En ny frihet – sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg

Mandana Moghaddam
Stillbild ur Silence av Mandana Moghaddam.
Bokrecension av En ny frihet – sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg
red. Lena Boëthius, Björn Fredlund och Gudrun Nyber
Publicerad 2018-11-11 i Göteborgs-Posten.

Hundra år famnas av sjutton konstnärer. Hela det myllrande, bullrande nittonhundratalet med världskrig, arbetarrörelse och kvinnokamp. Ismer som importeras från kontinenten och defilerar förbi i snabb parad. Personlig närvaro som sakta vävs in i tiden och finner sitt eget uttryck genom stil och material. Antologin En ny frihet –sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborgär ett led i en bredare kulturhistorisk bokserie tillägnad Göteborgs fyrahundraårsjubileum. Den aktuella boken bär fram nio kvinnor och åtta män, de blir till prismor genom vilka ett tidevarv uppstår, skimrande och glasklart.

Karin Parrow är först ut, född år 1900 på ön Vinga i Göteborgs skärgård i en syskonskara på tretton barn. Föräldrarna var fyrmästare och Evert Taube en storebror. Mandana Moghaddam är bokens sista konstnär, hon kom till Sverige på 80-talet som flykting från Iran. I hennes videoverk Exodusguppar resväskor på vågorna, i videoverket The Silence står påklädda människor vid en simbassäng medan en av dem hoppar i och hör ljud från en annan verklighet under vattnet. Karin Parrow bodde hela sitt liv vid Bohusläns kust, i sextio år målade hon havets och människornas temperament. Ljusets väg över frukter på fat, över ansikten och landskap. Moghaddam strider med konsten mot regimen i Iran. Parrow stred för att få tid att göra sina verk, trots att hon var mor, och för att bli tagen på allvar, trots att hon var kvinna. Antologin tydliggör konstrasterna mellan epokerna samtidigt som de närmas varandra. Den enas konstnärskap och kamp väger lika mycket som den andras. Varje konstnär presenteras lyhört på egna villkor av skickliga textförfattare.

Göteborgskolorismen är det självklara startskottet för boken men erbjuder några mindre väntade möten. Karin Parrow, för att sedan raska på till Magda Ringius, Olle Petterson, Alf Lindberg och Maj Arnell i en andra och tredje generation och genklang. Ragnar Sandberg, Inge Schiöler, Åke Göransson och Ivar Ivarsson nämns endast i samband med de ovanstående. De får inget eget kapitel eller tillägnade bilder. Det är förståeligt att vilja hävda något annat än hävdvunnen kanon och att skriva in kvinnorna i vårt arv. Samtidigt är det synd när betydande konstnärskap förbigås på lösa grunder i en bred exposé. En andra invändning är att antologin gör halt väl snabbt för samtiden. Att konstnärer födda på femtio- och sextiotalet får avsluta århundradet känns trygghetssökande. Sjuttiotalisterna är drygt fyrtio år och åttiotalisterna trettio. Det borde räcka för att vaska fram konstnärskap som är tillräckligt spännande och stabila.

Fördelen med antologin är att den går sin egen väg på historisk mark, den bjuder på kända såväl som överraskande representanter för olika teman, stilriktningar, samhällsmyllor och material. Några röster ur boken in i vår tid är Ola Åstrand, Nina Bondesson, Stefan Karlsson och Elin Wikström, alla tongivande och relevanta företrädare för sin generation. Ett intressant tidsdokument föreligger, och alla inval och bortval är en föränderlig historia.

Magdalena Ljung