Sara Vide Ericson, The Storm Within 2021, Magdalena Ljung Man och barn, stillbild, 2014.
Text publicerad i tidskriften Konstnären nr 4 2022.

Var är du själv? frågade en lärare mig på en förberedande konstskola. Det var innan jag började arbeta med rörlig bild och spela rollen av mig själv i mina filmer. Där! skulle jag nu kunna peka på skärmen, jag är med på varenda bild… Läraren menade förstås inte bokstavligt, hon ville komma åt en känsla grundad i erfarenhet och engagemang. En tydlig avsändare, ett jag som ville något. Visning blev mitt första videoverk där jag i rollen av museiguide går runt i mitt hem och pratar om mig själv i tredje person. Jag arbetade vid den tiden på Strindbergsmuseet och tänkte på hur berättelser skapas. Vad är viktigt att förmedla och vad menas med att känna någon? Continue reading →

Nan Goldin, This Will Not End Well, Moderna museet, till 26 feb 2023.
Recension publicerad 2022-11-01 i Göteborgs-Posten.

“Jag har aldrig velat vara fotograf utan filmskapare”, menar den internationellt uppburna fotografen Nan Goldin, “och jag har väntat på det här tillfället i decennier”. Moderna museets utställning är unik då Goldin presenteras som multimediakonstnär i en stor retrospektiv. En stad av bildspel växer fram, tvåtusen fotografier ordnade i sex filmiska berättelser med tillhörande musik och en total speltid om drygt två timmar. Varje film har sitt hus, stora svarta monoliter med väggar av tjockt tyg, skapade av utställningsarkitekten Hala Wardé. Stramt och sparsmakat i kontrast till intensiteten, glöden, extasen och sorgen som filmerna bär fram. ”This will not end well var en rad som kom till mig i ett bråk”, säger Nan Goldin på presskonferensen med sin djupa röst, ”men jag hör att svenskar inte uppfattar humorn som också finns där, i mörkret.” Continue reading →

Åke Göransson, Färgens tröst, Inge Schiöler, Landskap utan gräns, Liljevalchs+, till 8 jan.
Recension publicerad 2022-10-18 i Göteborgs-Posten.

Färgen som sjunger och vrålar eller viskar smeksamt, eftertänksamt, det är Göteborgskoloristerna Inge Schiöler och Åke Göransson. Deras parallella utställningar visas nu i konsthallens nybyggda annex Liljevalchs+. En målerisk tvåfald där Göranssons finstämda interiörer famnas av en intim omramning och Schiölers vildsinta naturmotiv tillåts ljuda högt mot taklanterninerna. Katalogen är också en katamaran av två böcker, poeten Anna Hallberg har skrivit förtätade dikter utifrån Göranssons kompakta motivvärld och konstnären Lars Lerin följer Schiöler som en kollega i tanken till hans vidsträckta målarrike i den bohuslänska skärgården. Även två dokumentärfilmer av Pontus Hjorthén ackompanjerar presentationerna och fyller på bilden av konstnärskapen. Utställningarna formar sig i all sin dualitet till en genomtänkt, rik och vacker satsning. Continue reading →

Christer Strömholm, Porträtt i Paris, Nationalmuseum, till 8 jan 2023.
Recension publicerad 2022-10-09 i Göteborgs-Posten.

Mitt för ingången till utställningen står en pelare och på den ett självporträtt, vänporträtt, ateljéinteriör och drömsyn, allt i ett foto. Längst ner en stadig Strömholm med stor kamera, klivande på hans axlar, fast på en stege, skulptören Liss Eriksson och ovanför en skulptur med lyfta armar. Hela vindlande pyramiden fångad i en spegel med barockram. På andra sidan pelaren hänger fotografiet Lille Christer, som myntets baksida. En pojke, ej Strömholm själv, begapar ett par nätstrumpbeklädda ben omgivna av byxben på en scen i Pigalle. Runt dessa två bilder från 50-talets början vecklar det första rummet ut sig i urbanitet, nattlig svärta och hastiga möten av evig karaktär. Continue reading →

Anna Pajak, Metamorfos, Medusas skratt, Förstenad, samtliga år 2021, beskurna.
Anna Pajak, Medusas skratt, Wetterling Gallery, 10 feb – 19 mars 2022.
Katalogtext för Wetterling Gallery.

Medusa låg med Poseidon i Atenas tempel, för det straffades hon med ormar till hår och en blick som förstenade. Perseus besegrade Medusa med en speglande sköld och använde huvudet som vapen. När han halshögg henne och blodet blandades med havets skum växte Chrysaor och Pegasus fram. Så stärkande, säger Anna Pajak, de försöker döda henne men det växer något ännu mer kraftfullt. Medusa var för mycket, precis som många andra kvinnor med henne, och Anna vill att den här utställningen också ska vara det. Skrikig, lockande och vass. Målningarna drar in dig men sen sticker du dig, målningarna är tänkta som Medusas sköldar. Continue reading →

Vårsalongen, Liljevalchs konsthall, 4 feb – 10 april 2022.
Recension publicerad 2022-02-06 i Göteborgs-Posten.

Vårsalongen som borde döpts om till midvintersalongen bär ändå bud om blidväder. I samklang med hävda restriktioner slås portarna upp för eftertänksam, personlig och intim konst. Fjolårets covid-existentialism med tragikomiska poänger är som bortblåst, istället märks den två år långa pandemiparentesen främst i form av introspektiva stämningar. Continue reading →

Annika Elisabeth von Hausswolff, Oh Mother, What Have You Done, 2022 (utdrag).
AE von Hausswolff, Alternativ sekretess, Moderna Museet, 23 okt 2021  – 20 feb 2022.
Recension publicerad 2022-10-23 i Göteborgs-Posten.

En beständig blick som djupnat under en trettioårig karriär, det är Annika Elisabeth von Hausswolffs stora retrospektiv på Moderna museet. Ett obrutet intresse för kriminologi, maktstrukturer och psykologi som löper genom serier av iscensatta fotografier och digitalt bearbetade arkivbilder. En gestaltningsförmåga att skala av det välbekanta kring en vilt främmande kärna, och blicken som blottlägger, som söker sig bortom hörnet in i avigheten. Om ett konstnärskap kan liknas vid en utredning, säger hon, borde det råda sekretess, men det gör det inte, alltså finns konstverken, en alternativ sekretess. De många bilderna förstärker varandra och orkestreras av verk ur Moderna museets samling. Det är rytmiskt, elegant och tankeväckande. Continue reading →

Anders Zorn, Mor klär sitt barn, 1888.
Zorn – en svensk superstjärna, Nationalmuseum, 6 april – 29 aug 2021.
Recension publicerad 2021-04-18 i Göteborgs-Posten.

En selfmade superstjärna möter i entrén, fetsvart signatur på väggen och ett självporträtt därunder. Nationalmuseums stora, pandemiförsenade utställning dammar av Anders Zorn och låter honom skina i de dovt belysta salarna mot väggar i pastell. Det är en traditionell mönstring och behållningen ligger i att studera konstnären som betraktare. Zorn var ingen teoretiker, det han var riktigt bra på var att se och återge. Vattnets skvalp, skälvningen i en underläpp, ögats blänk och cigarrens rök. Med visuell intelligens och psykologisk inlevelse kom han åt nerven i det han gestaltade. Continue reading →

Pär Engsheden och Sara Danius Nobelklänningar, Nationalmuseum, 16 juni – 21 feb 2021.
Recension publicerad 2020-06-17 i Göteborgs-Posten.

Chockrosa och cognacsfärgad, så mötte Sara Danius på Nobelfesten hösten 2018, och klänningen är först ut på Nationalmuseums utställning. Det är som en ny era tar vid. Danius hade varit Svenska Akademiens första kvinnliga sekreterare i tre år, och var nu den första avsatta ständiga sekreteraren. Skandalerna kring kulturprofilen var i full sving och världen blev vittne till hur Akademien inte klarade av att rädda sitt namn. Istället för att agera efter den utredning som Danius tillsatte trappades konflikten upp i splittring och hon röstades bort. Likväl skrider Danius in på Nobelbanketten med högburet huvud, den forna ledaren men icke desto mindre storslagen. Vid den tiden är hon också svårt sjuk i bröstcancer, som hon talar om öppet, och hennes kultstatus stiger. Hon är helt enkelt vinnaren som historien får hinna ifatt. Continue reading →

1989 – kultur och politik, Nationalmuseum, 5 sep – 12 jan 2020.
Recension publicerad 2019-09-10 i Göteborgs-Posten.

Svartvitt och rött, som dokumentärfoto och revolution, så inleds utställningen 1989 – kultur och politik. Det är trettio år sedan Berlinmuren föll, en natt när gränsen mellan öst och väst öppnades och DDR-medborgare vällde in på gator som varit förbjudna för dem i nästan trettio år. Jubel och tårar, hackor och släggor och en kyss gränsle över muren. Dubbelexponerat på vår samtid av nya murar, skärpta gränskontroller och gated communities blir temat högaktuellt istället för nostalgiskt, men den kopplingen får besökarna göra själva. Det som föreligger på Nationalmuseum är ett tvärsnitt av ett magiskt ögonblick i Europas historia. Continue reading →

Bokrecension av Emigrant Memoir – Linda Maria Thompson.
Publicerad i Fotografisk tidskrift nr 2, 2019.

Emigrant Memoir, En utvandrares levnadsminne, jag översätter titeln fritt och krocken är redan där. Ett främmande språk, ett vägskäl av tolkningar. Har jag nycklar till känslan som förmedlas? Boken är dubbel, börjar från två håll, med fotografier, eller om man vänder på den, med texter. Innanför pärmarna sönderfaller dubbelexponeringen till ett prisma av blickar och tankespår. ”Den här minnesboken är min, deras, din och vår. Det här arbetet är tillägnat alla människor stadda i rörelse.” Så flätar Linda Maria Thompson sitt eget liv in i en väv av mänsklig erfarenhet. Continue reading →

Programtext till föreställningen Ensam galning för Göteborgs Stadsteater 2019.

Skärvorna av Nasim
En gudinna dansar fram, vacker, överdriven och koncentrerad. Hon rör sina smala armar, smala händer i ornamentala mönster. Kroppen är en mumie tuktad av träning, ibland utökad med lösbröst och svept i glänsande tyg. Ansiktet är en ikon, ögonbryn som fågelvingar, ögon som kol. Nasime Sabz, den gröna Nasim, var en aktivist och influencer på Youtube. Hon lärde tusentals följare att veganism är ett fredligt och smart livsval. Ett omhändertagande av jordens alla varelser och räddningen för vår planet. Det är enklare än du tror, sa hon, allt du behöver är en önskan att förändras till det bättre. Continue reading →

Bokrecension av Över min döda kropp – Freja Erixån.
Publicerad 2019-02-08 i Göteborgs-Posten.

Sjöjungfrun på omslaget har blont hår och blå ögon, men håret är för gult, huden för rosig, ögonen utan själ, armarna blir till åtta ormar, stjärtfenan hasar ner och en kuk hänger mellan benen. Malmökonstnären Freja Erixåns debut handlar om att försöka leva upp till patriarkatets norm, om att begå våld på sig själv och att kastas mellan hybris och självhat. ”Det är en reaktion mot kvinnolivets genomgående tema av skam.” står det i baksidestexten. Är det verkligen så illa i världens mest jämställda avkrok? Ja, och boken lyfter upp drösvis av missförhållanden som är så vanliga, långvariga och komplext förgrenade i vår kultur att vi antingen gått på att de inte finns eller gett upp att se dem. Continue reading →

Skaparkollektivet Forma – 17 000. Vårsalongen Liljevalchs 2019.
Recension publicerad 2019-01-28 i Göteborgs-Posten.

Folkfest, tradition, kassako. Vårsalongen mitt i vintern står trygg och slår ofta rekord i antal ansökningar och besökare. Det är en chans för någon helt utanför konstens finrum att visa sina verk på en ansedd konsthall för hundratjugotusen par ögon. En frikostig plats för att trängas med andra amatörer, konstnärer från det glömda mellansiktet och kanske någon enstaka etablerad räv. Continue reading →

Cape Coast Castle. Foto: Carolyn Kaster.
Bokrecension av Släkten och slavarna – Carl Johan De Geer.
Publicerad 2019-01-15 i Göteborgs-Posten.

Släkten och slavarna, titeln på Carl Johan De Geers nya bok är lika lakonisk och brutal som namnet på hans äldre kortfilm Mormor, Hitler och jag. I båda fallen handlar det om verkliga, svårsmälta spöken. Som ung på 60-talet skydde Carl Johan De Geer släkten som pesten. Skam över adliga titlar, avståndstagande från traditioner och obehag inför allt borgerligt präglade hans liv och konstnärskap. Tidens politiska engagemang rörde världsomspännande frågor där distans kunde upprättas, men det privata hann ikapp De Geer. En svart man frågade på Hemköp: ”Vet du att en av dina förfäder ägde en slavstation i Ghana?” En annan man sa att han var ättling till en afrikan som Louis De Geer lät frakta med slavskepp på 1600-talet. Continue reading →

Stillbild ur Silence av Mandana Moghaddam.
Bokrecension av En ny frihet – sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg
red. Lena Boëthius, Björn Fredlund och Gudrun Nyber
Publicerad 2018-11-11 i Göteborgs-Posten.

Hundra år famnas av sjutton konstnärer. Hela det myllrande, bullrande nittonhundratalet med världskrig, arbetarrörelse och kvinnokamp. Ismer som importeras från kontinenten och defilerar förbi i snabb parad. Personlig närvaro som sakta vävs in i tiden och finner sitt eget uttryck genom stil och material. Antologin En ny frihet –sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborgär ett led i en bredare kulturhistorisk bokserie tillägnad Göteborgs fyrahundraårsjubileum. Den aktuella boken bär fram nio kvinnor och åtta män, de blir till prismor genom vilka ett tidevarv uppstår, skimrande och glasklart. Continue reading →

Eric Magassa – The Lost Series (beskuren).
Modernautställningen 2018, Med framtiden bakom oss.
Moderna Museet 20 okt 2018 – 6 jan 2019.
Recension publicerad 2018-10-23 i Göteborgs-Posten.

Vad är svensk konst idag? Modernautställningen som var fjärde år mönstrar den svenska samtidskonsten besvarar frågangenom att ifrågasätta alla led i den. Svensk är inte nationsgräns eller etnisk börd, utan tvärtom en problematisering av dessa. En diskussion mitt i globaliseringen, flyktingströmmen och främlingsfientligheten. Konsten är inte gjord av de mest kända konstnärerna, utan av de som är mest intressanta i det sammanhang utställningen skapar. Och termen idag utmanas av många historiska återblickar och möjliga framtider. Modernautställningen hade kunnat se helt annorlunda ut. Det är tur att den inte gör det. Continue reading →

Lars Tunbjörk, Ur serien Vinter (beskuren).
Tunbjörklandet – blicken från sidan, Fotografiska, 14 sep – 2 dec 2108.
Recension publicerad 2018-10-17 i Göteborgs-Posten.

Tunbjörklandet är Sverige när det är som vanligast, inhemskast, olidligast. Ett tyst skrik mot gräll plast, en desperat melankoli. Fyllekyss i gräset, avgasgrå snögubbe, korv med mos, skokartongshus. Vi har sett det förut men inte så här. Inte lika tröstlöst, ömsint och vemodigt. Många kan fånga en dråplig scen, en oneliner som skaver, men Tunbjörk ger en hel, vid och djup berättelse. Få konstnärer är så tongivande att de sammanfattar en folksjäl. I hans fruset färgglada bilder går en kritisk golfström, en varm omfamnande ironi. Continue reading →

Liva Isakson Lundin, Hold Sway, Wetterling Gallery 31 aug – 6 okt 2018.
Katalogtext, föreligger också i engelsk översättning.

En kraft i metall svingar sig över rummet, hit, dit, runt sig själv och ut igen. Den dansar i luften som en fjärilskniv, en silverorm, ett åskmoln i ledband. Bandstålet svävar tack vare repen som håller upp dess flamboyanta gester och fäster dem mot väggen. Repen gör det möjligt för stålet att flyga men i samma rörelse fixerar det och fjättrar. När Liva installerar verket kommer metallen att rugga upp repen, det ska se ut som om stålet skulle kunna slita av dem närsomhelst. To Hold Swayär verkets titel och uttrycket betyder att ha makt eller ett stort inflytande. Ordagrant att hålla ett svajande. Är det inte motsägelsefullt? Och samtidigt träffsäkert, för kanske är det så livet är? Vi måste försöka greppa något fritt och vilt. Förstå det och styra med det, för det är det enda vi har och det enda som är på riktigt. Kanske lyckas vi i korta stunder. Vinden när man seglar. Känslor vi bygger vidare på. Continue reading →

Bildtexter till Theresa Traore Dahlbergs fotografier.
Hjärnstorm, nr 130-131: Tid, 2017.

Stolarna
På dagarna är det bara en tom yta. Mot kvällen stor stolarna plötsligt där, två och två, som en föreställning om tvåsamhet. En scenografi som väntar på sina aktörer eller statister. Människorna kommer i skymningen, beställer ett glas, sätter sig och tittar ut i mörkret. Natten faller och det finns ingen belysning. De ljusa timmarna steker solen platsen till händelselöshet. Det är fyrtio grader och siesta. Lugnet dröjer sig kvar in i natten. Här sitter paren fåordiga och långt ifrån varandra. Det finns tid till det. Och det finns många sådana platser. Ett stycke mark som inte tillhör någon, där vem som helst kan ställa ut några stolar och suggerera fram ett möte. En sådan plats blir undanglidande, mer som en stämning. Ett rum utan händelser med avsaknaden och förväntningarna som sitt kraftfält. Tiden står stilla, droppar eller flödar, som en råvara. Continue reading →