Lotte Laserstein – I min ateljé 1928.
Lotte Laserstein, Ett delat liv, Moderna museet 11 nov 2023 – 4 april 2024.
Recension publicerad 2023-11-14 i Konstguiden.

Lotte Laserstein ser på oss medan hon målar, tittar ut ur de många självporträtten och naglar fast betraktaren tills tiden runnit bort. Hon var queer, migrant och jude, vilket kastade mörka skuggor över hennes liv. Hundra år senare har vi hbtqi på agendan, migrantströmmar och den största vågen av antisemitism sedan förintelsen. Vad ser du när du tittar på mig? tycks hon fråga. Kanske dig själv? Och vem är jag just nu? tänker hon vidare med blicken i spegeln. Vem har jag blivit? Lasersteins delade liv utgörs av två förvånansvärt fristående akter i en pjäs utan generalrepetition.

Det börjar i Weimarrepublikens Tyskland, med modernitet, urbanitet och emancipation i luften. År 1928 är Laserstein trettio år och nybakad mästerelev från den Preussiska konstakademin i Berlin, som knappt tio år tidigare öppnats för kvinnor. Ett ljust, avklarnat Självporträtt med katt från hennes avgångsår möter i entrén till Moderna museets utställning. Lotte i vit målarrock med stad och spirande grönska i fonden. Kortklippt och lika medveten om sitt eget värde som en manlig konstnär sätter hon penseln mot den blanka duken. Men istället för en palett håller hon i en katt, en uråldrig symbol för det kvinnliga, som för att påminna om en annan historia. Lottes familjebakgrund var ett matriarkat. Mor Meta, syster Käte som var lesbisk, mormor Ida, och moster Elsa som drev en konstskola där den unga konstnären fick sin grundutbildning.

Den nya kvinnan som går utan manlig beskyddare på stadens gator, sitter på café, bläddrar i ett modemagasin, spelar tennis och naturligtvis försörjer sig själv. Hon finns i var och varannan målning och modellen för dem hette Traute Rose. En atletisk dansgymnast, lika androgyn som Lotte själv, blir hennes bästa vän och musa. Ifall de hade ett kärleksförhållande dolde de det, men de var öppna om Roses medverkan i konsten. Laserstein talar om sina verk som ”våra bilder” och skriver: ”Tänk vad man kunde åstadkomma på den tiden, modell och målare!” Samarbeten var vanliga i kreativa kretsar och Laserstein ger oss inblick i en långt mer kollektivistisk kultur än vad modernismen suggererat fram. I min ateljé ligger Traute naken på vita lakan medan Lotte sitter i skuggan och målar henne. Därute hägrar staden, lika vidsträckt, gyllene och evig som Trautes kropp. Målningen har en monumental kvalitet trots sin ringa storlek. Större! vill man ropa, och det blir större.

Kväll över Potsdam är ett uppvisningsnummer där Laserstein stoltserar med sin virtuositet. Hon kan måla inkännande porträtt, rytmiska gruppbilder, svindlande stadsvyer, känsliga stilleben och själfulla djur med taktil päls. Allt i storformat. Ett elegant sällskap har slagit sig ner vid ett bord på en veranda med milsvid utsikt. Livet leker, fast det gör inte det. Gästerna är frånvarande, inneslutna i varsitt grubbleri, och blytunga moln hänger över tillställningen. Nazisternas maktövertagande 1933 stänger gradvis och metodiskt ut Laserstein från konstvärlden. Förbud mot att ta uppdrag, ställa ut, sälja, undervisa och köpa målarfärg. Några år tidigare spådde konstkritikerna en lysande framtid för Laserstein, som fyrtioåring packar hon istället sina bästa målningar och flyr. Galerie Moderne i Stockholm skickar en inbjudan 1937 och Laserstein skriver: ”Med räddningen till Sverige bröts mitt liv itu”.

Dam i päls, en glödande brunröd och vitblek målning föreställer den mondäna Signe Schultz. Tillsammans med systern Alice Lagerbjelke drev de galleriet där Laserstein fann en fristad. De adliga systrarna öppnar upp överklassens salonger och förmedlar porträttbeställningar. Via Mosaiska församlingen arrangeras ett skenäktenskap med en man som Laserstein endast såg under vigselakten, men manövern skänkte henne medborgarskap. Hon är tacksam över försörjningsmöjligheterna och den fasta marken under fötterna, men också desorienterad och olycklig. Brevledes nås hon av nyheten att Systern Käte överlevt kriget på gömställen i Berlin, men blivit traumatiserad för resten av livet, medan deras mor Meta dött i koncentrationsläger. Skulle Laserstein stanna, resa tillbaka eller bort igen någon annanstans? Sverige var en avkrok nedsänkt i lågkonjunktur och arbetslöshet, en plats man lämnade snarare än önskade sig till. I den grånande Aftonsamtal hon målar tre år efter andra världskrigets slut sitter ett sällskap i ett fönsterlöst rum medan skuggor faller på de tomma väggarna. Modellerna var alla flyktingar från Nazityskland.

Beställningsporträtt blev Lasersteins arvedel. Under sina femtiosex år i Sverige åstadkommer hon tiotusen verk, inklusive teckningar. Drygt tre i veckan, en sådan produktionstakt mår inget konstnärskap bra av, och hon är smärtsamt medveten om utvecklingen. ”Man går sönder konstnärligt av det” skriver hon till Traute Rose, ”För några konstnärliga experiment finns inget utrymme”. Laserstein är en skicklig målare som ibland lyckas vara psykologiskt och koloristiskt intressant, men de originella och djärva uppslagen från Berlin hör till en annan epok.

Sent i livet får Laserstein uppleva sin återupptäckt. Från att ha varit en marginaliserad målare på Öland träder hon in i det internationella rampljuset, tack vare en engelsk konsthandlare och en utställning i London 1987. Ett pärlband av utställningar följer, obemärkt hennes död sex år senare. Stora institutioner köper de viktiga målningarna, de hon haft hängande i trånga lägenheter livet igenom. Berättelsen om Laserstein utspelar sig vid sidan av modernismens mittfåra. Hennes måleriska språk är inte den nya sakligheten som då var i svang, utan en sorts melankolisk saklighet. Intim, monumental, rik på konsthistoriska referens och mellankrigstidens populärkultur. Nutida utställningar med Laserstein fokuserar hennes tidiga år. Moderna museet går sin egen väg där de många svenska åren uppvärderas. Det är förståeligt och lovvärt, men sin plats i konsthistorien förtjänar Laserstein för åren i Berlin.

Magdalena Ljung