Tracey Emin, Second Life, Louisiana, 8 okt 2026 till 18 april 2027
Publicerad 2026-10-14 i Konstguiden

Dame Tracey trivs med sitt andra liv, en mirakulös andra chans. Hon har gått längre än de flesta i livet och konsten, och hunnit med flera skepnader. Eller, så har hon alltid varit densamma, och världen har nu hunnit ikapp henne. Tracey Emin har vandrat från rebell, provokatör och underklass till internationellt erkänd konstnär och adlad. Second Life, Louisianas stora utställning som famnar hela hennes konstnärskap visades tidigare i år på Tate Modern och fick fyrahundra tusen besökare. Bland alla hedersutmärkelser Tracey fått säger hon att detta är den främsta, att hennes konst talar till människor.

På pressvisningen sitter Tracey i utställningens vackraste rum, bland sina stora, vilda målningar och vid en kroppslig, förvriden skulptur. Hon är en god retoriker. Oavsett vilken fråga som ställs ger hon ett initierat svar och charmar publiken. Hon tror på konsten och skönheten, som i katharsis, existentiellt djup och gemenskap. ”De sanna konstnärerna” säger hon ”arbetar med bra meddelanden, de ger till världen och framtiden, de tar inte. Continue reading →

Michael Ancher, En promenad på stranden, 1896.
Till havet! Stranden som gränsland och semesterdröm, Nationalmuseum, 24 sep 2026 till 7 feb 2027. Publicerad 2026-09-28 i Konstguiden.

Till havet! Fritidens stridsrop ljuder genom århundradena och manar på den nya medelklassen. Titta, tåget går från Paris till Normandie, semestern är snart här, städerna är sotiga och läkarna skriver recept på havsluft. Stjärnorna stod rätt på himlen för badturismens utveckling vid förra sekelskiftet, och hundra år senare lever vi i massturismens efterdyningar.

Nationalmuseums stora satsning på stranden inleds med 1870-talet, när badgästernas fotsida krinoliner svepte över gyllene sand. Claude Monets målning Normandietågets ankomst, Gare Saint-Lazare, 1877, skildrar stationen från vilken resan till kusten tog fyra timmar. Loket frustar kolsvart och den blå ångan bolmar mot de höga valven. För att återge damerna på Stranden i Trouville, 1870, begav sig Monet till den mest exklusiva badorten och målade i vinden så att sandkorn fastnade i oljefärgen. Invid projiceras en raritet, en färgfilm från 1912 som visar ett turkost hav och mondäna badgäster som gladeligen låter sig slås omkull av vågorna. Continue reading →

Ragnar Sandberg, Den blå bussen, 1938.
Den underbara färgen, Göteborgskolorismen i nytt ljus, Waldemarsudde, 3 okt 2026 till 26 feb 2027. Publicerad 2026-10-05 i Konstguiden.

Lysande färger som skriksjunger. Smaragdgrönt, violett, rött, saffransgult och koboltblått. Det är svårt att måla med så starka färger och ändå få ihop det. Göteborgskoloristerna kunde. Det var motigt att verka i en småstad under mellankrigstiden, men där skedde ett målarunder. Tor Bjurström undervisade på Valands konstskola och de utexaminerade var Inge Schiöler, Ragnar Sandberg, Åke Göransson, Ivan Ivarson och Nils Nilsson. De fem räknas till göteborgskoloristernas kärntrupp, som chockerade på 30-talet men började älskas på 50-talet. Waldemarsuddes utställning visar prov på kronprinsarnas verk i en vidare kontext.

Bjurström ville att hans elever skulle sätta ”färg mot färg, för att uppnå största möjliga intensitet”. Klanger och harmonier skulle uppstå i mötet mellan färgfält. När jag gick på konstskola hundra år senare fick jag lära mig samma sak, och jag har också lärt ut detta till mina elever. På så sätt uppgår göteborgskolorismen i modernismen ideal, där man förlitar sig mer på kulör än valör, mer på färg än gråskala. Continue reading →

Foto: Crystal Sauna. Intervju med Mats Bigert och Lars Bergström om offentlig konst.
Publicerad i Konstnären nr 3, 2026.

Vad är offentlig konst och varför ska vi ha den? Hur är det att arbeta med offentlig konst jämfört med att göra konst till utställningar? Vilka drömmar och mardrömmar kan en konstnärlig gestaltning ge konstnären? Och vad är viktigt att tänka på när man gör konst till en allmän plats? Mats Bigert och Lars Bergström har samarbetat konstnärligt sedan 1986, de har gjort en mängd konstnärliga projekt på högst olikartade sätt.

ML: Konstnärliga gestaltningar är en stor del av er karriär. Hur kom ni på att ni ville arbeta med det och varför har ni fortsatt?

MB: Vi började med offentliga uppdrag vid millennieskiftet och vårt första projekt var  Tanke Incognita, 2001, för Linköpings universitet. Det är en stor, tom tankebubbla med en sittplats under. Vi frågade oss: Vad gör man här, producerar man kunskap? Att utgå från platsen är en röd tråd för oss. Våra verk är sociala skulpturer, de fullbordas av ett aktivt deltagande. I vissa kan man sitta, i andra klättra runt, basta eller grilla korv. Detta interaktiva synsätt springer ur performance, som vi också arbetat med.
LB: Det är en intressant utmaning att göra verk som förstärker en plats identitet och historia. Det är också roligt att många kan ta del av konsten och man känner sig samhällsnyttig, att man ger tillbaka något. Sedan finns den ekonomiska aspekten, offentliga uppdrag är mer välbetalda än utställningar. Utan dessa uppdrag hade vi inte kunnat göra våra andra projekt. I huvudsak har vi ett växelbruk, vi har gjort omkring trettio offentliga verk och hundrafemtio utställningar. Continue reading →

Intervju med Klara Kristalova, Sveriges representant på Venedigbiennalen 2026.
Publicerad i Konstguiden nr 2, 2026.

Våren är här och ormarna har vaknat. Det rasslar torrt i bruna löv när silvriga kroppar rinner genom trädgården. Hundarna får inte gå dit och avreagerar sig genom att hoppa upp på mig. Bort! ropar Klara, och slänger igen bildörren efter sig. Vi har kört hit genom tallskog genombruten av plötsligt blåa sjöar och sitter nu i hennes ateljé. Kvinnor med bleka ansikten och svart hårt, vargar, åsnor och blommor i keramik tittar tyst på oss. Ett fönster stort som en portal öppnar upp sig mot träden utanför.

– Huset och ateljén på landet i Rimbo utanför Norrtälje har varit din fasta punkt i nästan trettio år. Vilken är din relation till naturen?
– Naturen har fångat mig härute. Flera timmar varje dag går jag med hundarna i skogen och ser en mängd detaljer. Barr, bark, alla färger och lavar, ett organiskt material i ständig förändring. Det sätter sig i mina händer och genomsyrar allt jag gör. Naturen kan vara många saker, rogivande, irriterande, trist eller vacker. Jag bor i en ganska skräpig natur och får kämpa mot den varje dag, men jag fascineras också av den. I Slottsskogen i Göteborg finns mitt verk Det som håller mig kvar, bär mig vidare som är en kvinna vars ben växer ut till rötter. Det är en bild av att man sitter fast med sina rötter, och samtidigt är det just det som också lyfter upp en och leder en vidare. Till Falkenberg gjorde jag Liljekonvalj som också visades på Pilane skulpturpark. Den lilla, eleganta och giftiga blomman står där tre meter hög, med vita klockor av glas. Installationen Habitat som visades på Skellefteå konsthall är ett stycke torkad natur där jag placerat in mina olika skulpturer. Det är obegripligt för mig att vårt samhälle inte värderar biodiversitet mer. Vi låtsas inte om den ekologiska katastrofen.
Continue reading →

Sophie Calle, Something Missing?, Louisiana, 26 mars till 6 sep 2026.
Publicerad 2026-03-31 i Konstguiden.

Sophie, en fransk madame med självklar hemvist i det kulturella Paris har aldrig dragit sig för att trampa vardaglig mark, utmana människor och förädla det banala till något fantastiskt. ”Besök mig i natt, jag sover högst upp i Eiffeltornet, berätta historier för mig, högst fem minuter, som får mig att somna bättre.” Så löd inbjudan till verket Ett rum med utsiktsom genomfördes under Paris kulturnatt år 2002. Arrangörerna och Sophie trodde att det skulle komma femtio personer, det kom sexton tusen. Medan andra stannade hemma och muttrade att hon var alltför självupptagen.

”Ta hand om dig själv” så avslutade hennes älskare ett avskedsmail till Sophie och hon bad drygt hundra kvinnor att tolka hans brev. De är läkare, dansare, advokater, clowner, psykologer… De läser, kommenterar och skriver själva. De blir filmade, fotograferade och citerade i text. Verket Ta hand om dig själv, 2007, ställdes ut på Venedigbiennalen och Sophie Calle sa att hans avsked var den bästa gåva han kunde gett henne. Publiken drogs med av den självklara igenkänningen. Alla har vi någon gång blivit förskjutna utan att förstå, alla har vi undrat vad vår själsfrände egentligen menat. Men en del tyckte också att det var anstötligt, och ytterst få förunnat att bre ut sig så om privata saker. Continue reading →

Ambrosius Bosschaert d.ä, Blomsterstycke, 1617.
Det blommande – Konst & botanik, Waldemarsudde, 14 mars till 13 sep.
Publicerad 2026-03-16 i Konstguiden.

En slösande rik blomsterbukett, så känns det att få Waldemarsuddes stora utställning i händerna. Färgsprakande, lyxig och efterlängtad. Smeksamma rosor mot svärta i 1600-talsstilleben, kritvita liljor ur Carraramarmor som huggits i år, botaniska illustrationer från lärandets 1700-tal, eldröda kungakronor broderade i samtiden, grönt jäsande jättenäckrosor i silikon, buktande blå jugendvaser, pärlade kronblad i venetianskt hantverk och ett glittrande trädgårdsland med gula glastulpaner.

”Näst efter konsten tror jag att blomster är min största glädje”, sa prins Eugen. Så fort han köpte marken på Djurgården byggde han ett växthus, innan han ens hade någonstans att bo. När han besökte Claude Monet i Giverny talade de inte måleri utan hade istället passionerade diskussioner om trädgårdsskötsel. Stärkt av detta möte reste prinsen vidare i Europa för att inspireras av olika parker och trädgårdar, och när han kom hem lät han anlägga terrasser och blomsterbäddar. Ett hav av blommor på sluttningarna ner mot havet. Eller som prinsens gäst, konstnären Karl Nordström skrev i sin dagbok: ”Där inne sydländsk yppighet av färg och dofter – utomhus Nordens is och snö och sträva kyla”. Det skulle jag också kunna skriva i min dagbok, från gårdagens pressvisning. Continue reading →

Sixten Sandra Österberg, Carpenter and Dreamer, 2025.
Recension av Kropp. Ideal, blick, frihet, Göteborgs konstmuseum, 7 mars 2026 till 17 jan 2027. Publicerad 2026-03-09 i Konstguiden.

Syn, hörsel, känsel, lukt och smak, tack kära kosmos för kroppen! För all glädje, njutning och tyst kunskap som finns i att förhålla sig sinnligt och fysiskt till världen. Om AI uppnår självmedvetande blir våra kroppsliga erfarenheter det som gör oss sant mänskliga, de blir källan till vår originalitet. Som kvinna uppväxt i en kultur av retuscherade och plastikopererade skönhetsnormer, med ätstörningar och självskadebeteende i dess kölvatten, skulle jag kunna jag hata min kropp. Om jag levt som piga på 1600-talat hade jag inte ägnat tonårstimmar åt att missnöjt objektifiera och fragmentisera delar av mig själv. Men kanske hade jag då istället hemfallit åt den traditionellt kristna dikotomin där den rena anden vill befria sig från det syndiga köttet? Trots destruktiva ideal i både historien och samtiden har min kropp och själ en lyckad kärleksrelation, och med det gränssnittet går jag in på utställningen. Continue reading →

Kristina Abelli Elander med ett av sina dioramor.
Intervju med Kristina Abelli Elander, Peter Svedberg och Eva Skarbäck. Publicerad i Konstnären nr.1 2026.

Pensionen, är det ett hot eller ett löfte? Blir det ännu mer knapert under akt tre i livet eller kan pensionen innebära en konstnärlig nytändning? Kan en konstnär överhuvudtaget gå i pension och hur överlever konstnärer som pensionerar sig? Magdalena Ljung pratar med tre konstnärer som nyligen gått i pension, Kristina Abelli Elander, Peter Svedberg och Eva Skarbäck. Sara Edström, KRO:s ordförande besvarar också ett par frågor om konstnärernas villkor.

Krissan, Kristina Abelli Elander har precis öppnat sin utställning …I was here… på Cornelia Sojdelius Gallery i Stockholm. Hon visar dioramor som tycks komma från en annan värld och målningar med underfundiga texter. Blomsterbuketter står på bordet och ett par vänner håller henne sällskap. Det är Jan Öqvist, tv-scenografen och regissören som hjälpt Krissan att hänga sin utställning och Sissel Wibom som själv ställer ut på Konstnärshuset. Jag ställer mina frågor, och vännerna dröjer sig kvar, lyssnande. Det är fint, det är sällan man ger varandra den tiden. Continue reading →

Intervju med Niklas Rydén och Erik Annerborn publicerad i Konstnären nr. 4 2025.

Kris i konsten och kulturen! Eldad av problem som demokratin, politiken och AI bär med sig. Vad består krisen i? Eller är läget bara som det brukar vara? Magdalena Ljug har pratat med Niklas Rydén och Erik Annerborn, två kulturskapare och ledare ur två generationer.

Niklas Rydén är verksam som konstnär inom musik, text och film. Han är kompositör och konstnärlig ledare för gruppen New Opera Company som utvecklar nya sätt att skriva musikdramatik. Tidigare hade Rydén sin bas på Atalante i Göteborg, en scen och ett nav för samtida västsvensk dans, musik och konstnärliga samarbeten. Han har också varit aktiv i det kulturpolitiska samtalet och skrivit debattartiklar.

ML: I den allmänna retoriken talas det ofta om kris. Vilka mönster av kris har du sett under din livstid? Continue reading →

Zandile Tshabalalas, Two Reclining Women, 2020
When We See Us, Liljevalchs+, 10 okt 2025 till 30 aug 2026
Publicerad 2025-10-17 i Konstguiden

Glädje, Fest, Sensualitet, Vardag. Triumf, Frigörelse, Andlighet. Vad tror ni om dessa ledord istället för ännu ett filter av trauman när de svartas historia ska vaskas fram? Så vill curatorerna för utställningen When we wee us framställa det gånga seklet av svart figurativt måleri, med konstnärer från Afrika och dess diaspora. Det är klart att ett narrativ som ständigt fokuserar våld och fattigdom är orättvist, för den svarta kulturen innehåller så många livsbejakande och överdådiga aspekter! Men blir det inte som att tiga om elefanten i rummet? För ingen djupare berättelse kan göras trovärdig utan mörka undertoner. Ingen målning blir intressant utan kontraster. Lugn, det finns medvetenhet om det i utställningen och många verk bär på en intressant ambivalens. Även om lyckliga teman står med guldskrift på väggarna, utställningsmusiken klingar ljuvt, och målningarna lyser av färg, så finns eftertanken och smärtan ofta där. Continue reading →

Marisol, Louisiana 1 okt 2025 till 22 feb 2026
Publicerad 2025-10-06 i Konstguiden

Det här är något jag aldrig tidigare sett. Det är klart, Marisol Escobar var en stjärna på pop-konsthimlen i 60-talets New York, men bortglömd vid sin död 2016. Hon har aldrig visats i storformat i Europa, och endast två av hennes verk ingår i europeiska museisamlingar. Men den drabbande känslan av det hittills osedda värker mer än så. I människostora träskulpturer visar hon en annan sorts popkonst. Djupt personlig och icke-västerländsk i starka färger och grovt tillyxat trä. Politiskt allvarsam, könsproblematiserande och humoristisk. Med Louisianas generösa retrospektiv vänds ett nytt blad i historiens bok, ett nytt perspektiv gör sig gällande. Continue reading →

Arvid Fougstedt, Karneval, odat
Det ljuva livet, Thielska galleriet, 13 sep 2025 till 1 feb 2026
Publicerad 2025-09-18 i Konstguiden

La dolce vita, vem vill inte ha det? Ro hit med rosenröd lust och väck med vardagsgrå måsten! Så invigde Signe Maria och Ernest Thiel sitt nya hem och galleri med Rosenmaskeraden 1907. Skönandar och rikingar, glitter och glamour. Musik, sprit, dans och rosor! Rosor färska från Italien på alla väggar mellan målningarna och kronblad som spriddes av vaktmästaren från balkongen över den förklädda skaran. Oscar Wilde säger, även om han inte hade en susning om just den festen: ”Skänk mig livets överflöd, det nödvändigaste kan jag undvara” och ”Människan talar sannast genom en mask”. Continue reading →

Britta Marakatt-Labba, hedersporträtt av Marja Helander, Svenska statens porträttsamling.
Intervju publicerad i nr 2 av Konstguiden 2025.

Övre Soppero, 13 mil nordost om Kiruna i en villa vid bensinmacken bor Britta Marakatt-Labba. Från Västkusten är det snäppet längre än till Prag i Tjeckien, och svenskan är Brittas fjärde språk, de första var samiska, meänkieli, och norska. Vi hörs digitalt och har samma väder, Skåne-dimma oavsett breddgrad. Vi är båda förkylda och Britta har inte vågat åka skidor, vilket hon saknar nu när hon på vårkanten lägger ifrån sig nål och tråd.

– Jag har aldrig kunnat jobba med bilder på våren och sommaren, för jag har ingen ro att sitta inne när det blir grönt i landskapen. Från oktober till mars kan jag däremot skapa, men jag vågar knappt säga till folk att jag tycker om den här tiden. Min ljusa arbetstid i mörkret. Continue reading →

Liv och människor, Döderhultarn, Thielska galleriet, 17 maj till 12 okt 2025.
Publicerad 2025-05-18 i Konstguiden.

Den lilla människan och det stora livet var Axel Peterssons alias Döderhultarns konstnärliga tema. Med det stora livet menar jag inte något ytligt överdådigt. Jag är inne på författaren Kristina Sandbergs linje, när hon i trilogin om hemmafrun Maj gör ett avstamp i 40-talet och ger plats åt de djupt mänskliga, existentiella händelserna inbäddade i vardagen. Att få barn, ingå och avsluta kärleksrelationer, sörja för de närmaste och begrava sina föräldrar. Varför ska det kallas det lilla livet? Det är väl det stora livet, säger Sandberg i en intervju. Continue reading →

Dick Bengtsson, Bergsvandrare 1974.
Det ingen vill se, Dick Bengtsson och Här är vi nu, Sven-Harrys Konstmuseum till 14 sep.
Recension publicerad 2025-04-07 i Konstguiden.

Hakkorsen, svart på vitt återkommer de i Dick Bengtssons konst och ändå lyckades han med det omöjliga: Att på 1960- och 70-talet infoga svastikor i sina målningar utan att konstvärlden vände honom ryggen, utan att få sina verk vandaliserade och utan att bli ihjälkramad av extremhögern. Hur gick det till? Ja, det var som när den tyske konstnären Anselm Kiefer reste runt i Europa år 1969 och gjorde Hitler-hälsningen iklädd sin pappas gamla Wehrmacht-uniform. Kiefer upplevde sitt performance som absolut nödvändigt eftersom det offentliga samtalet aldrig handlade om fascismen, andra världskriget eller tredje riket, och i skolan berördes denna del av historien bara ytligt. Continue reading →

Cajsa von Zeipel, Formula X, 2021.
Apokalyps, Göteborgs konstmuseum, 22 feb 2025 – 18 jan 2026.
Recension publicerad 2025-02-24 i Konstguiden.

Kan inte apokalypsen bara komma snart? Alla tecken finns ju här. Världen är lika svinig och rå som under romarrikets sista dagar och ändå låter syndafloden vänta på sig. Eller är apokalypsen redan här utan att vi märker det, för att vi vant oss? Bränderna, översvämningarna och pandemierna som är det nya normala. Krigen, hungerkatastroferna och flyktingströmmarna, alltid i realtid på våra skärmar. Massutrotningarna i naturen och nedsläckningen av demokratier i våra samhällen, utan att någon bryr sig. Att saker bara fortsätter, det är det som är katastrofen, skrev Walter Benjamin redan i slutet av 1930-talet. Continue reading →

Stefan Johansson Forcefield, performance och installation.
Vårsalongen, Liljevalchs konsthall, 20 feb – 27 april 2025.
Recension publicerad 2025-02-14 i Konstguiden.

Har inte Vårsalongen spelat ut sin roll? Har man sett en så har man väl sett alla, ett spexigt smörgåsbord av amatörer? Om någon så borde jag vara trött på Vårsalongen. Jag har guidat i fyra år, deltagit som konstnär i fem och nu recenserar jag för nionde gången. Ändå står jag där evigt nyfiken när vintern är som kallast och portarna slås upp till ännu en vår. Continue reading →

Havet, Louisiana, Danmark, 11 okt 2024 till 27 april 2025.
Publicerad i Konstguiden 2024-10-16.

För mig är det självklart att älska havet, för hur det ser ut, låter och luktar. Simma är som att flyga fast skönare. Havsdjuren hallucinogena i sina uppenbarelser. Skeppen och snäckorna melankoliskt vackra. Mitt ex kunde aldrig förstå min kärlek.
Havet? Det blåser så mycket där! Veckan innan jag träffade honom var jag på dejt med en man som ensam i sin båt seglat över Atlanten. Dagen efter gick jag med min dotter till Sjöhistoriska museet. Det var mer lagom, men inom mig finns det alltid en längtan till ett stort och blått vatten. Continue reading →

Det är vackrast när det skymmer, Thielska galleriet, 21 sep till 26 jan.
Recension publicerad 2024-09-20 i Konstguiden.

Med taktisk precision öppnar Thielska galleriet sin säsongsutställning. Det är vackrast när det skymmer, inleder Pär Lagerkvist sin dikt, och det är lätt att hålla med, men för bäst effekt ska det också vara höst. Helst november med sina tidigarelagda solnedgångar, en plötsligt brinnande himmel på väg hem från jobbet, fri sikt genom kala träd och avsaknaden av snö, som annars skulle stjäla uppmärksamheten. Om dagens förbipasserande hejdar sig för ett snabbfoto på neonrosa moln, så stannade förra sekelskiftes konstnärer livet igenom vid det valörrika aftonljuset. På gränsen mellan dag och natt lät de sina inre och yttre kartor sammansmälta och målade fram stämningslandskapet. Continue reading →