Elina Brotherus, Seabound Two Nights in a Row, 2018.
På armlängds avstånd, hundra år av nordisk konst, Artipelag, till 1 okt 2023.
Publicerad på Konstguiden digitalt.

Det turbulenta, naiva och kaxiga 1900-talet. Framtidstro, två världskrig, uppgörelse med gamla ordningar, och en industrialism som bäddar för välfärd. Hur förhöll sig Nordens konstnärer till de kulturella och samhälleliga förändringarna? På armlängds avstånd. Utställningstiteln anspelar på distans, som kunde vara rent fysisk och geografisk, men också handla om tillbakadragenhet och skepsis. Samtidigt definierar armlängds avstånd i militära termer det manöverutrymme soldaterna ställde upp sig med för att hantera sina vapen. Utrymme behövs för att uträtta något. Armlängds avstånd är också en viktig princip enligt vilken politiker inte ska vara delaktiga i beslut rörande konstens innehåll eller form. Betydelserna sammanstrålar i Artipelags sommarutställning som är toppen på isberget av en privat samling modernistisk konst.

Nicolai Tangen, chef för Statens pensjonsfond men också en konstsamlare, bildade tillsammans med sin fru Katja AKO Foundation för utbildning, klimat och konst. I Tangens samling ingår femtusen verk och dess framtida hem ska bli Kunstsilo i Kristiansand som öppnar nästa år. Urvalet Artipelag lånat är en generös snabbkurs i den nordiska modernismens stora namn och viktigaste strömningar.

Det började i Paris när seklet var nytt, många konstnärer sökte sig till de okonventionella privatskolorna och till bohemlivet. Matisse-eleverna Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén visar ett par oväntat bleka verk medan deras kollegor Einar Jolin och Leander Engström hävdar sig bättre med känsliga helfigursporträtt. De som inte kände sig manade av fauvisternas vilda färgskalor kunde finna en hemvist hos kubisterna, Picasso och Braque. Eller välja Fernand Légers skola där konsten skulle vara en samhällelig kraft och inte en borgerlig konsumtionsartikel. Där betonades form, konstruktion och ett medborgarperspektiv med dörren öppen till arkitekternas ritbord. Otto G Carlsund, Erik Olson och Franciska Clausen visar välavvägda stilleben och abstrakta, taktfasta kompositioner i denna anda.

Världskrigen ritade om många kartor och kontakterna den nordiska konstscenen haft med kontinenten antog nya former. Konstnärer av judisk härkomst som Endre Nemes, Peter Weiss och Lotte Laserstein sökte sig till Skandinavien under 30- och 40-talet. På utställningen presenteras Weiss finstilta penselföring och ruvande tonläge, och Nemes uttryck som driver in i surrealism. När det var omöjligt att under krigsåren vända sig utåt sökte sig många inåt. Halmstadgruppens surrealism som utgick från de halländska sanddynerna och for vidare in i själens introspektiva landskap. Naivismen med sin lokala förankring, Sven X:et Erixson och den mindre gruppbundna Tove Jansson som två företrädare för de innerliga känslorna och den lilla människan.

Ridå, och konst för konstens egen skull gör entré. Diagonalaktivitet av L-G Nordström eller Xay av Olle Baertling. Stora dukar som oförsonligt sopar banan med det som hittills varit. Samtidigt frodas en helt annan berättelse hos Cobra-gruppen som bildas 1948 och vill bort från en västerländsk kulturkanon, vilket görs tydligt i Asger Jorns expressiva kompositioner med en underström av folkkonst. Några som istället gick i dialog med samtidens populärkultur och konsumtion under 50- och 60-talet var LG Lundberg och Kjartan Slettemark. Måleriska collage med kidnappningar av allt från reklambilder till USA:s president var deras metod.

Ett mer intellektuellt tonläge återfinns hos Ola Billgren som med fotografiskt realistiska vardagsskildringar knyter an till den franska nya vågens filmer och samtida litteratur. Per Kirkebys stora, abstrakta och romantiskt sinnade motiv bär också på många referenser, bland annat till geologi som han studerade. Det förnyade intresset för måleri på 80-talet sällskapar i den sista salen med fotokonsten. Elina Brotherus fotografier i vilka hon figurerar själv leder besökaren in i samtiden. I blodröd kappa och håret i grönfärgad page intar hon de milda klipparna i Ny-Hellesund. Som en störning i en gammal, underskön målning kastar hon tillbaka blicken mot betraktaren och ser in i 2000-talet.

Även om vår tid hyser en legitim misstro mot kanoniserande berättelser är det lyxigt att få ett så skiftande århundrande sammanfattat på ett så överskådligt sätt. Att vandra runt i de svala salarna och förundras över att vissa verk har ett tilltal klart som källvatten medan andra mumlar från en tröstlös tidskapsel. Det stämmer till eftertanke och nyfikenhet på framtiden. För mig framstår 1900-talet som ett mycket definierande århundrade, det var då allting hände och den moderna världen blev till. Men idag står vi ju mitt i ett kolossalt paradigmskifte med globalisering, digitalisering och AI. Det är kanske nu det händer, lika mycket eller mer? Om hundra år vill jag, transplanterad in i ett virtuellt system, besöka en skildring av 2000-talets konst, på ett framtida Artipelag jag inte kan föreställa mig.

Magdalena Ljung