Anna Pajak, Metamorfos, Medusas skratt, Förstenad, samtliga år 2021, beskurna.
Anna Pajak, Medusas skratt, Wetterling Gallery, 10 feb – 19 mars 2022.
Katalogtext för Wetterling Gallery.

Medusa låg med Poseidon i Atenas tempel, för det straffades hon med ormar till hår och en blick som förstenade. Perseus besegrade Medusa med en speglande sköld och använde huvudet som vapen. När han halshögg henne och blodet blandades med havets skum växte Chrysaor och Pegasus fram. Så stärkande, säger Anna Pajak, de försöker döda henne men det växer något ännu mer kraftfullt. Medusa var för mycket, precis som många andra kvinnor med henne, och Anna vill att den här utställningen också ska vara det. Skrikig, lockande och vass. Målningarna drar in dig men sen sticker du dig, målningarna är tänkta som Medusas sköldar. Annas förra utställning flöt i en mörkare färgskala, blåtung av svarta irisar. Ghost flowers arrive through water hette den och förde en dialog med Georgia O’Keeffe’s konstnärskap. Hon brukar göra så, bjuda in andra kvinnliga konstnärer, författare och pionjärer till sin konstnärliga process och den här gången blev det Medusa.

Symboler, drömmar och abstraktioner. Ekon av modernism, tarotkort och science fiction. Skärvor av välbekanta ting klyver ytan för att sedan virvla bort och sjunka undan. Det går att sträcka fram handen, tanken, och nästan greppa det som påminner om en sak vi sett, men som ändå inte avbildar något ur vår invanda värld. Utmejslade föreställande element utan givna referenspunkter möter rinnande färg och plötsligt tappar den framtrollade verkligheten fotfästet. Illusion eller målning? Ett narrativ eller det som inte låter sig stöpas i ord? Verket Metamorfos är ett luftburet altare, mörka kronblad eller snäckskal i svävande formation kring en juvel. Kanske ett kvinnligt kön. Jag tänkte på Venus födelse av Sandro Botticelli, menar Anna, men den nakna kvinnan blev ett svärd. Eller ett ägg, kommer jag på, i en fri och uppochnervänd version av Altaret i Montefeltro av Piero della Francesca. Måleriet sker i en gungning mellan tider, böljar genom kunskapsskikt och nivåer av medvetande. Havet hör mig kretsar kring ett tvinnat enhörningshorn ur en dröm Anna haft, men enhörningen mötte hon också på medeltidsmuseet Musée de Cluny i Paris där historien om The lady and the unicorn utspinner sig i sex stora vävar och bildar en allegori över våra sinnen. Hornet i Annas målning tronar i ensamt majestät mot nattens djup, runt det finns ceremoniella objekt eller odefinierbara tecken. Vi ser det som på en scen med draperier i hörnen, som från fönstret på en rymdkapsel. Framför oss öppnas en portal, en födelse och en väg.

Målningarna är symmetriskt lugna och kraftfulla men också väldiga och dramatiska, de för tankarna till ikoner och äldre religiöst måleri. Magi skapas men med andra medel än de gängse, med nya förtecken, och känslan som dröjer sig kvar bland de enorma dukarna är en slags helig närvaro. Jag älskar storskaligt måleri, säger Anna, det är något gudomligt över det, och det är speciellt både fysiskt och psykiskt att gå upp i format. De stora målningarna är de intima, skrev Mark Rothko och tänkte att hans abstrakta kompositioner omslöt betraktaren. En målning lika stor som en själv kan upplevas som en kontrahent och en själsfrände. När Hilma af Klint berättade om det viktigaste hon visste växte dukarna och hon renodlade och stiliserade sitt bildspråk. Det händer sällan att jag blir så tagen av måleri, utbrister Anna, men med Hilma af Klint var det så. Det är föreslår jag, som om Hilma tänkte att nu ska jag vara så tydlig jag bara kan, och hon gav oss didaktiska förklaringar av något oförklarligt. Jag kan se likheter, säger Anna, till när jag i mitt skrivande ville utforska fallet, och beskrev detta att falla och sväva med olika blå nyanser och att det blå blandades till lila i ens ådror. Målningen Medusas skratt går i nyanser av rött, blått och lila, den strålar, blommar och ormar sig. Öppnar i genomskärning till hjärna, hjärta eller kronblad. Ett rep delar den itu och den fixerar oss med blicken ur hålen av vissna växtdelar.

Ibland när jag målar, säger Anna, är det som att jag plötsligt faller in i målningen. Det är bara när jag är i ett fall och inte riktigt vet vad jag gör som det fungerar, när jag följer målningen snarare än tvärtom. Just detta att falla i både sinnlig och metaforisk mening har en stor betydelse för Anna. Fallet som ledstjärna, arbetsmetod och transformativ kraft. Det hon beskriver är en rörelse som går på tvärs mot att vara på en specifik plats och veta allting. I fallet kan vad som helst hända, fantastiskt och svindlande ger vi oss hän och dras med. Fritt fall och fritt översatt, falla i kärlek, falla i onåd, den fallna kvinnan. Kanske finns inget annat än fallet för oss. Anna uppehåller sig där, i ett pågående nu, i längtan. Målningen Fallen ur tiden ter sig kontrollerad, rätvinklig och exakt, men vid ett andra ögonkast vecklar den ut sig med sina fruktbara imperfektioner, skevheter och glipor in och ut i oändligheten. Den är både och, istället för varken eller, och den börjar leva.

Medusas skratt är också titeln på en bok av Annas favoritförfattare Hélène Cixous, som på 70-talet i Paris startade rörelsen Écriture féminine. Syftet var att odla ett kvinnligt skrivande, rent från patriarkala strukturer, fyllt av poetisk och filosofisk kraft. Deras texter banade vägen för en begreppsapparat som inte var linjär eller grundad i påståenden. Istället välkomnades ambivalensen och till synes motsägelsefulla aspekter fick koexistera. Människor är inga ekvationer som går jämt ut även om vi försöker och våldför oss på vår komplexitet. Vårt språk och tänkande är uppbyggt av antingen-eller-satser och följer en logik som sällan överensstämmer med livsavgörande skeenden. När tårarna kommer skrattar hon är en målning där känslor läcker och färgar av sig på varandra. Två gulgröna rännilar eller skruvade horn sipprar ur en lila grotta mitt i målningen. Runt detta epicentrum sprider sig kantiga ringar som på vatten, det ekar av rosa skratt och blå vingslag. Länge var kvinnorna uteslutna ur officiell kunskapsbildning och häxan uppstod som en självuppfyllande profetia. Hon som råder över intuition, sensibilitet och tyst kunskap. Språket blir i Annas tappning en målning av en blomma med köttig mitt och schematiserade blad. Blommans kropp genomfars av ett linjemönster som stakar ut och håller fast men kanske också ingjuter liv.

Förstenad är en guldglänsande ädelsten med röd triangel ovanpå likt ett varningstecken. De lila veckade hinnorna som dras åt sidan, gapar mot himlen i förundran eller spricker upp i ett rop. Stenens hårda åtråvärda sken och himlen därbakom som rämnar och smälter. En kolbit eller en människa som med tiden blivit diamant. Dödsdans jonglerar med solar, månar eller planeter, bundna med ormliknande rep mellan kemisk is och överjordisk eld. Vill vi verkligen veta hur allt hänger ihop? Hur förhåller du dig till horisonten av vårt medvetandefält? frågar jag Anna. Jag vill uppvärdera den horisonten, svarar hon. En stor del av min praktik handlar om det, om en längtan till en annan verklighet. Fast du vänder dig aldrig bort, nyanserar jag. När du tar in det övernaturliga i din konst knyter du det tätt och självklart till kroppsliga uttryck och till det som omger oss. På så sätt fördjupar du de upplevelser vi alla delar. Det är som om du sa, vadå övernaturligt? Det här är min verklighet, och den kan bli din också om du vågar känna in den. Ja, funderar hon, att tala om den andliga kraften eller kontakten med högre makter kan vara ett sätt för människan att förstå det abstrakta eller det vi inte vet. Det är i ett sådant tillstånd jag vill befinna mig, och försöka återta det imaginära.
Magdalena Ljung