Sophie Calle, Something Missing?, Louisiana, 26 mars till 6 sep 2026.
Publicerad 2026-03-31 i Konstguiden.

Sophie, en fransk madame med självklar hemvist i det kulturella Paris har aldrig dragit sig för att trampa vardaglig mark, utmana människor och förädla det banala till något fantastiskt. ”Besök mig i natt, jag sover högst upp i Eiffeltornet, berätta historier för mig, högst fem minuter, som får mig att somna bättre.” Så löd inbjudan till verket Ett rum med utsiktsom genomfördes under Paris kulturnatt år 2002. Arrangörerna och Sophie trodde att det skulle komma femtio personer, det kom sexton tusen. Medan andra stannade hemma och muttrade att hon var alltför självupptagen.

”Ta hand om dig själv” så avslutade hennes älskare ett avskedsmail till Sophie och hon bad drygt hundra kvinnor att tolka hans brev. De är läkare, dansare, advokater, clowner, psykologer… De läser, kommenterar och skriver själva. De blir filmade, fotograferade och citerade i text. Verket Ta hand om dig själv, 2007, ställdes ut på Venedigbiennalen och Sophie Calle sa att hans avsked var den bästa gåva han kunde gett henne. Publiken drogs med av den självklara igenkänningen. Alla har vi någon gång blivit förskjutna utan att förstå, alla har vi undrat vad vår själsfrände egentligen menat. Men en del tyckte också att det var anstötligt, och ytterst få förunnat att bre ut sig så om privata saker. Continue reading →

Ambrosius Bosschaert d.ä, Blomsterstycke, 1617.
Det blommande – Konst & botanik, Waldemarsudde, 14 mars till 13 sep.
Publicerad 2026-03-16 i Konstguiden.

En slösande rik blomsterbukett, så känns det att få Waldemarsuddes stora utställning i händerna. Färgsprakande, lyxig och efterlängtad. Smeksamma rosor mot svärta i 1600-talsstilleben, kritvita liljor ur Carraramarmor som huggits i år, botaniska illustrationer från lärandets 1700-tal, eldröda kungakronor broderade i samtiden, grönt jäsande jättenäckrosor i silikon, buktande blå jugendvaser, pärlade kronblad i venetianskt hantverk och ett glittrande trädgårdsland med gula glastulpaner.

”Näst efter konsten tror jag att blomster är min största glädje”, sa prins Eugen. Så fort han köpte marken på Djurgården byggde han ett växthus, innan han ens hade någonstans att bo. När han besökte Claude Monet i Giverny talade de inte måleri utan hade istället passionerade diskussioner om trädgårdsskötsel. Stärkt av detta möte reste prinsen vidare i Europa för att inspireras av olika parker och trädgårdar, och när han kom hem lät han anlägga terrasser och blomsterbäddar. Ett hav av blommor på sluttningarna ner mot havet. Eller som prinsens gäst, konstnären Karl Nordström skrev i sin dagbok: ”Där inne sydländsk yppighet av färg och dofter – utomhus Nordens is och snö och sträva kyla”. Det skulle jag också kunna skriva i min dagbok, från gårdagens pressvisning. Continue reading →

Sixten Sandra Österberg, Carpenter and Dreamer, 2025.
Recension av Kropp. Ideal, blick, frihet, Göteborgs konstmuseum, 7 mars 2026 till 17 jan 2027. Publicerad 2026-03-09 i Konstguiden.

Syn, hörsel, känsel, lukt och smak, tack kära kosmos för kroppen! För all glädje, njutning och tyst kunskap som finns i att förhålla sig sinnligt och fysiskt till världen. Om AI uppnår självmedvetande blir våra kroppsliga erfarenheter det som gör oss sant mänskliga, de blir källan till vår originalitet. Som kvinna uppväxt i en kultur av retuscherade och plastikopererade skönhetsnormer, med ätstörningar och självskadebeteende i dess kölvatten, skulle jag kunna jag hata min kropp. Om jag levt som piga på 1600-talat hade jag inte ägnat tonårstimmar åt att missnöjt objektifiera och fragmentisera delar av mig själv. Men kanske hade jag då istället hemfallit åt den traditionellt kristna dikotomin där den rena anden vill befria sig från det syndiga köttet? Trots destruktiva ideal i både historien och samtiden har min kropp och själ en lyckad kärleksrelation, och med det gränssnittet går jag in på utställningen. Continue reading →

Kristina Abelli Elander med ett av sina dioramor.
Intervju med Kristina Abelli Elander, Peter Svedberg och Eva Skarbäck. Publicerad i Konstnären nr.1 2026.

Pensionen, är det ett hot eller ett löfte? Blir det ännu mer knapert under akt tre i livet eller kan pensionen innebära en konstnärlig nytändning? Kan en konstnär överhuvudtaget gå i pension och hur överlever konstnärer som pensionerar sig? Magdalena Ljung pratar med tre konstnärer som nyligen gått i pension, Kristina Abelli Elander, Peter Svedberg och Eva Skarbäck. Sara Edström, KRO:s ordförande besvarar också ett par frågor om konstnärernas villkor.

Krissan, Kristina Abelli Elander har precis öppnat sin utställning …I was here… på Cornelia Sojdelius Gallery i Stockholm. Hon visar dioramor som tycks komma från en annan värld och målningar med underfundiga texter. Blomsterbuketter står på bordet och ett par vänner håller henne sällskap. Det är Jan Öqvist, tv-scenografen och regissören som hjälpt Krissan att hänga sin utställning och Sissel Wibom som själv ställer ut på Konstnärshuset. Jag ställer mina frågor, och vännerna dröjer sig kvar, lyssnande. Det är fint, det är sällan man ger varandra den tiden. Continue reading →

Intervju med Niklas Rydén och Erik Annerborn publicerad i Konstnären nr. 4 2025.

Kris i konsten och kulturen! Eldad av problem som demokratin, politiken och AI bär med sig. Vad består krisen i? Eller är läget bara som det brukar vara? Magdalena Ljug har pratat med Niklas Rydén och Erik Annerborn, två kulturskapare och ledare ur två generationer.

Niklas Rydén är verksam som konstnär inom musik, text och film. Han är kompositör och konstnärlig ledare för gruppen New Opera Company som utvecklar nya sätt att skriva musikdramatik. Tidigare hade Rydén sin bas på Atalante i Göteborg, en scen och ett nav för samtida västsvensk dans, musik och konstnärliga samarbeten. Han har också varit aktiv i det kulturpolitiska samtalet och skrivit debattartiklar.

ML: I den allmänna retoriken talas det ofta om kris. Vilka mönster av kris har du sett under din livstid? Continue reading →

Zandile Tshabalalas, Two Reclining Women, 2020
When We See Us, Liljevalchs+, 10 okt 2025 till 30 aug 2026
Publicerad 2025-10-17 i Konstguiden

Glädje, Fest, Sensualitet, Vardag. Triumf, Frigörelse, Andlighet. Vad tror ni om dessa ledord istället för ännu ett filter av trauman när de svartas historia ska vaskas fram? Så vill curatorerna för utställningen When we wee us framställa det gånga seklet av svart figurativt måleri, med konstnärer från Afrika och dess diaspora. Det är klart att ett narrativ som ständigt fokuserar våld och fattigdom är orättvist, för den svarta kulturen innehåller så många livsbejakande och överdådiga aspekter! Men blir det inte som att tiga om elefanten i rummet? För ingen djupare berättelse kan göras trovärdig utan mörka undertoner. Ingen målning blir intressant utan kontraster. Lugn, det finns medvetenhet om det i utställningen och många verk bär på en intressant ambivalens. Även om lyckliga teman står med guldskrift på väggarna, utställningsmusiken klingar ljuvt, och målningarna lyser av färg, så finns eftertanken och smärtan ofta där. Continue reading →

Marisol, Louisiana 1 okt 2025 till 22 feb 2026
Publicerad 2025-10-06 i Konstguiden

Det här är något jag aldrig tidigare sett. Det är klart, Marisol Escobar var en stjärna på pop-konsthimlen i 60-talets New York, men bortglömd vid sin död 2016. Hon har aldrig visats i storformat i Europa, och endast två av hennes verk ingår i europeiska museisamlingar. Men den drabbande känslan av det hittills osedda värker mer än så. I människostora träskulpturer visar hon en annan sorts popkonst. Djupt personlig och icke-västerländsk i starka färger och grovt tillyxat trä. Politiskt allvarsam, könsproblematiserande och humoristisk. Med Louisianas generösa retrospektiv vänds ett nytt blad i historiens bok, ett nytt perspektiv gör sig gällande. Continue reading →

Arvid Fougstedt, Karneval, odat
Det ljuva livet, Thielska galleriet, 13 sep 2025 till 1 feb 2026
Publicerad 2025-09-18 i Konstguiden

La dolce vita, vem vill inte ha det? Ro hit med rosenröd lust och väck med vardagsgrå måsten! Så invigde Signe Maria och Ernest Thiel sitt nya hem och galleri med Rosenmaskeraden 1907. Skönandar och rikingar, glitter och glamour. Musik, sprit, dans och rosor! Rosor färska från Italien på alla väggar mellan målningarna och kronblad som spriddes av vaktmästaren från balkongen över den förklädda skaran. Oscar Wilde säger, även om han inte hade en susning om just den festen: ”Skänk mig livets överflöd, det nödvändigaste kan jag undvara” och ”Människan talar sannast genom en mask”. Continue reading →

Britta Marakatt-Labba, hedersporträtt av Marja Helander, Svenska statens porträttsamling.
Intervju publicerad i nr 2 av Konstguiden 2025.

Övre Soppero, 13 mil nordost om Kiruna i en villa vid bensinmacken bor Britta Marakatt-Labba. Från Västkusten är det snäppet längre än till Prag i Tjeckien, och svenskan är Brittas fjärde språk, de första var samiska, meänkieli, och norska. Vi hörs digitalt och har samma väder, Skåne-dimma oavsett breddgrad. Vi är båda förkylda och Britta har inte vågat åka skidor, vilket hon saknar nu när hon på vårkanten lägger ifrån sig nål och tråd.

– Jag har aldrig kunnat jobba med bilder på våren och sommaren, för jag har ingen ro att sitta inne när det blir grönt i landskapen. Från oktober till mars kan jag däremot skapa, men jag vågar knappt säga till folk att jag tycker om den här tiden. Min ljusa arbetstid i mörkret. Continue reading →

Liv och människor, Döderhultarn, Thielska galleriet, 17 maj till 12 okt 2025.
Publicerad 2025-05-18 i Konstguiden.

Den lilla människan och det stora livet var Axel Peterssons alias Döderhultarns konstnärliga tema. Med det stora livet menar jag inte något ytligt överdådigt. Jag är inne på författaren Kristina Sandbergs linje, när hon i trilogin om hemmafrun Maj gör ett avstamp i 40-talet och ger plats åt de djupt mänskliga, existentiella händelserna inbäddade i vardagen. Att få barn, ingå och avsluta kärleksrelationer, sörja för de närmaste och begrava sina föräldrar. Varför ska det kallas det lilla livet? Det är väl det stora livet, säger Sandberg i en intervju. Continue reading →

Dick Bengtsson, Bergsvandrare 1974.
Det ingen vill se, Dick Bengtsson och Här är vi nu, Sven-Harrys Konstmuseum till 14 sep.
Recension publicerad 2025-04-07 i Konstguiden.

Hakkorsen, svart på vitt återkommer de i Dick Bengtssons konst och ändå lyckades han med det omöjliga: Att på 1960- och 70-talet infoga svastikor i sina målningar utan att konstvärlden vände honom ryggen, utan att få sina verk vandaliserade och utan att bli ihjälkramad av extremhögern. Hur gick det till? Ja, det var som när den tyske konstnären Anselm Kiefer reste runt i Europa år 1969 och gjorde Hitler-hälsningen iklädd sin pappas gamla Wehrmacht-uniform. Kiefer upplevde sitt performance som absolut nödvändigt eftersom det offentliga samtalet aldrig handlade om fascismen, andra världskriget eller tredje riket, och i skolan berördes denna del av historien bara ytligt. Continue reading →

Cajsa von Zeipel, Formula X, 2021.
Apokalyps, Göteborgs konstmuseum, 22 feb 2025 – 18 jan 2026.
Recension publicerad 2025-02-24 i Konstguiden.

Kan inte apokalypsen bara komma snart? Alla tecken finns ju här. Världen är lika svinig och rå som under romarrikets sista dagar och ändå låter syndafloden vänta på sig. Eller är apokalypsen redan här utan att vi märker det, för att vi vant oss? Bränderna, översvämningarna och pandemierna som är det nya normala. Krigen, hungerkatastroferna och flyktingströmmarna, alltid i realtid på våra skärmar. Massutrotningarna i naturen och nedsläckningen av demokratier i våra samhällen, utan att någon bryr sig. Att saker bara fortsätter, det är det som är katastrofen, skrev Walter Benjamin redan i slutet av 1930-talet. Continue reading →

Stefan Johansson Forcefield, performance och installation.
Vårsalongen, Liljevalchs konsthall, 20 feb – 27 april 2025.
Recension publicerad 2025-02-14 i Konstguiden.

Har inte Vårsalongen spelat ut sin roll? Har man sett en så har man väl sett alla, ett spexigt smörgåsbord av amatörer? Om någon så borde jag vara trött på Vårsalongen. Jag har guidat i fyra år, deltagit som konstnär i fem och nu recenserar jag för nionde gången. Ändå står jag där evigt nyfiken när vintern är som kallast och portarna slås upp till ännu en vår. Continue reading →

Havet, Louisiana, Danmark, 11 okt 2024 till 27 april 2025.
Publicerad i Konstguiden 2024-10-16.

För mig är det självklart att älska havet, för hur det ser ut, låter och luktar. Simma är som att flyga fast skönare. Havsdjuren hallucinogena i sina uppenbarelser. Skeppen och snäckorna melankoliskt vackra. Mitt ex kunde aldrig förstå min kärlek.
Havet? Det blåser så mycket där! Veckan innan jag träffade honom var jag på dejt med en man som ensam i sin båt seglat över Atlanten. Dagen efter gick jag med min dotter till Sjöhistoriska museet. Det var mer lagom, men inom mig finns det alltid en längtan till ett stort och blått vatten. Continue reading →

Det är vackrast när det skymmer, Thielska galleriet, 21 sep till 26 jan.
Recension publicerad 2024-09-20 i Konstguiden.

Med taktisk precision öppnar Thielska galleriet sin säsongsutställning. Det är vackrast när det skymmer, inleder Pär Lagerkvist sin dikt, och det är lätt att hålla med, men för bäst effekt ska det också vara höst. Helst november med sina tidigarelagda solnedgångar, en plötsligt brinnande himmel på väg hem från jobbet, fri sikt genom kala träd och avsaknaden av snö, som annars skulle stjäla uppmärksamheten. Om dagens förbipasserande hejdar sig för ett snabbfoto på neonrosa moln, så stannade förra sekelskiftes konstnärer livet igenom vid det valörrika aftonljuset. På gränsen mellan dag och natt lät de sina inre och yttre kartor sammansmälta och målade fram stämningslandskapet. Continue reading →

Frida Orupabo – Woman with Dog II 2024.
Frida Orupabo, On Lies, Secrets and Silence, Bonniers konsthall, 28 aug – 10 nov 2024.
Recension publicerad 2024-09-13 i Konstguiden.

Ett svartvitt landskap öppnar sig i stora salen på Bonniers konsthall, en skog av pelare, och mellan, ovanför och på dem grupperar sig fotografier, collage och videoverk. Big Girl I och Big Girl II sticker upp sina huvuden, två överdimensionerade klippdockor ihopsatta av flickor och kvinnor i ett forcerat vuxenblivande. Dockorna är Frida Orupabos hittills största collage och hon har själv blivit stor i flera bemärkelser. Orupabo har gått från barndomen utanför Oslo och ett heltidsarbete som sociolog till en konstnärskarriär i rullning. Hon växte upp med sin syster och deras norska mor sedan fadern som var från Nigeria lämnat familjen. Nu har hon en egen familj och två döttrar. On lies, secrets and silence heter utställningen och hämtar sin titel från författaren och feministen Adrienne Rich. Hennes ord fick Orupabo att tänka på de lögner vi berättar för oss själva och andra, och på hur tystnaden formar oss. Continue reading →

Det månghövdade jaget, en DIT – Do-It-Together-utställning, Galleri Panncentralen, Gustavsberg, 6 – 8 sep. Presstext till utställningen på beställning.

I ett individualistiskt kulturklimat skapar vi Det månghövdade jaget som är en DIT, Do-It-Together-utställning med femtiofem konstnärer. Vi ser det som en manifestation för konsten och en kollektiv insats. Kärntruppen av konstnärer har bjudit in kollegor och nu är vi en stor skara av unga, gamla, levande och döda bildskapare. Alla medverkar med egna originalverk i en mängd tekniker såsom måleri, teckning, grafik, installation, skulptur, performance, foto, video och textverk. Vi vill visa på konstens nödvändighet, dess bredd och eviga karaktär av att vara ett livsviktigt uttryck. Continue reading →

Valeria Montti Colque representerar Chile på Venedigbiennalen 2024.
Intervju publicerad i Konstguiden nr 2, 2024.

Valeria och jag stämmer träff i ett av hennes hem, Hökarängens centrum, där hon står på torget och pratar med några vänner. Direkt när hon kramat dem hejdå ringer hennes barn och barnets pappa. Längre fram på gatan möter filmaren Alexis Zeiss som gör en dokumentär om henne. Utanför ateljén packar Valerias pappa upp några gipsskulpturer. Innanför tröskeln hälsar vi på konstnären Rossana Mercado-Rojas, en samarbetspartner. Vi kryssar fram mellan konst, kostymer och saker som är bra att ha. Valeria är nyligen hemkommen från Venedigbiennalen där hon färdigställt ett stort verk. Vi ses precis innan min deadline för texten, men det gick inte tidigare för hon hade fyrtio graders feber, och så fort intervjun är över ska hon arbeta med sitt projekt för Open Art i Örebro. Vi har två timmar på oss och gräver fram två stolar för att ha någonstans att sitta. Continue reading →

Jeff Olsson – In Full Bloom 2011.
Jockum Nordström, Jeff Olsson, Rolf André, utställningen Den allvarsamma leken på konsthallen Lokstallet i Strömstad 6 juli – 11 augusti 2024.
Presstext beställd av konsthallen Lokstallet 2024.

Leken är gratis, den är fri. Lek föder fantasi, skapar ordning och oordning. Lek har ingen koppling till ekonomisk vinning. Leken är äldre än vår kultur och har format människan som kulturvarelse. Så kännetecknar Johan Huizinga leken i sin bok Homo Ludens, den lekande människan. Och för oss vuxna, tänker jag vidare, ju allvarligare klangbotten ett skämt eller en lek har desto bättre. För då avslöjas en existentiell sanning där även ambivalensen får ta plats. Det roliga är inte bara skoj. Humor är viktigt och allvarligt, det är en omstörtande, visionär och radikal kraft. Continue reading →

Foto: Anders Petersen.
Anders Petersen, Thomas Wågström och Uno Karlsson, utställningen Folk, Lokstallet, Strömstad, 25 maj – 30 juni 2024.
Presstext beställd av konsthallen Lokstallet.

Folk, människor, själar, varelser. De finns på varje bild i utställningen. Deras blickar krokar tag i våra och drar inåt, neråt, till ett djup av känslor och erfarenheter. Eller nackar istället för ögon, bakhuvudets omvända ansikte som möter i Thomas Wågströms fotografier. Idén till serien grodde långsamt och aktualiserades när en vän ramlade och bröt nacken. Hur skört är inte livet? Mitt i detta liv leker solkatterna på hans frus hals och håren glesnar på hans pappas åldrade hjässa, pappan som inte längre finns, men i bilden gör han det. Wågström bor i ett höghus utanför Stockholm. Han tittar ner från fönstret och tar bilder som formar sig till små berättelser. En pojke kryper mot några gungor, men så kryper han vidare istället. Två äldre kvinnor möts, pratar en stund och skiljs åt. Ovanifrån ser vi andra höghus, trädens kronor i vinden och vågor mot en strand, och det är tiden vi ser. Continue reading →