Denise Grünstein, ur serien Figure Out. Eftermäle, Artipelag 7 okt 2023 – 7 jan 2024. Recension publicerad 2023-10-17 i Konstguiden.

Vad betyder ett liv och ett konstnärskap? Hur hittar man sig själv, sitt språk, och vad blir kvar efter en? Denise Grünstein var en stilbildande fotograf med metafysik och suggestion som ledstjärnor. Det dokumentära draget i svenskt fotografi utmanades av hennes iscensättningar, manipulationer och förfrämligande blickar på det invanda. På Artipelag börjar resan genom hennes bildvärld längst in i en korridor. En tät svit av rum med svartvita och bruntonade bilder för tankarna till en rot, ett frö eller en knopp, som sedan slår ut i kronblad av uppdriven färg och breder ut sig i de stora salarna. Från beställningsuppdrag till konstnärliga projekt, från svartvitt till färg, från barndomens Finland till karriären i Sverige. På resor runt om i världen och in i de inre världarna. Från 1950 till 2023.

Jaisana, en plats i Tharöknen där tiden står stilla. Kameler vid vattendrag och deras skötare i turban. Grünstein fotograferade dem i slutet av 1900-talet med fototeknik från 1800-talet. Svept i mjuk gråskala och målerisk oskärpa träder den historiska världen fram, bara det att allt existerar samtidigt med oss. Mitt emot hänger porträtt av svenska celebriteter. En ung kvinna i fotsid klänning står bortvänd i ett fönster på ett slott och lyfter armarna som ett par vingar. Det är drottning Silvia och där är chocken över att hon aldrig skildras så, intimt och drömmande. I nästa rum är ljuset dämpat och moln glider fram genom tre mörktonade fotografier. Auschwitz I–III står det under. För ja, detta hände under samma himmel, vår liksom deras. När de tittade upp såg de det vi ser nu, det människan alltid sett.

Serierna Malplacé 2005 och Figur i landskap 2001 är ett epicentrum i Denise Grünsteins arbete. Hon finner sitt stora tema, en hemlighetsfull kvinna i ett romantiskt landskap och möter sin modell och musa, performancekonstnären Martha Oldenburg. De svartvita landskapen i Malplacé är Hangö i den finska skärgården där Grünstein tillbringade sin barndoms somrar. Martha rör sig tvångsmässigt i naturen iförd den lilla svarta och högklackat. Plötsligt är hon försvunnen, bara skogen är där, som om hon i den värsta bemärkelsen befunnit sig på fel plats. I nästa bild ligger hon naken som modellen i Diego Velázquez målning Venus med spegel. Trehundrafemtio år skiljer dessa kroppar åt men de är lika till förvirring. Skillnaden är att spegeln saknas, att naturen tagit över, och att Martha är spegelvänd. Figur i landskap är stora panoramor i färg uppsatta på konkava metallplåtar. Det är tidig vår i ett Centraleuropa som rör sig mellan vild natur och kulturlandskap. Här förkroppsligar Martha flera kvinnor frysta i obekväma ögonblick. En av Grünsteins inspiratörer var 1800-talsmålaren Caspar David Friedrich. Med ryggen mot oss sammansmälter Friedrich män med undersköna landskap. Med outgrundliga ansikten träder Grünsteins kvinnor ut ur naturen och närmar sig oss.

Den spända, jagade stämningen ersätts i stora salen av gåtfullhet i skarpt solljus. Figure Out 2009 är en surrealistisk utflykt där drömsyner levs ut på ett alldeles självklart vis. Skagens sandbleka stränder under svidande blå himlar och däremellan kvinnor som tas över av surrealism. En av dem bakåtböjd som en docka med ansiktet dolt i hår och klänningen öppnad till midjan, framför henne ett vitdukat bord och ännu mer hår som påminner om skalper. René Magritte och Salvador Dalí nickar bifall åt Grünsteins estetik och lekar med accessoarer och ord. Runtomkring grupperar sig serier med stilleben där Grünstein inte når upp till sin egen höjd. Inte heller i den stora sviten Nymphaeas 2021 där hon fotograferat näckrosblad och förvridit deras färger vill magin infinna sig.

Nej, Grünstein är bäst i skärningspunkten mellan människa, miljö och konstreferenser och hon landar väl i det första rummet som också är det sista med sviten En Face/1866 2014. När Nationalmuseum stängde för renovering bjöds Grünstein in att arbeta associativt med deras kulturarv vilket resulterade i flera bildberättelser. Vita damen går nerför Nationalmuseums trappa och uppgår i marmorn runt sig. Rödtonade tomma salar, liksom översvämmade av starka känslor och blod. Kvinnor hårt skulpterade och förtingligade av trånga livstycken och klockade kjolar, precis som i Charlotte Gyllenhammars verk. Dokumentära fotografier av gamla målningars baksidor, bland annat en Velázquez. En face betyder frontalt och det är motsatsen till Grünstein. Hon ser vid sidan av, söker runt om, flyter i underströmmar och tittar ner från sin himmel.

Grünstein avskydde övertydlighet och för att osäkra bilden hade hon flera metoder. Oskärpa och andra fototekniska manipulationer för att bryta ner verkligheten. Arrangemang för att sudda ut gränsen mellan det faktiska och det framställda. Rekvisita för att förhöja uttrycket. ”Det jag inte förstår intresserar mig” har Grünstein sagt. ”När ingenting är antingen eller, utan allting kan vara både och.” Det får stå som hennes eftermäle.

Magdalena Ljung