Skaparkollektivet Forma – 17 000. Vårsalongen Liljevalchs 2019.
Recension publicerad 2019-01-28 i Göteborgs-Posten.

Folkfest, tradition, kassako. Vårsalongen mitt i vintern står trygg och slår ofta rekord i antal ansökningar och besökare. Det är en chans för någon helt utanför konstens finrum att visa sina verk på en ansedd konsthall för hundratjugotusen par ögon. En frikostig plats för att trängas med andra amatörer, konstnärer från det glömda mellansiktet och kanske någon enstaka etablerad räv.

Helene Billgren, Susanne Vollmer och Lasse Åberg är konstnärerna och jurymedlemmarna som tillsammans med Castenfors vaskat fram årets salong. Juryn är ständigt ny men vårsalongstilen igenkännbar. Måleriet är kung, sedan kommer hovet av konsthantverk i alla dess former och diplomater av nyare media. Temat är det man har på hjärtat och det personliga blir ofta politiskt. Tonen går från lågmäld till sprallig, inte sällan säregen och underfundigt nyfiken. Årets salong utmärker sig som stram och stilfull. Hängningen bubblar inte av överflöd utan sätter var sak på sin plats i ett jämt flöde.

Västkusten profilerar sigmed bildmakare i olika traditioner. Rickard Gullmander med tre målningar, en gata i staden, sin soffa och sitt fönster för att fånga Göteborgs-själen, säger han. Färgklanger som sporrar varandra och ropar i ett koloristiskt kammarspel. Lovisa Skölds precisa, utmejslade Domaren som sitter bortvänd, högt uppflugen i sportens värld. Ensam, hatad, åtlydd. En komplex roll som Sköld fastnat för. Susanne Lindbergs mörka skildringar med brinnande hus och stora rökmoln, allt i svart, framställt medsprayfärg, tusch och kol. Sommaren när det bara regnade en endaste dag på landet, då blixten slog ner i grannens hus och förstörde hans livsverk på en och en halv timme. Bilderna andas sotigt och ödesmättat. Det är känsligt och fint gjort, precis som på flera andra håll i utställningen, men salongens främsta överraskningar och tankeställare springer fram klädda i andra media.

Ett perspektiv som förskjuts, ett seende som byts mot ett annat, så arbetar några konceptuella konstnärer och öppnar upp nya världar. Skaparkollektivet Formas verk 17 000 är en enorm installation, smala, höga hyllor och tätt mellan de små föremålen som representerar de från Sverige utvisade afghanska flyktingarna. I vanliga fall hör man bara en abstrakt siffra på hur många som kommer hit, här förlänas ekvationen kropp, sorg och skönhet. Mireia Rocher Sanou har vänt böcker i en Ikea-hylla så att deras hårda ryggar hamnar innerst och den mjuka vita magen blottas. Kunskapen som finns där, bara sträcka ut handen och ta, men ändå förborgad för den som inte kan språket. Den stumnade bokhyllan är en del i ett större projekt, den Göteborgs-baserade Mireiahar också vänt böcker i affärer och bibliotek. Tvärtomreceptet i sitt esse och salongens roligaste verk är Stella Palms video The Golden One. Iförd guldtights och med brösten hängande i guldglitter parodierar hon den nationalistiska vikingakrigaren och youtubern The Golden One. I dag ska jag prata om hur ärorik jag är, säger hon gravallvarligt på svengelska, och avbryter sig. Nej, jag ska prata om hur vi ska krossa patriarkatet med bakelser. Det följer råd om hur man gör rulltårta, varför man ska äta den och hur man kan träna med den.

I sista salen finns den huvudlösa bysten Knytblus i italiensk carraramarmorav Anna-Malin Andersson. Invid står Stefan Bennedahl mörka skulptur De Adertonmed tomma akademistolar och tunga miner hos de kvarvarande. Vad händer nu? Ingen vet. Vårsalongen tar ett avstamp från det som är och bjuder oss att ta ställning.

 Magdalena Ljung