Konst i jag-form


Sara Vide Ericson, The Storm Within 2021, Magdalena Ljung Man och barn, stillbild, 2014.
Text publicerad i tidskriften Konstnären nr 4 2022.

Var är du själv? frågade en lärare mig på en förberedande konstskola. Det var innan jag började arbeta med rörlig bild och spela rollen av mig själv i mina filmer. Där! skulle jag nu kunna peka på skärmen, jag är med på varenda bild… Läraren menade förstås inte bokstavligt, hon ville komma åt en känsla grundad i erfarenhet och engagemang. En tydlig avsändare, ett jag som ville något. Visning blev mitt första videoverk där jag i rollen av museiguide går runt i mitt hem och pratar om mig själv i tredje person. Jag arbetade vid den tiden på Strindbergsmuseet och tänkte på hur berättelser skapas. Vad är viktigt att förmedla och vad menas med att känna någon? I filmen spelar jag en version av mig själv, i strikta kläder och med väl inövade gester är jag en museipedagog som aldrig fanns, men som behövdes för att skapa ett förfrämligande av det välbekanta.

Jag är den billigaste, tåligaste och mest tillgängliga modellen. Det är konstnärernas standardsvar på frågan om varför de använder sig själva i sin konst. Men det handlar alltid om något mer. Att med sig själv som subjekt berätta sin historia eftersom ingen annan kan göra det i ens ställe. Och det handlar om äventyret att utsätta sig för sina egna visioner, att se vart det kan leda en konstnärligt. Det skulle inte kunna vara någon annan där, i mitt ställe, för jag vill berätta det jag känner till bäst och bära fram ett vittnesmål.

Sara-Vide Ericson hade samma lärare som jag på den förberedande konstskolan och det hon fick höra var att hon skulle sluta fega och måla andras bilder utan börja måla sina egna. Det var för tjugo år sedan.

I
Sara-Vide Ericson lever alla sina målningar, regisserar och iscensätter sig själv. Hon rör sig i skogen, över myrar och nära sjöar, i kläder och med föremål som bär på en symbolisk, rituell laddning. Ur dessa dagslånga performances växer målningarna fram. Det är en grundläggande praktik, säger hon, att arbeta intuitivt och låta de fysiska förnimmelserna leda vägen till det undermedvetna. Hennes utställningar bär gåtfulla titlar som Ditch Dance, Obsolete Decoy och Navigating Ancient Consequences och hon kallar sig ibland för hunter, gatherer, painter.

– Tidigare trodde jag att idén om vad jag vill göra måste komma först, men det blir så bakbundet för då kan verket aldrig bli smartare än jag själv. Nu tillåter jag mig att vara naiv och prövande och det är lärorikt, men också skrämmande. Kan andra veta något om mig som jag inte vill berätta? Det brukar lösa sig, jag kan stå för det i slutändan.

– Varför använder du dig själv och dina erfarenheter i din konst?

– Jag tror att andra är mer intresserade av att se självporträtten i mitt måleri än vad jag är. Jag ser mig mer som en skådespelare som går till botten med sig själv och använder sig som ett verktyg för att säga något universellt. De egna erfarenheterna är de man har gemensamt med andra. Det är fåfängt att tro något annat. En mänsklig figur i en målning, i det här fallet jag, kan öppna upp för identifikation. Det är en pointer för betraktaren, som en fågelhund som ställer sig med ett ben i luften och visar att här finns det något. Sen kan jag i förstadiet till mina målningar göra saker som blir våldsamma eller obekväma för mig, och det känns mer anständigt att göra det själv än att utsätta någon annan för det.

– Det självupplevda är en försäkran om autenticitet, men kan man genom en konstnärlig process komma åt en sanning som inte är självupplevd?

– I allra högsta grad! När jag gestaltar mina drömmar i renactments glider det över till kollektiva minnen och arketyper, och jag kan komma fram till insikter som inte är mina egna.

Sara-Vide Ericsons hem är Älvkarhed i Hälsingland. Tillsammans med sin man som också är konstnär och med deras dotter bor de i ett gammalt skolhus. Den röda villan med de många fönstren reser sig mot ett böljande landskap. De har stora ateljéer, hundar och hästar. Det är som upplagt för ett bildreportage och Vouge Scandinavia är en av de som varit där.

– Vilket inflytande har du över den bild som skapas av dig genom andras texter, bilder och filmer?

– Skulptören Mark Manders talar så fint om det, att de bilder man gör av sig själv och andras bilder blir ett gemensamt allkonstverk. Jag behöver inte vara rädd för hur jag framställs för jag kan inte ta ansvar för andras gestaltningar av mig. Mytbildningarna lever sina egna liv och går inte att separera från mitt liv.

– Hur tänker du om din närvaro på sociala medier?

– Det är roligt som ett skyltfönster för konsten och bra för umgänget med kollegor men jag vaktar också min tid i ateljén. Jag har ett visst mått av social ångest och social fobi. När jag är så transparant i min konst tar det energi och jag måste återhämta mig.

– Vilken roll spelar andras självporträtt och biografier för dig?

– Jag förstår inte hur man på djupet kan skilja självporträtt från andra skildringar. Rineke Dijkstras porträtt tycker jag mycket om, och uppfattar som självporträtt men vet att de inte är det. Jag skriver loggbok i ateljén och läser gärna författare och konstnärer som formulerar sig kring egna kreativa processer.

––––––––

Det Sara-Vide Ericson påpekar om den ovissa gränsen mellan skildringar av sig själv och andra har också varit vägledande för mig. Ju mer personlig och specifik jag blir desto större gensvar får jag av människor som känner igen sig. ”Det som är botten i dig är också botten i andra” som Gunnar Ekelöf sa. Men han diktade också ”Och om någon frågar vem jag är, svarar jag helt sanningsenligt, jag är inte jag, jag är inte jag, jag är inte jag.” Tusen gånger hellre är ett projekt jag gjorde på Konstfack, jag fotograferade tusen kvinnor jag skulle kunna tänka mig att se ut som och skrev om våra möten. Unga, gamla, lika eller helt annorlunda. Ytan är bara en men ens inre är en plats för oräkneliga röster, och jag ville att de skulle komma till tals. De många bilderna och texterna formade sig till ett sorts jag som inte visste sina gränser. Oscar Guermouche gick samtidigt på Konstfack, tog alltid avstamp från sig själv i det han gjorde och utmanade många med den gränslösa karaktären i sina projekt.

II
Oscar Guermouche arbetar med textverk och installationer som utgår från språkets strukturer och en självbiografisk erfarenhetsgrund. Hans konstnärliga process bygger på kopiering, förflyttning och sammanställning av existerande texter. Återkommande teman är konstruktionen av identitet, ras och etnicitet och maskulinitetens gränsland mellan hjälte och monster. You made me är ett av hans verk, ett svart slutet hus omringat av högt svart staket. Ljudspåren till installationen är väl valda pianostycken, ljudet av hur någon sätter ihop ett automatgevär och en röst som läser, bland annat ur manualer för självförsvar.

– Det var många saker i min personlighet jag inte fick ihop. Jag hade gått in och ut ur sammanhang och kände att jag inte passade in någonstans. Algerier i Sverige och svensk i Algeriet. Uppväxten med en ensamstående låginkomsttagande mamma och hemhörigheten i övre medelklass. Det pockade på att gräva i allt det här.

– När en konstnär använder sig av sina erfarenheter, berättelser och sin kropp, blir det ett självporträtt då eller inte?

– Orlans plastikkirurgi förändrar hennes ansikte men är inte självporträtt. Yoko Ono använder sin kropp och sina erfarenheter som kvinna i Cut piece men hon porträtterar inte sig själv. Tehching Hsieh gör ettåriga performanceverk där han använder sig själv obarmhärtigt i dokumentärt syfte men verken handlar inte om honom, han är bara ett redskap. Jag kan tycka om ett sådant osentimentalt bruk av den egna kroppen, objektifieringen och distanslösheten.

– Kan ett självporträtt också vara skapat av annat än just det egna stoffet?

– Sophie Calle arbetar så, hon har en otrolig förmåga att fånga berättelser. En man gör slut med henne och hon låter drygt hundra kvinnor tolka en rad i hans avskedsmail i ett multimedialt konstprojekt. I min bok Eye of the Tiger använder jag mig också av andras material för att belysa den jag är, boken bygger på filmer jag sett under uppväxten, som skildringar av Conan, Rambo och andra manliga hjältar vilka formade min mansbild. Mitt verk 50 är en låda med arkivkort med förnamn och så små plastpåsar med hår. Korten anspelar på alla jag haft sex med men håret är mitt eget som jag färgat. Projektet är förstås inspirerat av Tracy Emins tält där hon skrivit namnen på alla hon sovit med under ett antal år.

– På vilket sätt bygger du upp eller raserar bilden av dig själv som konstnär inför allmänhetens, konstvärldens och medias blickar?

– Jag är oerhört trött på att bli sedd som machokonstnären. Kanske får jag skylla mig själv när jag lagt upp bilder på Instagram där jag kör fyrhjuling eller tränar skytte, men det är ju inte den jag verkligen är. I en period var jag extremt aktiv på sociala medier och det bidrog väl till att jag ställde ut i tio olika länder under hälften så många år. Jag gjorde också ett självporträtt via Facebook och samlade alla mina statusuppdateringar i en bok på Flamme forlag.

– I sju år avsatte varje verk du gjorde också ett spår på din kropp i form av en tatuering, varför fortsatte du inte?

– Det var mitt examensarbete när jag gick ut Konstfack och det kändes färdigt då. Många år senare har jag börjat tatuera svarta överstrykningar som censurens streck över texterna. Jag är mer tatuerad nu än vad jag var tidigare i en konstig negation. Och här kommer distanslösheten också in, att jag använder min egen kropp som vilken jävla duk som helst.

––––––––

Blir du inte trött på dig själv? Tycker du inte att du utelämnar dig själv för mycket? Det är frågor jag fått av journalister. Jo, jag blir trött, men min väg i konsten är att gestalta mina viktigaste berättelser. Det kan handla om min relation med min mamma eller om lusten att få barn men inte hitta rätt eller om de första tre månaderna av en graviditet, ett missfall och ett nytt hopp. Verken heter Mother of Pearl, Man och barn och Corona Radiata. För varje sak jag berättar finns det tio jag väljer att inte tala om. Men det har blivit svårare sedan jag fick barn, jag har inte samma rätt till mina berättelser som inte längre är helt och hållet mina egna.

III

Hello, my name is Iris Smeds and I would like to talk to you about Space and Time. Hello, my name is Space and Time and I would like to talk to you about Iris Smeds. Så börjar videoverket The Average medan kameran zoomar in på Iris, hon sitter halvnaken med ett ok om halsen, två stora urtavlor hänger ner över brösten som Salvador Dalís mjuka klockor. Hennes röst är allvarlig och ansiktet nollställt. Snart syns andra personer och en surrealistisk saga om medelmåttighet rullas upp. En tv-hallåa och en författare bråkar om kollektivets separation, gestaltad av människor förklädda till en tusenfoting, samtidigt som Ikaros är på rehab och försöker vänja sig vid att inte brinna.

– Vad är skillnaden mellan att skriva manus åt andra och agera själv?

– När jag spelar en roll är jag mycket i min egen kropp och den sceniska närvaron blir den viktigaste aspekten. När jag bjuder in andra att göra avtryck på verket får jag arbeta med hela världen utanför, det öppnar upp.

The Actress, The Oracle, The Tragedy är ett annat videoverk, det handlar om skådespel, ekonomi, demokrati och framväxten av ett samhälle. Skådespelerskan framställs som en arbetare i det senkapitalistiska samhället, hon spelar sig själv och tjänar pengar på det, men vad händer när hon inte spelar? Både föreläsaren och skådespelerskan gestaltas av Iris Smeds som kommenterar sig själv och går in och ut ur roller.

– Ett verk är en konstruktion, när jag är med i mina verk blir konstruktionen ännu tydligare. Det är också roligt att sudda ut gränser mellan upphovsperson och skådespelare.

– När du använder dig själv i konsten, blir det ett självporträtt då eller inte?

– Jag presenterar mig med mitt namn i mina filmer och performanceföreläsningar för att jag vill belysa hur man skapar ett namn. Innehållet har inte med mig att göra utan jag finns där för att iscensätta texten, i egenskap av upphovsperson. Verken handlar alltså inte om mig, jag är bara med där.

– Hur påverkas du av att använda dina erfarenheter och din kropp i konsten?

– Det är uttömmande att vara i en roll, på scenen och framför kameran. Det är också arbetsamt att både vara manusförfattare, regissör och skådespelare. Samtidigt har det fyllt ett behov hos mig, att få uppmärksamhet och bli älskad.

– Var går gränsen mellan alter egon och självporträtt?

– Den gränsen är superskarp. Mitt alter ego Vaska Fimpa är inte en del av min konst. Jag behöver inte ta ansvar för henne och hon behöver inte förvalta ett konstnärskap eller bry sig om en karriär. Hon är en musiker och hela hennes funktion är att vara ångestbefriande. Jag började med Vaska Fimpen för att jag var trött på att göra performances i egenskap av Iris Smeds. I andra änden av skalan finns videoverket Iris Smeds, a portrait. Det är en låtsasdokumentär där jag spelar en variant av mig själv i en förhöjd verklighet. Jag använder mig av små grepp för att fiktionalisera mig själv och visa hur man konstruerar en konstnärsroll.

– Vilken bild av dig finns i konstvärlden?

­– Jag blir paranoid av att tänka på det, men det är bra om bilden inte är fast utan flytande och grumlig, så att man inte ser botten.

––––––––

Jag har aldrig träffat Iris Smeds, men nu har jag intervjuat henne på telefon, och jag skulle vilja prata mer med henne om lusten och orken att fortsätta, för det är där jag står nu. Jag diskar istället för att göra något vettigt och jag tänker på Catti Brandelius, Joanna Rytel och Lisa Strömbeck, på hur de lyckas att göra konst av det vardagliga kaoset som är allas våra liv. Mina två kommande filmer ska heta En Dinosaurie på Månen och Lejon med ett får om halsen. De handlar om småbarnsåren och om prokrastinering.

 

Magdalena Ljung