktaren komma Zorn nära, medan världar passerar revy. Moras pigor, Paris gator, Bosporens böljor. Avklätt på skärgårdsklippor, societet i krås.

Paradoxen Zorn, bondpojkens metamorfos till internationellt högdjur genom passionerat arbete, strategiskt karriärbygge och inte minst tur. Han föds 1860 som oäkta son till en tjänsteflicka från Mora och en tysk bryggmästare, och uppfostras av morföräldrarna. Skolgången blir möjlig på grund av ett fadersarv och studierna vid Konstakademin tack vare en insamling. Och så Emma Lamm, hustrun, dörröppnaren, kritikern, förvaltaren och direktören i kulisserna. Zorn träder ut på scenen, charmar folk, målar virtuost, mottar ordnar och medaljer, dricker för mycket, äter för mycket, är otrogen, men han målar och hon står ut. På höjden av sin karriär 1896 gör han sorti från konstens metropoler och bosätter sig i Mora. Hemlängtan, men också nationalromantiskt mode, eldar på beslutet. Han arrangerar spelmansstämmor och flyttar stugor till ett friluftsmuseum men reser också ständigt till Europa och USA. Zorngården, en mix av folklore, antikviteter och modernitet blir hans definitiva hem. Där går han ur tiden 1920.

Målningarna är bedövande skickligt gjorda, rena uppvisningsstycken i vad han kunde uppnå illusoriskt. Stilmässigt befinner de sig mellan impressionism och naturalism men med en viktig ingrediens av något vildsint, kalligrafiskt som bygger och löser upp på samma gång i en smältande föränderlighet. I dessa målningar finns också ett seende påverkat av fotografin, motivet fångat i flykten, en asymmetrisk komposition och penselskriften som minner om rörelseoskärpa. Porträttet av Jean Burnay ter sig häpnadsväckande exakt. Närmar man sig spricker ytan upp i fläckar och streck som tycks dragna på måfå. Zorn arbetade inte med underteckning utan övade sig i en viss gestik för att sedan sätta bilden i vana svep. Det är ett risktagande att måla så, speciellt i akvarell, som var hans första medium.

Nakna kvinnor, det är så många minns honom. De badande kropparna i hans måleri står i kontrast till 1800-talets sexualfientliga moral, men flera har också en erotiserande slagsida, och där kunde utställningen haft en tydligare udd. Det finns rika möjligheter till en vidare diskussion kring Zorns samtliga motivkretsar eftersom de faktiskt är högaktuella idag. Vår blick på kvinnokroppen, på främmande kulturer, på svensk tradition, på klassamhället. Det Zorn funderade på var vilken nyans av grönt Dalarös vatten hade och hur elektriskt ljus och dagsljus förenades utspillt över ett ansikte. I denna poetiska strävan gör utställningen honom rättvisa, men en tydligare känsla för samtiden och ett svar på frågan varför Zorn och varför nu skulle gjort presentationen ändå mer relevant.

Magdalena Ljung