Vårsalongen, Liljevalchs konsthall, 4 feb – 10 april 2022.
Recension publicerad 2022-02-06 i Göteborgs-Posten.

Vårsalongen som borde döpts om till midvintersalongen bär ändå bud om blidväder. I samklang med hävda restriktioner slås portarna upp för eftertänksam, personlig och intim konst. Fjolårets covid-existentialism med tragikomiska poänger är som bortblåst, istället märks den två år långa pandemiparentesen främst i form av introspektiva stämningar.

Är det tillräckligt långt? står det vävt i en persisk matta som hänger från balkongen i entrésalen ner på golvet och släpar sin röda tunga meter efter meter. Verket Balkongen är Aida Chehrehgoshas försoning med sin uppväxts självmordstankar men mattans fråga kan tolkas flerstämmigt. När får vi nog av misslyckad integration, våld, lockdowns eller brist på ansvar? Invid hukar en mild jätte med ansikte och kropp dolt bak kaskader av ljust hår. I armarna håller hen en brädbit. Göteborgsbaserade Lena Trapp kallar sitt vidunder för Carry me home, en referens till ett hus och till villkorslös kärlek.

Vårsalongen är främst en måleriutställning och en rik provkarta på olika stilar och sätt att ta sig an detta sönderälskade medium. Carrie Bobo Gibbs från Göteborg presenterar en svit små målningar på hus med fantasieggande titlar. How do you express yourself in a way you do not come to regret eller Once he was born I was never not afraid. Husen ruvar sprängfyllda av färg och hemligheter, spädda med vallmoolja vilken gör penseldragen tjocka som grädde. Bland andra målare som utmärker sig finns Alice Herbst som får det svåra att se lekande lätt ut. Unga kvinnor, tulpaner, kläder och hårsvall upplöses i ett kalejdoskop av ljus, färger och kontraster som kräver mycket slit och tålamod att behärska.

Rakel Bergman Fröberg, hemmabördig på Styrsö, stoppar upp den ibland alltför jämna strömmen av bilder med jätteinstallationen Mötesplats. En enorm hög av gammalmodiga stolar med strumpbyxor trädda på eller bundna kring benen, en surrealistiskt storslagen gest som förlänar tingen ett nytt liv. Enrico Gualersi gräver också i minnets arkiv när han omtolkar vår tids begärliga Hi-Fi till sitt stenhårda Low-Fi system. Plasmaskärm, subwoofer och pinnsmala högtalare men allt i solid kolsvart marmor med illusoriska ytbehandlingar. Ett monument över vår hunger och ett altare till marknadens krafter.

Rörlig bild är den minst företrädda konstformen på salongen men inom genren återfinns flera av utställningens mest sevärda verk. Axel Österholms tecknade pärla Kommunen dödade min farmor där suget efter mer kaffe på styrelsemötet leder till besparingar i form av mordbrand på äldreboende, allt till tonerna av bombastiska stråkar. Eller Amanda Prisings poetiskt skruvade Jag vet inte hur man ska göra där hon hackar en bukett tulpaner som vore det sallad och förlänar vår vardag med ännu en klangbotten.

Min personliga favorit är Irene Westholm från Göteborg och hennes infernaliskt intelligenta videoberättelse Natten hämnar försiktigt. Berättarrösten förklarar att hennes man har en anteckningsbok vid sängen där han skriver ner det hon säger i sömnen. De nattliga monologerna sträcker sig över flera år och bärs fram av en skådespelares olika röstlägen som härmar hennes. Bildsättningen består av familjens gamla super-8 filmer och det sker en fantastisk krock mellan ett hotfullt undermedvetet och soligt valhänta semesterbilder. En gestaltning av livet när det är som skörast, underligast och vackrast mitt i skrattet och rädslan. Ett verk som ringar in Vårsalongens själ.

Magdalena Ljung