Programtext till föreställningen Ensam galning för Göteborgs Stadsteater 2019.
Skärvorna av Nasim
En gudinna dansar fram, vacker, överdriven och koncentrerad. Hon rör sina smala armar, smala händer i ornamentala mönster. Kroppen är en mumie tuktad av träning, ibland utökad med lösbröst och svept i glänsande tyg. Ansiktet är en ikon, ögonbryn som fågelvingar, ögon som kol. Nasime Sabz, den gröna Nasim, var en aktivist och influencer på Youtube. Hon lärde tusentals följare att veganism är ett fredligt och smart livsval. Ett omhändertagande av jordens alla varelser och räddningen för vår planet. Det är enklare än du tror, sa hon, allt du behöver är en önskan att förändras till det bättre.
Nasim Aghdam byggde sig själv genom Youtube, konstnärligt, socialt och ekonomiskt. Hon levde för och av sin videokanal. Plötsligt dalade tittarsiffrorna. Rasade oförklarligt i botten, och hon såg sitt livsverk tyna bort. Det är för att jag blir censurerad, konstaterar hon med högt hållet huvud i ett av sina klipp. I januari förra året köpte hon en pistol. I mars anmäldes hon försvunnen av sin familj. Polisen hittade henne sovande i hennes bil en dagsfärd hemifrån. Pappan hade varnat myndigheterna för Nasims hat mot Youtube, men de såg henne inte som ett hot. Tredje april år 2018 drog Aghdam sitt vapen på Youtubes huvudkvarter i San Bruno. Hon avlossade tjugo skott, skadade tre personer och sköt sedan sig själv i hjärtat. En iransk trettionioårig kvinna från San Diego hade tagit sitt liv.
Ensam galning, en monolog skriven och regisserad av Isabel Cruz Liljegren och framförd av Alexandra Nordström, plockar upp skärvorna av Nasim och sätter ihop dem till ett kalejdoskop. För att sortera och reda ut har de Den sårade divantill hjälp. En bok av Karin Johannisson om konstnärligt skapande, psykisk sjukdom och kvinnoroller. Johannisson tar fram ett raster och Cruz Liljegren lägger det ovanpå alla insamlade fakta om sin huvudperson. Skådespelaren säger: ”Ni ska nu få följa med mig in i slakthuset, på en resa genom de olika versionerna av hur det kan ha varit. Kom, så faller vi.”
Karin Johannisson menar att förståelsen av den psykiskt labila kvinnan främst traderas genom den snäva medikaliseringsberättelsen. Kvinnan är sjuk på grund av ett olyckligt genetiskt arv. Hon är inte en av oss och mer än så behöver inte sägas. På så sätt lämnas det mesta osagt. Hur gestaltar sig den levda sjukdomen? Vilken existentiell och könspolitisk insikt ger den de sjuka eller de friska? Den andra vanliga läsningen ärofferberättelsensom går ett steg längre in i det psykosociala fältet. Den sjuka kvinnan anses vara ett villebråd för konventioner, strukturer och trauman. Vittnesbörden frammanar en skör människa. Men i Johannissons egna studier av patientjournaler träder även motsatsen fram. Forskaren ser kraft, trots, protest och utvaldhetskänsla, och känner sig nödgad att skriva fram en tredje förståelse, aktörsberättelsen, som ställer allt på ända. Tolkningsföreträdet förskjuts från institutioner och omgivningen till individen. Diagnoser blir provisoriska och psykisk sjukdom svårdefinierbar. Galenskapen är delvis självvald och formas till en riskabel frigörelse.
I medikaliseringsberättelsen förhör Nasim och hennes farmor varandra om de tagit sina tabletter. Nasim säger att hon lagar veganska bajskakor och blir våt av att suga på en kos juver. Hon spinner en historia om maniskt filmande dag och natt, om hur hon pratade i timmar, tog av sina kläder och iklädde sig roller. Om hur hon slutade äta och sova. Hon berättar att hon undvek telefonen för att hon var avlyssnad och hur hon inte gick ut för att hon var övervakad. Hon föll ihop skakande och bet sönder tänder och tunga. I offerberättelsen kastas våldets skugga över barndomen, männens makt över kvinnorna och människornas över djuren. Skammen som hennes släkt försöker få henne att känna över att hon ser ut som en amerikansk hora. Själv menar hon att hon var blyg men för att nå ut på Youtube måste man ta i. Familjens förstörda heder när de såg hennes kanal och hur hon inte kunde vara kvar utan tog bilen till San Bruno.
I aktörsberättelsen säger Nasim: ”Jag har ingen speciell psykisk eller fysisk sjukdom men jag lever på en planet full av sjukdom, störningar, perversioner och orättvisa. Youtube censurerar alla videos som kritiserar köttindustrin eller kapitalismen eller USA. Det finns ingen yttrandefrihet, det finns bara pengar, pengarna styr allt. Det här är inte en konspirationsteori, det är sanningen om västvärldens konspiration mot oss medborgare.” Hon säger också: ”Jag började arbeta med mitt manifest som bestod av hundratals videos som tydliggjorde min agenda för dom skarpsynta som kunde se igenom den tunna fasaden av galenskap.”
Så länge det finns slakthus kommer det att finnas slagfält, skrev Leo Tolstoy och Nasim Aghdam citerade honom på sin hemsida. Några timmar efter skjutningen hade alla hennes bildflöden och konton raderats. Skådespelaren säger: ”Nu ska vi i alla fall minnas Nasim. Jag vill att du tänker på något du har gemensamt med henne. Du får nån minut att fundera innan du ska få ta farväl.”
Jag som skriver detta vill först inte göra övningen men jag tvingar mig och försöker. Nasim och jag har för mycket gemensamt. Allt hon gjort skulle jag kunna göra, förutom det sista, att skjuta andra och mig själv. Men det hade hon inte heller gjort om hon inte kunnat köpa pistolen. Allt är inte vapenlagar, det finns andra sätt att släcka liv på, också i överförd bemärkelse. Jag vill inte relativisera dödligt våld men jag undrar vilka brott jag skulle kunna begå under vilka omständigheter. Var går min gräns och varför är det viktigt för mig att upprätta en gräns mot henne?
Magdalena Ljung