Foto: Anders Petersen.
Anders Petersen, Thomas Wågström och Uno Karlsson, utställningen Folk, Lokstallet, Strömstad, 25 maj – 30 juni 2024.
Presstext beställd av konsthallen Lokstallet.

Folk, människor, själar, varelser. De finns på varje bild i utställningen. Deras blickar krokar tag i våra och drar inåt, neråt, till ett djup av känslor och erfarenheter. Eller nackar istället för ögon, bakhuvudets omvända ansikte som möter i Thomas Wågströms fotografier. Idén till serien grodde långsamt och aktualiserades när en vän ramlade och bröt nacken. Hur skört är inte livet? Mitt i detta liv leker solkatterna på hans frus hals och håren glesnar på hans pappas åldrade hjässa, pappan som inte längre finns, men i bilden gör han det. Wågström bor i ett höghus utanför Stockholm. Han tittar ner från fönstret och tar bilder som formar sig till små berättelser. En pojke kryper mot några gungor, men så kryper han vidare istället. Två äldre kvinnor möts, pratar en stund och skiljs åt. Ovanifrån ser vi andra höghus, trädens kronor i vinden och vågor mot en strand, och det är tiden vi ser.

Rabbalshede marknad, några mil söder om Strömstad, där kunde man fynda också på 60-talet, då Uno Karlsson skildrade gubben som ramlat i backen med sin portfölj. Gubbarna hade en kvarting renat i sina portföljer, och den här mannen tyckte om att mata småfåglar, de var hans närmaste vänner. Stadshotellet i Strömstad var ett annat nav Karlsson uppsökte med sin kamera. Ceremonierna och mystiken med det uppdukade bordet, pardansen och den kortväxta Lelle-Berit som uppträder på scen. Karlssons grundkoncept är lika svårt som det är enkelt, att gå ut i sin del av världen och möta människor. Människorna gör gåtfulla eller solklara saker, beroende på hur man ser det. De vandrar i skogen med tavlor på ryggen, de badar. Där står hans fru med barnvagn och cigarett, och utan minsta tillstymmelse till leende, så som det var för sextio år sedan.

Ich dich Lieben, Du mich auch? stod det ristat på ett tågfönster. Anders Petersen tog det andra ledet i meningen minus frågetecknet och döpte en fotoserie till det. Du mich auch, här finns Petersens vänner i natten, de sitter på krogarna eller står utanför. De sjunger, super, hånglar och sover. De gör precis vad de vill och allt de inte vill. Det känslosamma djuret människa blottar tänderna i ett skratt eller ett skrik. Close distance, nära avstånd, heter en annan fotoserie som också spelar på en dualitet och motsättningar som låter sig förstås mer med känslor än med intellekt. Nakna kroppar och skrynkliga lakan. En bild fångar en sexscen och nästa bild skildrar ett tvångsomhändertagande. Du mig också! ekar orden genom deras kroppar. Du älskar mig också, som i en besvärjelse. Du är också jag, och jag är du. Människorna i Petersens bilder är empatiska, råa och ömsinta. De är som folk är mest.

Magdalena Ljung