Valeria Montti Colque representerar Chile på Venedigbiennalen 2024.
Intervju publicerad i Konstguiden nr 2, 2024.

Valeria och jag stämmer träff i ett av hennes hem, Hökarängens centrum, där hon står på torget och pratar med några vänner. Direkt när hon kramat dem hejdå ringer hennes barn och barnets pappa. Längre fram på gatan möter filmaren Alexis Zeiss som gör en dokumentär om henne. Utanför ateljén packar Valerias pappa upp några gipsskulpturer. Innanför tröskeln hälsar vi på konstnären Rossana Mercado-Rojas, en samarbetspartner. Vi kryssar fram mellan konst, kostymer och saker som är bra att ha. Valeria är nyligen hemkommen från Venedigbiennalen där hon färdigställt ett stort verk. Vi ses precis innan min deadline för texten, men det gick inte tidigare för hon hade fyrtio graders feber, och så fort intervjun är över ska hon arbeta med sitt projekt för Open Art i Örebro. Vi har två timmar på oss och gräver fram två stolar för att ha någonstans att sitta.

– Du representerar Chile på Venedigbiennalen nu i sommar med verket Mamita Montaña. En kolossal installation i form av ett berg. Kan du berätta om idén bakom verket?
– Mamita Montaña, eller mammaberget, är en sex meter hög gestalt och runt henne står skulpturer i keramik. På en av väggarna i rummet hänger en tjugoen meter lång textil bildberättelse, som jag betraktar som en mural, och bredvid projiceras två videofilmer. Mamita Montañas växtprydda huvud symboliserar den blomstrande själen, en visionär kraft som inget kan stoppa. Hon är himlen, horisonten och regnbågen som anspelar på drömmarnas uppfyllelse. Hon är också staden som möter naturen och en kropp bestående av många olika platser som alla är våra hem. Slutligen bär hon på minnen och förenar nutid med framtid. När jag växte upp i Stockholm med chilenska föräldrar kände jag mig ifrågasatt med min dubbla tillhörighet. I vuxen ålder på en picknick på Öland kom en motsatt känsla över mig: jag tillhör visst och det här är också mitt! Ur den upplevelsen skapade jag ett performance, Himlajorden på picknick, där jag bjuder till en magisk picknick vid regnbågens slut. Alla är välkomna, du, din granne, änglar, demoner och mystiska väsen. Mamita Montaña bär bilder från picknicken på sin kjol och skulpturerna som omger henne är på väg dit. De som kommer är bland annat Det Svarta Vilda Molnet som lätt blir dömt av andra, Jokerita, en kvinnlig joker som känner sig rotlös och El Cocinero, kocken som gör soppa av allt. På baksidan av bergets kjol finns bilder av en bergskedja och Kebnekajse som min själ kanske så småningom blir en del av, så som mina förfäder är en del av Anderna. I bildserien bakom berget syns husen från Hökarängen, en horisontlinje och fåglar, som är en symbol för frihet och överskridande av gränser människan ritat på marken. Filmerna visar Jokerita som kämpar uppför ett berg i staden medan vinden susar och fåglarna sjunger.

– Curatorn för den chilenska paviljongen, Andrea Pacheco González, är baserad i Madrid. Du lever i Sverige och biennalens titel i år är Foreigners everywhere. Vilka reaktioner har ni fått på att ni båda tillhör den chilenska diasporan?
– Till en början skrev chilenska medier om la sueca, den svenska främlingen, men jag har inte fördjupat mig i det utan levt vid sidan av mitt stora berg och arbetat på det. Andreas titel på paviljongen är Cosmonación som för tanken till en imaginär nation, större och rikare än vad landsgränser tillåter. Att vårt projekt vann tävlingen om Chiles paviljong är ett erkännande av den chilenska diasporan. Samtidigt har det en vidare betydelse som en utmaning av traditionella nationsidentiteter. Öppningen av utställningen var känslosam och jag fick fin respons. Många människor i min generation är av blandad härkomst och det känns hedrande och angeläget att få representera dem.

– Berg är ett återkommande tema för dig och Mamita Montaña är inte det första berget du gör. Varför återvänder du till bergen?
– Min morfar var från Peru och tillhörde Aymara, ett urfolk på den andinska högplatån. Enligt deras tro är bergen en helig plats dit förfäderna återvänder efter döden. Anderna löper från Karibiska havet till Kap Horn, så var du än är i Sydamerika är Anderna där, antingen synliga eller som en referens. För mig är bergen en symbol för mitt ursprung. De står för styrka och tyngd, och utgör en beständig plats som jag kan kalla mitt hem. Men eftersom La Cordillera, familjebergen, är så långt bort har jag skapat mina egna berg som följer mig där jag är nu. När min mormor gick bort kunde jag inte resa till hennes begravning i Chile, så jag gjorde en egen ritual för att ta avsked av henne. Det utvecklades till performance-verket La Jardinera, trädgårdsmästarinnan, där en av karaktärerna bär ett heligt berg. Min mormor älskade sin trädgård och La Jardinera visar hur vi ska ta hand om våra växter som är metaforer för våra känslor.
Ett annat berg jag gjorde är Apu MamaHöjden Ojitos de Sal. Apu är det gängse ordet för berg och sedan kommer namnet, ofta ett manligt. Mitt berg är kvinnligt och anspelar på Söderhöjden där jag växte upp. Chiles högsta berg heter Ojos del Salado och Ojitos de Sal är ett till hälften påhittat uttryck av mig för ögats tårar. Apu Mama… befolkas av olika karaktärer från förorten, förankrade i alla tider. De föds ur min fantasi eller ur verkliga historier. Apu Mama… består av huskroppar medan Mamita Montaña är kvinnokropp, men i grunden är de båda stora enheter som består av flera universum. Jag vill uttrycka känslan av att varje människa är en värld i sig.

Och runt om oss gör sig olika världar påminda. Valerias telefon surrar, barnen messar nu när hon inte lyfter luren. Rosannas symaskin knattrar från rummet bredvid och lågmälda samtal flätas med fåglarnas kvitter utanför det öppna fönstret. Jag hamrar på min bärbara dator och försöker hinna ikapp det Valeria säger. Det går bra för oss alla, framåt.

– Sverige och Chile är dina hemländer. I ditt liv och din konst befinner du dig i ett berikande men också svårnavigerat mellanförskap. Kan du berätta mer om ditt ursprung och hur det påverkat ditt skapande?
– När jag växte upp blev jag ofta tillfrågad om varifrån jag kom. Sa jag Sverige menade folk att jag var chilensk. Sa jag Chile sa dem att jag var svensk för att jag är född här. Idag tänker jag att ingen kan bestämma vem jag är och att ens identitet är rörlig hela livet. Mina föräldrar flydde militärkuppen i Chile, de kom till Sverige i mitten av 70-talet. Vi började ett nytt liv medan Pinochet-regimen och den sjutton år långa militärdiktaturen fortsatte i vårt andra hemland. Jag är uppvuxen med berättelser om diktatur och flykt men också om solidaritet och framtidsvisioner. Jag har insett hur viktigt att få berätta sin egen historia. Att inte bara godta någon annans ord om sin verklighet.

– Du är också aktuell nu i sommar med ett projekt initierat av Statens konstråd som öppnar på OpenArt i Örebro, vad visar du där?
– El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel. Det är min beskrivande titel på ett mångfacetterat verk. Mitt arbete tar sitt avstamp i ett av Örebros landmärken, en gammal staty av Karl XIV Johan, den förste Bernadotten, som var nyanländ en gång i tiden. Jag förvandlar skulpturen på den höga sockeln till en Ekeka, en gudinna jag skapat utifrån El Ekeko, den andinska guden för välgång och välstånd. På platsen runt sockeln ska Ekekas mantel breda ut sig. Manteln är inspirerad av ett tyg med regnbågsmönster som skapades under pandemin av femhundra Mapuchevävare från Fundación Chilka i Chile. De satte ihop sina tyger till en kilometerlång världsrekordtagande väv. På invigningen av mitt verk kommer jag och andra konstnärer att bjuda in publiken till en procession där vi rullar fram regnsbågsberg genom staden. Vår vandring kulminerar i att vi ska att bygga ett berg av drömmar, eller rent konkret av minnessaker som lämnats in av olika människor. När berget är färdigt ska det placeras på en flotte i vattnet och alla deltagare bjuds till en konstnärlig festmåltid skapad av Elle Azhdari. Verket kommer att aktiveras under sommarens gång med workshops, vi kommer bland annat dela ut blommor från Örebros parker och bjuda på ansiktsmålning.

– Relationer och samarbeten är grundläggande i din konst. Du bjuder in andra konstnärer, vänner, familjemedlemmar och publiken till kollektiva processer. Hur kommer det sig att du vill ha medskapare till dina verk?
– Det blir ofta mycket roligare och bättre om fler bidrar med sina idéer och kunskaper. Att leva och verka i ett kollektivt sammanhang har sedan barndomen varit viktigt för mig och skänkt gemenskap och trygghet. Samarbeten bidrar till samhörighet och ger möjlighet för nya berättelser och världar att växa fram. Är vi flera i processen skapas det något nytt utanför min kontroll. Arbetar jag kollektivt kan jag också genom min konst ge plats åt andra i offentligheten vilket bidrar med ett inkluderande och politiskt perspektiv.

– En dans på rosor i en gångtunnel vid Haninge station är ett av dina offentliga verk. Du har också utfört fyra muralmålningar i ett bostadsområde i Grimsta utanför Stockholm och en konstnärlig gestaltning för Gränbyskolan i Uppsala. Hur är det att arbeta på uppdrag med konst som ska finnas mitt i människors vardag och bli kvar i många år?
– Människor förväntar sig kanske inte att se konst i ett publikt rum men i bästa fall kan konsten förtrolla deras väg i vardagen. Det känns fint att försöka bidra till en plats på det sättet och bra att konsten får vara kvar länge så att alla bjuds in till att upptäcka nya lager av den allteftersom. En dans på rosor i tunneln till Rudans fritidsområde tillkom när jag tog emot två ungdomar från Haninge kommun, Bilal och Martin. Att vi skulle göra konsten i tunneln var deras sommarjobb. Jag skrev till dem att ta med sig saker de tyckte om. Bilal tog med en Ikea-kasse med grejer och Martin ingenting. Vi skrev på ett stort papper vad de var intresserade av, som breakdance, och jag försökte komma på bilder utifrån det till vårt stora collage. Martin tog snart också med sig saker, bland annat babushka-dockor, och jag målade av rosor från dockornas scarfs. Fyra år senare tillfrågades jag om att också måla taket i tunneln, och jag valde regnbågen som är en symbol för att följa sina drömmar. Graffitiförmedlingen gjorde en tolkning av min skiss och utförde målningen. Verket heter En dans på rosor eftersom Bilal älskar att dansa och jag älskar rosor. Livet är inte en dans på rosor, men kanske ibland.

Valeria andas in, ursäkta men jag måste äta lunch. Klockan närmar sig tre på eftermiddagen och hon ställer in en glasburk soppa med metallock i mikrovågsugnen. Tål den metall? frågar jag och pekar. Oj! utbrister hon, det har aldrig hänt mig förut. Vi är strax klara, säger jag och sållar hårt.

– Drömmen och dess visionära kraft är viktigt för dig och jag tänker på Martin Luthers Kings berömda tal med omkvädet I have a dream… Vad drömmer du om just nu?
– Trots att världen ser ut som den gör får vi förmedla till våra barn att det inte är kört och att vi måste kämpa. Om man ska utvecklas och växa som människa måste det vara tillåtet att drömma och tänka bortom det som råkar finnas just nu. Jag upplever att barn och unga har den kraften. Det kan liknas vid en blomstrande själ som återkommer hos Mamita Montaña på Venedigbiennalen. I flera tidigare verk tar jag också upp nödvändigheten av att drömma. Vamos de Paseo är en ceremoniell promenad där jag skjuter fram min son i en barnvagn som samtidigt är en båt på livets hav. Vi letar efter havet tillsammans. Jag gjorde detta performance som en besvärjelse vid tiden för de uppmärksammande bilbränderna i förorterna runt Stockholm. Med konsten vill jag visa mina barn att de har makten att forma sin egen framtid.

Men i stunden har våra barn makten över vår nutid och det är hög tid att hämta på skolan. Valeria och jag har pratat snabbt som bara mammor kan och nu springer vi åt varsitt håll.
– Kom med din dotter till Örebro i sommar! ropar hon.
– Ja! svarar jag. För det skulle ju vara möjligt, men jag drömmer mig också bort till Venedig.

Faktaruta: Valeria Montti Colque
– Född 1978, bosatt i Järfälla, har två barn.
– Multimediakonstnär. Arbetar med installationer, performance och fotocollage.
– Aktuell i sommar på Venedigbiennalen t.o.m. 24 nov och på OpenArt i Örebro t.o.m 8 sep. Har en separatutställning på Bonniers konsthall nästa år.
– Medverkat tidigare i utställningar på Moderna museet, Världskulturmuseet, Södertälje konsthall och El Museo de la Solidaridad Salvador Allende, Santiago i Chile.

Magdalena Ljung