Intervju med Jockum Nordström aktuell med utställningen Inget Papper, Inga mynt, Liljevalchs konsthall till 14 maj 2023. Publicerad i nr.1 av Konstguiden 2023.

– Jag är snart där, säger Jockum på telefon, vill bara att hunden ska leka av sig i snön! Gården är vit som ett ark papper, kors och tvärs över den skyndar människor förbi, svarta av vinterkläder. Runt om reser sig gula 1700-talshus som en gång inhyste Barnängens textilfabrik. Kvar finns fasader, syftningslinjer och spår, och tydligt i allt det står Jockum Nordström. Det måste vara han, för pälsmössan med öronlappar har jag sett på ett gammalt foto och näsan är som om han tecknat den själv. En italiensk tryffelhund har han också, som hoppar upp på mig. Jag klappar Rio, men han skäller. Han vill att du ska klappa mer, förklarar Jockum. Jag höjer en avvärjande hand och då höjer hunden sin tass som i en spegel. Vi sparkar av oss snön och stiger in. Här är hans vinterateljé, men han arbetar också alla tider på året i sin ateljé på Gotland. Det är tyst, bak tjocka murar och höga fönster. Visuellt sprakar det desto mer. Skira ståltrådsskulpturer på bänkar och tidningsurklipp som dräller nedanför. De får gott sällskap av tändsticksaskar, pipor, snäckor, kakelugn med girlang av kottar och cykel.

– Röran är helt avgörande, säger Jockum, det finns ingen chans att komma igång med en kreativ process om det är städat. När jag går till ateljén vill jag komma till samma mentala punkt som dagen innan, och är det rörigt blir det lättare. Mina verktyg, material och böcker vet jag däremot alltid var jag har.

– Din utställning med titeln ”Inget papper, inga mynt” öppnar snart på Liljevalchs+. Hur skulle du vilja karaktärisera den?

– Det är högt i tak i de nya salarna och jag kände direkt för att svara på det genom att göra små saker. Det mesta har tillkommit under de senaste åren, inget har visats tidigare i Stockholm och de flesta verken är hämtade direkt från ateljén. De mobila skulpturerna är centrala i utställningen, enkla och anspråkslösa. Man får trycka ner pedaler för att de ska röra sig och en del låter också. Ska jag visa?

Jockum går bort till ett bord och sätter snabbt ihop en sådan mobil. En lång ståltråd med ett mynt roterar runt en ställning av metall och kartong, plötsligt smeker myntet över några strängar och musik pärlar fram. Det är lekande, skrattretande lätt. Luftigt.

– Hur kom du fram till det här uttrycket?

– Jag gjorde ett stort rörlig skuggspel ”When the Anchor Hits the Sand” som ställdes ut i New Orleans och på Skissernas Museum och köptes av Moderna Museet. Sedan ville jag gå vidare med liknande projekt, men arbeta med befintligt ljus. Runt skulpturerna på Liljevalchs kommer teckningar, objekt och collage att gruppera sig. Material spelar stor roll för mig, vilken färg på vilket papper och med vilken påläggning. Materialkänslan ändras i ens liv, jag är inte lika strikt och välansad nu utan mer skiftande. Om jag var broderande förut är jag mer grovhuggen nu. Teckningarna är lugnare, inte lika myllrande, men ändå berättande. Jag tror att alla konstnärer behöver återuppfinna sig själva. Konsten är en pågående frigörelseprocess, en frigörelse från allt och alla, mest från sig själv.

– Du slog igenom i början av 2000-talet med teckningar i säregen stil. Naiva, surrealistiska, samtida och arkaiska. Innerliga blyertsbilder med humor och melankoli. De spreds snabbt och blev stilbildande för flera generationer av konstnärer. Kan du berätta något om den tiden?

– Jag har alltid målat på dagarna men vid den tiden satt jag också och tecknade med blyertspennor på nätterna. Det var en hisnande värld som öppnade sig, nästan ett undermedvetet, vägledande tillstånd. Min gallerist Magnus Karlsson tog med sig några teckningar till Art Basel år 2000. Samma år ställde jag ut på Zwirner Gallery i New York med framgång. Institutioner som Museum of Modern Art började köpa verk av mig och mina gallerister ringde, kan du inte göra en till bild snart? Det var stressande men framgången gav också många givande kontakter och en ekonomisk trygghet som gjorde det möjligt att utvecklas konstnärligt.

– Vilka teman skulle du säga att du har i ditt konstnärskap?

– Man har med sig en scenografi, men den rör sig och förändras. Om jag är på landet kan natthimlen med stjärnorna och tystnaden komma in i mina bilder. I staden finns en annan puls som drivs av människorna. Jag är uppvuxen i olika förorter till Stockholm och kunde husen där, rummen, ljuset, så jag tecknade det. Mitt stora tema när jag slog igenom var relationsproblematik, inte bara i kärleksförhållanden utan också när det kommer till familj och skola. Visst fanns sex med, vilket många fokuserade på, medan jag bara såg det som en väsentlig del av mänskligt liv. Om jag förbigick det med tystnad skulle jag ljuga. Ett annat viktigt tema blev alienation och utanförskap. Inflätat i det fanns uppfostran och hur samhället behandlar en. Ett hus och en stad kan också utöva uppfostran. Idag ligger jag närmare något annat, rytmer, antirytmer och färgskalor. Mellanrum och ensamhet, men inte i negativ bemärkelse.

– Vilken roll spelar ensamheten för dig konstnärligt?

– Det är en förutsättning för den typen av konstnär jag är. För mig är det viktigt att komma till en plats där andra inte trampat. Jag är en papperskonstnär och får vara ifred där. Det var inte många som arbetade så när jag var ung och jag fick ett eget utrymme att vara på. Ensamheten handlar inte om att bli en bättre människa utan om att komma vidare i sin bildvärld. Jag kan lyssna hundra gånger på en skiva, inte för att jag älskar den utan för en stämning jag behöver. Sedan tycker jag mig ha förstått vad den handlar om. Det är en metafor för ensamheten, man håller på och tjatar på ett livsnödvändigt sätt. Ett konstverk går igenom många stadier och det färdiga verket är bara slutet på en unik process.

– Dina bilder är ett flätverk av olika tider som graviterar mot en förgången, delvis förlorad värld. Vad tycker du händer när du sammanställer svunna stunder med mer moderna uttryck?

– Jag är inte ute efter att skapa en sådan effekt. Vaktmästarbostaden vi sitter i är en del av det förgångna men jag tänker inte på det som något väsensskilt från oss. Varför är det så mycket 50-tal i dina bilder? var en fråga jag fick en gång. Jag kunde se själv i backspegeln att det var sant, men jag hade inte lagt till 50-talet utifrån, på ett utstuderat sätt. Istället var det min barndomsvärld, med ett självklart sätt att möblera och klä sig på. Det finns ett mode i att leva i ögonblicket. Att kalla konst för samtidskonst och nutidskonst är ett utslag av det. Men att fokusera så starkt på nuet gränsar till senildemens. Ett kulturellt uttryck som är helt frigjort från sina rötter blir ointressant. Konsten är en gigantisk konstruktion av det förflutna, nuet och framtiden som rullar tillsammans i en stor boll.

En boll? Rio vaknar och tassar fram till oss, pälsen virvlar sig krusig och jag klappar vidare. Han vill inte sova mer trots buset i snön så Jockum får leka, hålla i ett hundben resten av intervjun och dra när Rio hugger tag.

– Vilka inspirationskällor har du och hur använder du dem?

– När andra menade att jag var surrealist sa jag realist, jag tecknar min egen verklighet. Naivist är ett annat epitet jag fått, men jag är inte en gubbe bakom en stubbe, även om jag skulle vilja vara det ibland. Istället är jag uppvuxen i en intellektuell storstad och kan inspireras av naivister som stockholmsskildraren Josabeth Sjöberg, den samiske konstnären Nils Nilsson Skum eller sjömannen Primus Mortimer Petterson som började måla. Mest är jag en produkt av modernismen, är det något jag kan så är det den epoken. Men jag är lika mycket en antimodernist. Myllret av figurer och ting jag haft i mina teckningar är en förmodernistisk trend med representanter från skilda tider som Lucas Cranach, indiska miniatyrmålare och Otto Dix. Jag tycker mycket om gnetigheten i Dix teckningar, hur han långsamt ritade sig igenom händer och ansikten. Bortsett från konst studerar jag hela tiden min omedelbara omgivning, såsom jag tror att de flesta konstnärer gör, jag tittar på människor, växter, arkitektur, textilier och andra bilduttryck.

– Du har väl uttänkta titlar på både verk och utställningar. Vilken roll spelar orden och berättelserna i ditt konstnärskap?

– Jag började intressera mig för poesi i tjugoårsåldern. Jag har alltid tyckt om att läsa men läst långsamt. Poesin passade mig med sitt bildskapande koncentrerade uttryck. Min aktuella utställning heter ”Inget papper, inga mynt” för att det varken finns papper eller mynt i samhället idag medan mitt liv har varit fullt av mynt, frimärken och papper. ”Why is Everything a Rag” är en annan titel på en utställning jag haft och en textrad hämtad från Carl Jonas Love Almqvist. Varför är allting en trasa handlar om världens tarvlighet. ”For the Insects and the Hounds” är en tredje utställning jag kan nämna, den är sprungen ur tiden på landet. Min tanke är att konsten inte bara finns till för publiken utan att konsten som helhet finns i sig själv, så som naturen finns, och är väldigt viktig för oss som människor. Jag är ute efter ett glapp mellan titeln och verket, där orden och bilden kan verka tillsammans och skapa något nytt i tomrummet.

– Dina fem barnböcker om Sailor och Pekka har fått sällskap av böckerna ”Året runt”, ”Vart ska du?” och ”Fabler och andra berättelser” med äldre texter av Lev Tolstoj illustrerade av dig. Vilken värld vill du förmedla genom böckerna du gör?

– Jag vill ge barnet och föräldern en känsla eller en ton som bara finns i den boken. Det de möter behöver inte vara realistiskt, men det ska finnas en problematik från livet. Att skapa en värld i en bok tar tid, det är nästan lika svårt som att göra en utställning. Miljön och karaktärerna måste vara trovärdiga och underbyggda psykiskt. Mina böcker slår inte an hos alla, och det behöver de inte göra. Kultur ska inte bara drivas av det mest säljbara.

– Du komponerar också musik och spelar elbas. Egensinniga och trolska melodier du gjort med andra som ”Sovkupé” eller ”Babylons floder” finns att höra på Spotify. Vad betyder musiken för dig och hur förhåller den sig till din bildkonst?

– Musik är också konst för mig och mina musikaliska samarbeten, som mynnat ut i flera album, har gett mig oerhört mycket konstnärligt. Joakim Åhlund är den jag arbetat mest med, men på senaste skivan även med Moussa Fadera och Isak Hedtjärn. Min bror Niklas och min son Rudolf, Rulle, alias Mr Tophat, bildade en bluestrio i några dagar och släppte också en skiva. Jag har alltid lyssnat aktivt på musik, igår var det Elvis Presley och idag Schubert. Jazzpianisten Teddy Wilson, grekisk folkmusik, det finns många inspirationskällor. Musik har med tid att göra på ett mer konkret sätt en vad bild har. Konsten står ofta stilla och man kan gå in och ut ur den hur man vill. Med musiken kommer olika sociala sammanhang och det är en mer kollektiv konstform. Samtidigt finns stora likheter mellan bildkonst och musik, hur man odlar uttryck och får fram rytmer, skalor och tomrum. Mellanrummet är viktigt i båda konstarterna. Det måste finnas en vilja och medvetenhet i tätheten, om det är för tätt är det något som dör.

– Du har också samarbetat konstnärligt med andra som stått dig nära. Hur kan sådana projekt se ut?

– Karin och jag har alltid fört ett samtal om det vi gör konstnärligt och stöttat men aldrig klampat in i varandras ateljéer. Den kanadensiske konstnären Marcel Dzama och jag har skickat material till varandra fram och tillbaka över Atlanten och gjort bilder ihop. Per Erik Adamsson har fotograferat alla mina verk och utställningar genom åren och vi har även spelat in musik. Poeten Johan Nordbeck och jag har gjort fyra böcker tillsammans. Min son Valentin som är arkitekt och formgivare har arbetat med katalogen till utställningen på Liljevalchs.

– Vilken uppväxt fick du och vad ledde dig fram till konsten?

– Alla vi barn tecknade, att göra bilder var ett sätt att hitta koncentrationen och lugnet. Vi bodde litet, mina två bröder och jag sov och lekte i samma rum. Ibland ritade vi i flera dagar på samma bild och blev det för plottrigt tejpade vi dit nya papper. En gång byggde min lillasyster och jag en stad i papper, med sjukhus, fabriker och spårvagnar. Vi började vid påsk och höll på i ett helt år. Jag älskade att resa när jag var liten och betraktade hamnar och järnvägsstationer som mystiska platser. Cowboy, snickare och sjöman, det ville jag bli men sedan jobbade jag på posten i flera år. Sedan utbildade jag mig och fick arbeten som illustratör. När jag var drygt tjugo år träffade jag Karin och barnen kom, nu har vi barnbarn också. Jag är närmare min barndom nu än för tjugo år sedan då jag kanske kom ihåg mer. Men känslan av att gå med hunden i snön är mer lik en barndomskänsla nu än tidigare i mitt liv. Sådana förnimmelser ligger också till grund för min nya utställning på Liljevalchs.

 

Magdalena Ljung