Havet, Louisiana, Danmark, 11 okt 2024 till 27 april 2025.
Publicerad i Konstguiden 2024-10-16.

För mig är det självklart att älska havet, för hur det ser ut, låter och luktar. Simma är som att flyga fast skönare. Havsdjuren hallucinogena i sina uppenbarelser. Skeppen och snäckorna melankoliskt vackra. Mitt ex kunde aldrig förstå min kärlek.
Havet? Det blåser så mycket där! Veckan innan jag träffade honom var jag på dejt med en man som ensam i sin båt seglat över Atlanten. Dagen efter gick jag med min dotter till Sjöhistoriska museet. Det var mer lagom, men inom mig finns det alltid en längtan till ett stort och blått vatten. Continue reading →

Det är vackrast när det skymmer, Thielska galleriet, 21 sep till 26 jan.
Recension publicerad 2024-09-20 i Konstguiden.

Med taktisk precision öppnar Thielska galleriet sin säsongsutställning. Det är vackrast när det skymmer, inleder Pär Lagerkvist sin dikt, och det är lätt att hålla med, men för bäst effekt ska det också vara höst. Helst november med sina tidigarelagda solnedgångar, en plötsligt brinnande himmel på väg hem från jobbet, fri sikt genom kala träd och avsaknaden av snö, som annars skulle stjäla uppmärksamheten. Om dagens förbipasserande hejdar sig för ett snabbfoto på neonrosa moln, så stannade förra sekelskiftes konstnärer livet igenom vid det valörrika aftonljuset. På gränsen mellan dag och natt lät de sina inre och yttre kartor sammansmälta och målade fram stämningslandskapet. Continue reading →

Frida Orupabo – Woman with Dog II 2024.
Frida Orupabo, On Lies, Secrets and Silence, Bonniers konsthall, 28 aug – 10 nov 2024.
Recension publicerad 2024-09-13 i Konstguiden.

Ett svartvitt landskap öppnar sig i stora salen på Bonniers konsthall, en skog av pelare, och mellan, ovanför och på dem grupperar sig fotografier, collage och videoverk. Big Girl I och Big Girl II sticker upp sina huvuden, två överdimensionerade klippdockor ihopsatta av flickor och kvinnor i ett forcerat vuxenblivande. Dockorna är Frida Orupabos hittills största collage och hon har själv blivit stor i flera bemärkelser. Orupabo har gått från barndomen utanför Oslo och ett heltidsarbete som sociolog till en konstnärskarriär i rullning. Hon växte upp med sin syster och deras norska mor sedan fadern som var från Nigeria lämnat familjen. Nu har hon en egen familj och två döttrar. On lies, secrets and silence heter utställningen och hämtar sin titel från författaren och feministen Adrienne Rich. Hennes ord fick Orupabo att tänka på de lögner vi berättar för oss själva och andra, och på hur tystnaden formar oss. Continue reading →

Det månghövdade jaget, en DIT – Do-It-Together-utställning, Galleri Panncentralen, Gustavsberg, 6 – 8 sep. Presstext till utställningen på beställning.

I ett individualistiskt kulturklimat skapar vi Det månghövdade jaget som är en DIT, Do-It-Together-utställning med femtiofem konstnärer. Vi ser det som en manifestation för konsten och en kollektiv insats. Kärntruppen av konstnärer har bjudit in kollegor och nu är vi en stor skara av unga, gamla, levande och döda bildskapare. Alla medverkar med egna originalverk i en mängd tekniker såsom måleri, teckning, grafik, installation, skulptur, performance, foto, video och textverk. Vi vill visa på konstens nödvändighet, dess bredd och eviga karaktär av att vara ett livsviktigt uttryck. Continue reading →

Valeria Montti Colque representerar Chile på Venedigbiennalen 2024.
Intervju publicerad i Konstguiden nr 2, 2024.

Valeria och jag stämmer träff i ett av hennes hem, Hökarängens centrum, där hon står på torget och pratar med några vänner. Direkt när hon kramat dem hejdå ringer hennes barn och barnets pappa. Längre fram på gatan möter filmaren Alexis Zeiss som gör en dokumentär om henne. Utanför ateljén packar Valerias pappa upp några gipsskulpturer. Innanför tröskeln hälsar vi på konstnären Rossana Mercado-Rojas, en samarbetspartner. Vi kryssar fram mellan konst, kostymer och saker som är bra att ha. Valeria är nyligen hemkommen från Venedigbiennalen där hon färdigställt ett stort verk. Vi ses precis innan min deadline för texten, men det gick inte tidigare för hon hade fyrtio graders feber, och så fort intervjun är över ska hon arbeta med sitt projekt för Open Art i Örebro. Vi har två timmar på oss och gräver fram två stolar för att ha någonstans att sitta. Continue reading →

Jeff Olsson – In Full Bloom 2011.
Jockum Nordström, Jeff Olsson, Rolf André, utställningen Den allvarsamma leken på konsthallen Lokstallet i Strömstad 6 juli – 11 augusti 2024.
Presstext beställd av konsthallen Lokstallet 2024.

Leken är gratis, den är fri. Lek föder fantasi, skapar ordning och oordning. Lek har ingen koppling till ekonomisk vinning. Leken är äldre än vår kultur och har format människan som kulturvarelse. Så kännetecknar Johan Huizinga leken i sin bok Homo Ludens, den lekande människan. Och för oss vuxna, tänker jag vidare, ju allvarligare klangbotten ett skämt eller en lek har desto bättre. För då avslöjas en existentiell sanning där även ambivalensen får ta plats. Det roliga är inte bara skoj. Humor är viktigt och allvarligt, det är en omstörtande, visionär och radikal kraft. Continue reading →

Foto: Anders Petersen.
Anders Petersen, Thomas Wågström och Uno Karlsson, utställningen Folk, Lokstallet, Strömstad, 25 maj – 30 juni 2024.
Presstext beställd av konsthallen Lokstallet.

Folk, människor, själar, varelser. De finns på varje bild i utställningen. Deras blickar krokar tag i våra och drar inåt, neråt, till ett djup av känslor och erfarenheter. Eller nackar istället för ögon, bakhuvudets omvända ansikte som möter i Thomas Wågströms fotografier. Idén till serien grodde långsamt och aktualiserades när en vän ramlade och bröt nacken. Hur skört är inte livet? Mitt i detta liv leker solkatterna på hans frus hals och håren glesnar på hans pappas åldrade hjässa, pappan som inte längre finns, men i bilden gör han det. Wågström bor i ett höghus utanför Stockholm. Han tittar ner från fönstret och tar bilder som formar sig till små berättelser. En pojke kryper mot några gungor, men så kryper han vidare istället. Två äldre kvinnor möts, pratar en stund och skiljs åt. Ovanifrån ser vi andra höghus, trädens kronor i vinden och vågor mot en strand, och det är tiden vi ser. Continue reading →

Lotte Laserstein – I min ateljé 1928.
Lotte Laserstein, Ett delat liv, Moderna museet 11 nov 2023 – 4 april 2024.
Recension publicerad 2023-11-14 i Konstguiden.

Lotte Laserstein ser på oss medan hon målar, tittar ut ur de många självporträtten och naglar fast betraktaren tills tiden runnit bort. Hon var queer, migrant och jude, vilket kastade mörka skuggor över hennes liv. Hundra år senare har vi hbtqi på agendan, migrantströmmar och den största vågen av antisemitism sedan förintelsen. Vad ser du när du tittar på mig? tycks hon fråga. Kanske dig själv? Och vem är jag just nu? tänker hon vidare med blicken i spegeln. Vem har jag blivit? Lasersteins delade liv utgörs av två förvånansvärt fristående akter i en pjäs utan generalrepetition. Continue reading →

Denise Grünstein, ur serien Figure Out. Eftermäle, Artipelag 7 okt 2023 – 7 jan 2024. Recension publicerad 2023-10-17 i Konstguiden.

Vad betyder ett liv och ett konstnärskap? Hur hittar man sig själv, sitt språk, och vad blir kvar efter en? Denise Grünstein var en stilbildande fotograf med metafysik och suggestion som ledstjärnor. Det dokumentära draget i svenskt fotografi utmanades av hennes iscensättningar, manipulationer och förfrämligande blickar på det invanda. På Artipelag börjar resan genom hennes bildvärld längst in i en korridor. En tät svit av rum med svartvita och bruntonade bilder för tankarna till en rot, ett frö eller en knopp, som sedan slår ut i kronblad av uppdriven färg och breder ut sig i de stora salarna. Från beställningsuppdrag till konstnärliga projekt, från svartvitt till färg, från barndomens Finland till karriären i Sverige. På resor runt om i världen och in i de inre världarna. Från 1950 till 2023. Continue reading →

Jens Assur, ur serien Privat Natur. Liljevalchs konsthall, 6 okt 2023 – 7 jan 2024.
Intervju i tidskriften Konstguiden nr 3, 2023.

Det tar sju timmar med tåg från Stockholm till Åre, så Jens Assur och jag ska höras digitalt. På dagen för vårt samtal skriker tidningarnas förstasidor om stormen Hans, översvämningar i Åre och urspårade tåg i mellersta Norrland. De materiella skadornas omfattningar berättigar inte dessa rubriker, säger Jens, vi har inga dödsfall. Rösten är koncis och informationen paketerad i exakta formuleringar. Det är inte som Louisiana 2005 och orkanen Katrina, lägger han till. Genast finns hans karaktäristiska blick där, ett självklart globalt perspektiv samtidigt som hans seende är specifikt, lokalt och detaljsökande. Continue reading →

Monica Sjöö – The Godess of Avbury and Silbury 1978.
Monica Sjöö, Den stora kosmiska modern, Moderna Museet, till 15 okt.
Recension publicerad 2023-05-19 i Göteborgs-Posten.

Ekofeminist, aktivist, konstnär, medium och författare. Monica Sjöö är 70-talet personifierat. Nej till patriarkatet, rasismen, kärnkraften, Vietnamkriget och atombomben. Ja till moder jord. Sjöö rymde från hem och skola vid sexton års ålder 1954, och bosatte sig i Bristol, i ett landskap av fornlämningar som sägs bära spår av gånga tiders matriarkat. Hela sitt liv arbetade Sjöö för en alternativ, bättre värld och för att driva fram förändring. När Moderna Museet visar den första retrospektiva utställningen med Sjöö, arton år efter hennes bortgång aktualiseras många av hennes tankar. Det är krig i Europa, en global farsot har nyligen skördat miljontals offer, demokratin går kräftgång, nynazism är på uppgång och regeringar runt om i världen slår dövörat till mot klimathotet. Continue reading →

En ny kulturpolitik är möjlig, publicerad i Konstnären nr 2, 2023.
Intervjuer med Pelle Amberntsson utredare vid Myndigheten för kulturanalys
och med Kim West, doktor i estetik vid Södertörns högskola.

INGRESS: Under Amanda Linds tid som kulturminister, släppte Myndigheten för kulturanalys en av de mest omtalade kulturrapporterna i svensk nutid, Så fri är konsten. Den plockades upp även utanför kulturens snäva korridorer och blev ett slagträ i debatten om politikens styrning av kulturen, främst via ansökningsblanketter till allehanda kulturstöd. Tidigare i år släppets en motrapport med titeln Kritik av konstens frihet i vilken författarna ifrågasätter fundamenten för den första rapporten. Så hur ser författarna av de bägge rapporterna på konstnärlig frihet och armlängds avstånd? Magdalena Ljung rapporterar. Continue reading →

Elina Brotherus, Seabound Two Nights in a Row, 2018.
På armlängds avstånd, hundra år av nordisk konst, Artipelag, till 1 okt 2023.
Publicerad på Konstguiden digitalt.

Det turbulenta, naiva och kaxiga 1900-talet. Framtidstro, två världskrig, uppgörelse med gamla ordningar, och en industrialism som bäddar för välfärd. Hur förhöll sig Nordens konstnärer till de kulturella och samhälleliga förändringarna? På armlängds avstånd. Utställningstiteln anspelar på distans, som kunde vara rent fysisk och geografisk, men också handla om tillbakadragenhet och skepsis. Samtidigt definierar armlängds avstånd i militära termer det manöverutrymme soldaterna ställde upp sig med för att hantera sina vapen. Utrymme behövs för att uträtta något. Armlängds avstånd är också en viktig princip enligt vilken politiker inte ska vara delaktiga i beslut rörande konstens innehåll eller form. Betydelserna sammanstrålar i Artipelags sommarutställning som är toppen på isberget av en privat samling modernistisk konst. Continue reading →

Karin Broos – Det stora blå 2010. Intervju med Karin Broos, aktuell med utställningen Svart Sol på Liljevalchs konsthall till 27 aug 2023. Publicerad i nr. 2 av Konstguiden 2023.

Landskapet öppnar upp sig som ett andetag. Frykens vida, blå vatten är en fjord kramad till sjö av de värmländska skogarna. Kör mot Arvika, Sunne, har Karin Broos skrivit, sväng av mot Östra Ämtervik. Grusvägen leder genom skir grönska och där står det gamla skolhuset med glasveranda. Hundskall hörs när jag knackar på och så forsar det nerför trappan i ett lurvigt vattenfall, stor pudel, liten pudel och golden retriever. Karin och jag sätter oss i vardagsrummet, hundarna lägger sig vid våra fötter och somnar tvärt. Ateljén är tom, säger Karin och tecknar avvärjande mot en dörr på glänt, transportfirman var här från åtta på morgonen till åtta på kvällen, tre personer som lastade över hundra verk. Continue reading →

NM 1750, Joakim Skovgaard, Eva i Paradiset eller Ormen i Paradiset, Sign. 1911, Olja på duk

Trädgården, Konst och natur under sex sekler, Nationalmuseum, till 7 jan 2024.
Recension publicerad 2023-03 på Konstguiden digitalt.

Finns det en bättre plats än trädgården? Och då menar jag inte att dubbelvikt rensa ogräs utan att befinna sig i ett ideallandskap. Blommor, frukter, fågelsång. Porlande vatten, solens strålar och trädens skugga. Paradiset, inte konstigt att vi började där. Men bristen på kunskap, sex och barn avgjorde saken för Eva, och de tvingades ut ur Edens lustgård. Sedan dess har människan försökt att göra naturen mer gästvänlig. Odlingar, betesmarker och parker. Utomhusrum för kroppslig och själslig överlevnad. Nationalmuseums utställning famnar allt detta, med fokus på äldre tiders trädgårdskonster och utflykter in i samtiden. Continue reading →

Peter Geschwind, After Image, Bonniers konsthall, till 2 april
Recension publicerad 2023-02- i Göteborgs-Posten.

Det är mörkt och ur svärtan träder bilder fram, som i en film, men här handlar det om upplysta föremål i nersläckta rum. Delar av den stora installationen uppenbarar sig rytmiskt i avklarnade blixtar och rör sig ryckigt till suggestiva ljud. After Image är den svåraste utställningen jag gjort, säger den konstnärliga ledaren Theodor Ringborg, det var krävande både tekniskt och emotionellt. Sexton år tidigare hade Peter Geschwind en mitt-i-karriären utställning på Färgfabriken i Stockholm. Ringborg var då hans utställningstekniker och deras vänskap började där. Under arbetet med den nu aktuella utställningen på Bonniers konsthall gick Peter Geschwind bort, femtiofem år gammal efter en tids sjukdom. Continue reading →

Jemina Asp Zayed – Gemensamma drömmar.
Recension publicerad 2023-02-25 i Göteborgs-Posten.

Rekord igen! Över fyratusen sökande som attraherats av Vårsalongens demokratiska tilltal. Vem som helst, alla kan söka. Kanske passerar man nålsögat utan att ha satt sin fot i konstvärlden, får möta en stor publik och sälja sina verk på en välrenommerad konsthall? Årets jury ledd av Isabella Nilsson, tidigare chef för Göteborgs konstmuseum, och konstnären Jockum Nordström har med varm blick och varsam hand tagit fram en jämn salong. Inga horrörer men inte heller något som står ut på ett störigt sätt. I salarna finns stillsam humor, vemod, naturlyrik och omvärldens turbulens som ringar på vattnet. Continue reading →

Intervju med Jockum Nordström aktuell med utställningen Inget Papper, Inga mynt, Liljevalchs konsthall till 14 maj 2023. Publicerad i nr.1 av Konstguiden 2023.

– Jag är snart där, säger Jockum på telefon, vill bara att hunden ska leka av sig i snön! Gården är vit som ett ark papper, kors och tvärs över den skyndar människor förbi, svarta av vinterkläder. Runt om reser sig gula 1700-talshus som en gång inhyste Barnängens textilfabrik. Kvar finns fasader, syftningslinjer och spår, och tydligt i allt det står Jockum Nordström. Det måste vara han, för pälsmössan med öronlappar har jag sett på ett gammalt foto och näsan är som om han tecknat den själv. En italiensk tryffelhund har han också, som hoppar upp på mig. Jag klappar Rio, men han skäller. Han vill att du ska klappa mer, förklarar Jockum. Jag höjer en avvärjande hand och då höjer hunden sin tass som i en spegel. Vi sparkar av oss snön och stiger in. Här är hans vinterateljé, men han arbetar också alla tider på året i sin ateljé på Gotland. Det är tyst, bak tjocka murar och höga fönster. Visuellt sprakar det desto mer. Skira ståltrådsskulpturer på bänkar och tidningsurklipp som dräller nedanför. De får gott sällskap av tändsticksaskar, pipor, snäckor, kakelugn med girlang av kottar och cykel. Continue reading →

Sara Vide Ericson, The Storm Within 2021, Magdalena Ljung Man och barn, stillbild, 2014.
Text publicerad i tidskriften Konstnären nr 4 2022.

Var är du själv? frågade en lärare mig på en förberedande konstskola. Det var innan jag började arbeta med rörlig bild och spela rollen av mig själv i mina filmer. Där! skulle jag nu kunna peka på skärmen, jag är med på varenda bild… Läraren menade förstås inte bokstavligt, hon ville komma åt en känsla grundad i erfarenhet och engagemang. En tydlig avsändare, ett jag som ville något. Visning blev mitt första videoverk där jag i rollen av museiguide går runt i mitt hem och pratar om mig själv i tredje person. Jag arbetade vid den tiden på Strindbergsmuseet och tänkte på hur berättelser skapas. Vad är viktigt att förmedla och vad menas med att känna någon? Continue reading →