Jeff Olsson – In Full Bloom 2011.
Jockum Nordström, Jeff Olsson, Rolf André, utställningen Den allvarsamma leken på konsthallen Lokstallet i Strömstad 6 juli – 11 augusti 2024.
Presstext beställd av konsthallen Lokstallet 2024.

Leken är gratis, den är fri. Lek föder fantasi, skapar ordning och oordning. Lek har ingen koppling till ekonomisk vinning. Leken är äldre än vår kultur och har format människan som kulturvarelse. Så kännetecknar Johan Huizinga leken i sin bok Homo Ludens, den lekande människan. Och för oss vuxna, tänker jag vidare, ju allvarligare klangbotten ett skämt eller en lek har desto bättre. För då avslöjas en existentiell sanning där även ambivalensen får ta plats. Det roliga är inte bara skoj. Humor är viktigt och allvarligt, det är en omstörtande, visionär och radikal kraft.

Alla vi barn tecknade, berättar Jockum Nordström, det var ett sätt att hitta koncentrationen och lugnet. De bodde litet, tre pojkar i ett rum, och samarbetade gärna i stora bilder som de ritade på i flera dagar. Jockum fortsatte att studera människor, växter, arkitektur, textilier och andra bilduttryck. Vissa barn slutar aldrig att teckna. Naiva, samtida och arkaiska trädde hans världar fram. Innerliga blyertsbilder med humor och melankoli, som blivit stilbildande för många unga konstnärer. Han är uppvuxen i olika förorter till Stockholm och använder miljöerna där som en scenografi, men även mer naturnära uttryck göra sig gällande. Ett återkommande tema är relationsproblematik. Det kan handla om kärlek, javisst, men också om familj, skola, uppfostran och alienation. Hur behandlar samhället sina medborgare? Kan ett hus eller en stad utöva uppfostran? De skulpturala objekten blir till svajande arkitektur byggd av tändsticksaskar och kartong. Materialvalen är viktiga, de skapar rytmer, antirytmer, färgskalor och mellanrum som minner om ensamhet, men inte i negativ bemärkelse. Verken har genomgått många stadier och när sista handen lagts vid dem är det bara slutet på en unik process.

Natt upplyst av fullmåne råder i Jeff Olssons bilder, och i det silvriga skenet blommar mörkrets alla nyanser. Svartvitt nästan jämt, med kol, grafitpulver och torrpastell på papper eller på tredimensionella objekt, men så rikt på valörer att det räcker för att beskriva en hel värld. Ett kungarike där olika makter prövar sin styrka och där naturlagar sätts ur spel. Där vandrar levande och döda, människor, djur och gränsvalser på smala stigar. Himlarna är tunga, träden tysta, stränderna olycksbådande och bergen obönhörliga. Kort och gott en jämmerdal. Men det är inte hela sanningen om Olssons universum. Förutom att det är hemskt är det också roligt och punkigt. Popkulturellt mitt i evigheten. De tidstypiska inslagen, de unga människorna och deras attribut i den tidlösa vildmarken flyttar in vår samtid i sagan. Den ominösa naturen är också mättad med romantik, och alla till synes illvilliga eller maktlösa varelser som bebor den har en humoristisk ådra. De kan skratta åt sig själva. Det slår över till humor för att det är så hemskt, på ett drömskt och vackert sätt. På så sätt vågar och orkar vi stå kvar och kan låna vårt inre till alla sinnesstämningar och nyanser. Det finns alltid mer att titta på, det är så in i norden detaljerat och ömsint framsmekt. När mörkret skildras med kärlek är det långt ifrån mörker allena.

Rå styrka och förfining gifter sig i Rolf Andrés visioner. Primitivt och raffinerat om vartannat tills det helt sammanblandas i tung svärta, spröda linjer och starka färger i teckningar, målningar och skulpturer. André var en intellektuell konstnär med vida blickar utåt, men samtidigt fast förankrad i Strömstad där han levde och verkade under senare hälften av 1900-talet. Han arbetade som styckare på Centrumhallen för att inte vara beroende av konstförsäljning och de kompromisser det skulle innebära. Andrés tanke om konsten var att den skulle vara autonom och utgöra en egen verklighet, istället för att avbilda den verklighet som omger oss. I en lång serie möter vi huvudstudier baserade på Vincent van Goghs självporträtt. Mästarens ansikte genomgår maniska metamorfoser, svärmar av streck härjar kinderna och ögonen glöder förkolnade. I nästa serie är det tigrarna som står på tur. De muterar, smälter, njuter och skriker i ångest. Tigrarna förlänas mänskliga drag, de visar upp vårt känsloregister, står på bakbenen, och blottar bröst och kön. Kvinnorna själva återfinns på andra bilder, en sorts vildvittror med axlar växande till fjäderlösa vingar. Här kan allt hända och gör det. En värld av drömmar, arketyper, förträngda lustar och vilda vrål slår upp sina portar.

Jeff, Rolf och Jockum, rotade i var sin konstnärsgeneration och ändå finns en stark valfrändskap dem emellan. De förenas i drastisk humor, klurig blick och i ett sorts självpåtaget särlingskap. Tecknandet är centralt för alla tre. Detta att rita fram världar och befolka dem med det som annars rör sig under ytan. En allvarsam lek tar sin början.

Magdalena Ljung