Eric Magassa – The Lost Series (beskuren).
Modernautställningen 2018, Med framtiden bakom oss.
Moderna Museet 20 okt 2018 – 6 jan 2019.
Recension publicerad 2018-10-23 i Göteborgs-Posten.

Vad är svensk konst idag? Modernautställningen som var fjärde år mönstrar den svenska samtidskonsten besvarar frågangenom att ifrågasätta alla led i den. Svensk är inte nationsgräns eller etnisk börd, utan tvärtom en problematisering av dessa. En diskussion mitt i globaliseringen, flyktingströmmen och främlingsfientligheten. Konsten är inte gjord av de mest kända konstnärerna, utan av de som är mest intressanta i det sammanhang utställningen skapar. Och termen idag utmanas av många historiska återblickar och möjliga framtider. Modernautställningen hade kunnat se helt annorlunda ut. Det är tur att den inte gör det.

Curatorerna Joa Ljungberg och Santiago Mostyn har organiserat arbetsmöten med flera konstinstitutioner i Sverige och rest landet runt för att möta konstnärer de aldrig hört talas om. En gedigen och lyhörd efterforskning som förutom presentationen på Moderna museet även resulterat i en bok med än fler konstnärer och röster. Utställningens undertitel Med framtiden bakom ossär hämtad från den indiska ursprungsbefolkningen aymaras tidsuppfattning där människan anses röra sig baklänges in i den okända framtiden, samtidigt som hen ser det som varit i ett allt bättre perspektiv. Denna ödmjukhet för det som komma skall och en varlig känsla för det förgångna genomsyrar de presenterade verken. Det finns gott om utställningar där teorin själ showen och där avsaknaden av gestaltning grumlar konstens syften. En föraning om en sådan kapning smyger sig på vid läsningen av de extensiva texterna, men vid mötet med utställningen släpper det helt. Verk på verk med egen lyskraft har arrangerats till starkt visuella och tänkvärda möten.

Muhammad Ali öppnar utställningen med en mur av teckningar där människor förvandlas till djur under 366 Days of 2012vilket syftar på livet i krigets Damaskus. Blev ens vänner till monster, ynkliga varelser, bortvända sagoväsen eller omöjliga totemdjur? Alla i staden deformerades på sitt personliga sätt och collaget blir en sedelärande fabel. Våren 2016 flydde Ali efter fem år av krig över Medelhavet och vidare till Sverige. Runt hörnet finns Ingela Ihrmans Jättebjörnlokan, farlig och främmande för svensk biotop. En stor, sinnlig, sydd skulptur, upphängd som en bom. Det finns en gräns för vad vi välkomnar. Sverige ville ha arbetskraft men det kom människor, stod det i en gammal text om invandringen på sjuttiotalet, och så tycks det vara än idag. Bakom björnlokan syns Eric Magassas fotoserie The Lost Seriesdär han i egentillverkad dräkt blir till en afrikansk artefakt framför hus i Göteborg där han växte upp. Kan Magassa bli något annat än sitt etniska ursprung i ett svenskt sammanhang? Här talar han med oss om detta med hjälp av konsten.

Ingen vet varför är Éva Mags installation med människokroppar av lera och tyg, sargade och söndervittrade. En metallstruktur som påminner om ett förstört tält och ett tyg som bildar en emblematisk cirkel på väggen. En symbol som skulle kunna svära sig åt vilken ideologi som helst. Krig på svensk mark är en historisk företeelse, men det finns många människor här idag som bär traumatiska bilder inom sig. De försöker få ihop gamla bilder med nya och samverka med dem som inte delar deras erfarenheter. Invid installationen finns tyger upphängda i cirkel, Britta Marakatt-Labbas Händelser i tidär scener från Utøya broderade på vetesäckar stämplade med nazistiska emblem. Tyskarna fraktade säckarna genom Sverige under andra världskriget och använde dem i byteshandel med samerna. Hur och var du än lever ditt liv kommer de stora händelserna åt dig och gränserna är den första konstruktionen som faller när världen rör på sig.

I det sista rummet sker en orientering mot framtiden, ofta uttryckt i växtsymbolik. The Orchard ofResistanceär Meriç Algüns utforskning av den försvunna fikonträdgården i Istanbul. Fotografier på vilt växande, ockuperande fikonträd samverkar med en videoberättelse där erfarenheterna från hennes promenader i en patriarkal stad flätas med fikonets sexualiserade idéhistoria. Varför är exempelvis den turkiska Algüns verk om träd i Istanbul ett inlägg i svensk samtidskonst? Precis som utställningens alla konstnärer bor hon i Sverige, och det är en brasklapp, men på djupet handlar om konstens gränslösa väsen. Att arbeta med träd som tema, berätta utifrån ett feministiskt perspektiv och koncentrera på en växt vars mytologi rör vid bibeln och många västerländska kultursammanhang känns lika svenskt som turkiskt. Blott Sverige svenska krusbär har, skrev Carl Jonas Love Almqvist i en passage som ångar lika delar nationalism som ironi. Om Modernautställningen är en planta, så är dess rot mänskliga erfarenheter, och dess frön faller på nationalsymboler tills de blir övervuxna och bär oväntad frukt.

Magdalena Ljung