Frida Orupabo – Woman with Dog II 2024.
Frida Orupabo, On Lies, Secrets and Silence, Bonniers konsthall, 28 aug – 10 nov 2024.
Recension publicerad 2024-09-13 i Konstguiden.

Ett svartvitt landskap öppnar sig i stora salen på Bonniers konsthall, en skog av pelare, och mellan, ovanför och på dem grupperar sig fotografier, collage och videoverk. Big Girl I och Big Girl II sticker upp sina huvuden, två överdimensionerade klippdockor ihopsatta av flickor och kvinnor i ett forcerat vuxenblivande. Dockorna är Frida Orupabos hittills största collage och hon har själv blivit stor i flera bemärkelser. Orupabo har gått från barndomen utanför Oslo och ett heltidsarbete som sociolog till en konstnärskarriär i rullning. Hon växte upp med sin syster och deras norska mor sedan fadern som var från Nigeria lämnat familjen. Nu har hon en egen familj och två döttrar. On lies, secrets and silence heter utställningen och hämtar sin titel från författaren och feministen Adrienne Rich. Hennes ord fick Orupabo att tänka på de lögner vi berättar för oss själva och andra, och på hur tystnaden formar oss.

Blicken, ögonen som naglar fast betraktaren återkommer i Orupabos bildvärld. På så vis vill hon skapa skildringar av kvinnor som vägrar att vara objekt utan tittar tillbaka. Eduard Manet resonerade på samma sätt när han år 1863 målade Olympia. En vit prostituerad kvinna i stort format som håller handen för skötet men tittar betraktaren i ögonen. Det blev skandal. Frida Orupabo sällar sig därmed till en lång, och en gång i tiden revolutionerande skildring av kvinnan. Men i Manets målning dväljs även en svart tjänarinna i skuggorna och det är en sådan historia som nu berättas.

Frida Orupabos praktik grundar sig i ett samlande av fotografier, först från familjens fotoalbum och tidningar, sedan från internet och koloniala arkiv. Hon växte upp omgiven av vithet där svarta skildrades känslofattigt och endimensionellt, och detta att klippa och klistra blev hennes sätt att få ihop världen. Att inte tappa huvudet, metaforiskt uttryckt, kan vara att klippa bort ett pappershuvud och ersätta med ett annat! Orupabo la upp sina collage på Instagram och tänkte aldrig på dem som konst, men den internationellt uppburne konstnären Arthur Jafa bjöd henne att ställa ut i prestigefulla sammanhang. Orupabo menar att hon fortfarande bär på ett mindervärdeskomplex för att ha kommit in i konsten bakvägen.

Of Course Everything Is Real är den första installationen på Bonniers konsthall. I ett nersläckt rum svävar ett gigantiskt kvinnoansikte löst sammansatt av enskilda anletsdrag. Besökaren går förbi de avfotograferade läpparna, sedan näsan och ögonen och vandrar i mörkret genom en konstruktion. Salvador Dalís världsberömda installation med en bild av Mae Wests ansikte nämns i texten vid ingången där man också kan läsa att Orupabo ”avvisar förlegade skönhetsideal och stereotypa fantasier om den svarta kvinnan och låter henne bli till något som inte kan fångas inom synfältet”. Ja, det är en högteoretisk utställning där idéerna i sig kan vara intressanta men de fäster inte alltid vid det som visas. Ett glapp uppstår ibland mellan det besökaren ser och det hen kan läsa sig till.

Nästa rum omramas av två stora draperier. Her, där en kvinnas ögon tittar på oss och Them, där ett kärlekspar omfamnar varandra. Den tillhörande texten berättar om gardinens kulturella och psykologiska betydelser och Edvard Munchs ikoniska målning kyssen. På väggen intill hänger de mystiska collagen Woman with Hand, Woman with Dress och Woman with Dog II. Där refererar också verktexten till teoribildningar och storheter från konsthistorien, något som tyvärr inte är till Orupabos fördel.

”När man går igenom arkiven blir man varse de svartas osynlighet och våldet som drabbat deras kroppar” säger Orupabo och fortsätter: ”Jag är intresserad av skadorna och konsekvenserna av att bestämmas utifrån, att alltid bli placerad som den andre, aldrig som jaget som [den portugisiska konstnären] Grada Kilomba uttrycker det men jag undersöker också möjligheten till motstånd”. När människor samlas på hennes utställningar vill Orupabo att ”folk ska dyka in i sig själva och erkänna sin egen position. Det är det som är essensen i mina verk.”

Frida Orupabos tankar är intressanta, ändamålet hedervärt och det är omöjligt att inte bli berörd av hennes strävan. Därför känns det som att svära i kyrkan och ta de ondas parti när jag säger att det konstnärligt inte räcker till. När klädgalgarna med kvinnoansikten i Unidentified Hangers är för enkla för att uttrycka förtingligandet av svarta tjänare. Eller när videoverket I’m Depressed är för enigmatiskt då orden slukas av bruset, vilket i sig kanske är poängen?

Jag tänker på Simone Leigh och Kara Walker, så lika och ändå så olika de är Frida Orupabo i sina respektive konstnärskap. Två afroamerikanska, mångfaldigt prisbelönta konstnärer som också utgår från ämnen såsom rasifiering, kvinnlig identitet, våld och sexualitet. Leigh beskriver sina surrealistiskt pregnanta skulpturer som auto-etnografiska. Walker skapar suggestiva silhuettklipp med utgångspunkt i slavhandelns epok. Deras metod är också inledningsvis en sammansättning av bilder och världar, ett collage, men sedan följer en gestaltningsprocess, en originell destillering och förädling som Orupabo ännu inte visar prov på. Utställningen på Bonniers konsthall är intressant ur ett idémässigt och personligt perspektiv men som en transformerande upplevelse har den en viss väg kvar.

Magdalena Ljung