Havet, Louisiana, Danmark, 11 okt 2024 till 27 april 2025.
Publicerad i Konstguiden 2024-10-16.

För mig är det självklart att älska havet, för hur det ser ut, låter och luktar. Simma är som att flyga fast skönare. Havsdjuren hallucinogena i sina uppenbarelser. Skeppen och snäckorna melankoliskt vackra. Mitt ex kunde aldrig förstå min kärlek.
Havet? Det blåser så mycket där! Veckan innan jag träffade honom var jag på dejt med en man som ensam i sin båt seglat över Atlanten. Dagen efter gick jag med min dotter till Sjöhistoriska museet. Det var mer lagom, men inom mig finns det alltid en längtan till ett stort och blått vatten.

Louisianas utställning Havet rör sig över flera århundraden, famnar konst och vetenskap, och sköljer upp en mängd tankegods på människans stränder. Under de senaste åren har Louisiana visat ett par konceptuellt besläktade mönstringar av laddade platser och begrepp, Månen 2018 och Arktis 2013, men Havet kommer oss närmare. Ta bara en sådan sak som vår inre ocean ur vilken vi föds till ett liv bestående och beroende av vatten på ett klot där sjuttio procent är täckt av detta element. I Danmark är havet aldrig längre bort än femtio kilometer och på Louisiana är det ständigt närvarande genom de magiska utsikterna från konsthallen och parken.

Det finns en uppsjö av teman och rum på utställningen och de konstnärer som presenteras fogas samman skickligt i ett flätverk av röster till en polyfon symfoni. Jag låter blicken styra och går dit det är vackrast. Snäckor. Först nynnar utställningen på ett modernistiskt preludium om kvinnokroppar och blötdjurs yttre skelett, med Francesca Woodmans associativa fotografier och Georgia O’Keeffes sensuella måleri, för att sedan besjunga snäckornas lov för full hals med snäckskåpet från 1762. Det är en imposant gräddvit pjäs med drygt åttahundra snäckor uppradade mot blå botten. Skåpet iordningställdes av Lorenz Spengler i utbildningssyfte och är hemmahörande på Fredriksdals slott. Ljuset som träffar dess gamla glas kastar en spegling likt havets vågor mot golvet. Att förstå världen genom fascination, att samla och umgås med det som är sällsynt och skönt för ögat är en tanke som klingat genom århundraden. Botaniska och zoologiska planscher som tapetserar väggarna runtom är en av dess frukter. De utsökta glasmodellerna av havets blötaste invånare en annan. Ryggradslösa djur bevaras inget vidare i sprit, vilket föranledde far och son Leopold och Rudolf Blaschka att vid 1800-talets slut återskapa maneter, bläckfiskar och sjögurkor i färgat glas. Som stora smycken vilar de i små montrar mitt i utställningens finaste rum.

Enorma, dödsbringande vågor reser sig som en mörk vägg, välter fartyg och slås sönder rytande i vitt skum. Hur kan man tycka att det är behagligt och vilja ha det hemma på väggen? Romantiken är svaret. En idéströmning under sent 1700-talet som främst talade till de övre klasserna i de nya städerna. De slet inte för brödfödan mitt i elementens sammandrabbningar och kunde odla en förkärlek för det sublima. När det sköna är så rysligt och det rysliga så skönt att själen fröjdas och förskräcks på samma gång. Det är min bästa definition av begreppet, men jag minns tyvärr inte författaren. Ett naggande gott kabinett är ägnat åt det sublima med namn som Caspar David Friedrich, August Strindberg och Anselm Kiefer. Upprivna skyar och själar vispas upp med vild penselföring, för att sedan mojna i samtiden med Hiroshi Sugimotos ikoniska fotografier på avklarnade oceaner. Eviga i sin abstraktion är himmel och hav en utsikt vi delar med de första människorna.

Berättelser är vad vi är vävda av och havet översköljer oss med dramatiska myter. Gudar, hjältar och monster står vid rodret i nästa välkomponerade sal. Frantz Zéphirin från Haiti deltar med Indian Spirits Facing Colonization, 2000. Dekorativa och symbolladdade målningar där voodoo, politik och historia gifts ihop till gäckande uttryck. Andarnas vidöppna ögon stirrar mot dansk-trinidianska Jeannette Ehlers fotografier Atlanten (Ändlös rad), 2009. Vi ser Ghanas gyllene kust och speglingar av människor som går efter varandra. Men endast speglingarna, kropparna är borta. Det finns hopp, en skog av träpelare med titeln Akuas överlevande barn, 1996. El Anatsui från Ghana skapade skulpturen i Danmark av drivved från en strand nära Louisiana. Det sjunkna återuppstår som fruktbarhetsfigurer och knyter an till något så ovanligt som en ny mytbildning traderad i samtidskonsten! Drexciya, heter legenden som en elektromusikduo med samma namn diktade på 1990-talet. Det handlar om en gravid kvinna som slängs överbord från ett slavskepp, och barnet som föds under vattnet blir början till en nyordning.

I de sista rummen kan man gå till botten med forskning och samtidskonst som dyker ner under vågorna. Kommer vår jakt på mineraler för den gröna omställningen förstöra biotoper vi inte ens har en aning om? Här tappar utställningen styrfart men några foto- och videoverk räddar kursen. Kirsten Justesens performance Sjö Jungfru från 1990 återges i svartvita fotografier. Naken och med en dammsugare, som en förfelad Venus, städar hon en strand. Invid visar Niceaunties från Singapore sin AI-genererade video Auntlantis, 2024. En äldre, asiatisk dam med sjöjungfrustjärt städar oceanens golv medan monstruöst stora vågor och låtsasdjur uppstår av skräp. Det är hisnande plastigt, och jag känner mig gammal när jag får ut mer av Justesens svartvita snapshots. Som en droppe på en annan plats i konsthallen men ändå hörande till utställningen återfinns Pipilotti Rist videoklassiker Sip My Ocean från 1996. I filmen skrikviskar hon ovanpå Chris Isaaks låt Wicked Game till hypnotiska bilder av Röda havets undervattensvärld och blodsprängda, gröna ögon i närbild. Jag vill inte bli kär, går refrängen. Tjugofem år senare återvänder hon till samma plats, men finner endast döda koraller.

Havet stiger, så som utställningskatalogen förkunnar, det stiger rent konkret genom klimatförändringarna men också i våra medvetanden som ett komplext system att förhålla sig till. Den banbrytande marinbiologen och författaren Rachel Carson har sagt att man inte kan skriva sanningsenligt om havet och utelämna poesin. Louisiana följer hennes devis, och det blir presentationens stora förtjänst. Utställningen Havet förenar fantasi och verklighet så att en helgjuten, levd erfarenhet träder fram. En poetisk sanning tar plats, som en pärla med många lager där skönhet och smärta inte kan existera utan varandra.

Magdalena Ljung