Det är vackrast när det skymmer, Thielska galleriet, 21 sep till 26 jan.
Recension publicerad 2024-09-20 i Konstguiden.

Med taktisk precision öppnar Thielska galleriet sin säsongsutställning. Det är vackrast när det skymmer, inleder Pär Lagerkvist sin dikt, och det är lätt att hålla med, men för bäst effekt ska det också vara höst. Helst november med sina tidigarelagda solnedgångar, en plötsligt brinnande himmel på väg hem från jobbet, fri sikt genom kala träd och avsaknaden av snö, som annars skulle stjäla uppmärksamheten. Om dagens förbipasserande hejdar sig för ett snabbfoto på neonrosa moln, så stannade förra sekelskiftes konstnärer livet igenom vid det valörrika aftonljuset. På gränsen mellan dag och natt lät de sina inre och yttre kartor sammansmälta och målade fram stämningslandskapet.

Naturens mystisk, människans gränsöverskridande själ och dödens oavlåtliga närhet stakar ut spåret på utställningen. Tätt hängda målningar av nordiska konstnärer flyter stilla som mörkt vatten genom den dovt belysta kabinettsviten. I varje rum en dikt som slår an stämningen och informativa texter som väver en idémässig bakgrund till tavlorna. Det är en känsligt hängd och intressant tematiserad utställning, men den är också ganska liten, mörk och inte tillräckligt förankrad i nutidens tankegods för att bli riktigt angelägen. Samtidigt är det svårt att utifrån premisserna få det på ett annat sätt, det museala uppdraget, rummens begränsningar och den äldre konstens burrighet som modernismen vant samtidsmänniskan av med.

Var tid har sina egna gudar, och det är utställningen bäst på att förmedla. Nordens konstnärer hade studerat i Frankrike under sent 1800-tal för att sedan återvända hem till rötterna. Inget kunde lämpa sig bättre för ett känslofyllt landskap än myllan man kom ifrån. Inspirerad av Paul Gauguin och Vincent van Gogh vispar Richard Bergh upp en flödande fri och koloristiskt raffinerad komposition, där jorden ännu andas varmorange av solen som nyss gått ner, medan månens skärva redan klingar kall i den liljebleka himlen. Nils Kreuger som hänger mitt emot har ett helt annat tillvägagångssätt. Russinmålaren, som han kallades, sveper först fram sina ornamentala, storlinjiga landskap i olja för att sedan strö ett tätt mönster över det, likt ett broderi, av mörka prickar i vattenfast tusch.

Skymningen faller och vi med den. I nästa rum är det döden som regerar. Ena väggen täckt av Edvard Munchs anslående grafiska blad där en vådlig cocktail av ångest, svartsjuka, kärlek och död serveras. På motsatt sida Ejnar Nielsens föga kända målning Döden och krymplingen, som berättar om den funktionsvarierade mannens inre rikedom. Sekelskiftets konstnärer odlade ofta en fascination för döden, tanken om jordens, civilisationens, människans undergång, och mitt i detta en förhöjd livskänsla som lyste klart mot mörkret. Munch miste flera familjemedlemmar i unga år och sa ”De svarta änglarna vid min vagga var sjukdom, galenskap och död”.

Livets kretslopp tar vid med Richard Berghs oljeskisser till målningen Riddaren och jungfrun. Det klassiskt omaka paret står på en utblommad maskrosäng i aftonsol. Döden han bringar, livet hon ska upprätthålla, blommans vissnade offer i form av frön och solen som går ner för att åter uppstå. Den färdiga monumentalmålningen kan ses i Thielskas permanenta samling en trappa upp. Det är ett smart drag att aktivera hela huset, men med tanke på skymningstemats popularitet kan snart sagt varje konstverk i Thielskas ägo platsa på utställningen.

De två sista rummen är större, och dukarna växer också i format eller glöder med ett färglyriskt anslag. Gustaf Fjæstads vinterballad Rimfrost på is. Hjalmar Lindes förvånansvärt moderna Afton med himlens upphettade skådespel och husens ruvande tystnad. Tor Hedberg, en av sekelskiftets konstkritiker, skrev om en dåtida utställning: ”ser man sig omkring (…) kan man lätt konstatera att solen nästan oavbrutet står under horisonten.” Målaren Karl Nordström som verkade vid denna tid men som stod för en annan färgskala menade att det var först i mötet med den franska modernismen som ”Man drog upp rullgardinen”.

Vid utställningens slut har gardinen åkt upp med ett slammer, för där vittnar målningarna om gryningen. Istället för vemodiga bohemer intar välmående sjöfågel klipporna, som i Bruno Liljefors Morgonstämning. Runtom syns färgexplosiva himlar, precis som tidigare, så hur skiljs skymning från gryning? Gryningen är klarare med färre moln, sägs det. Men för sekelskifteskonstnärerna var det mer den transformativa gränsen än tiden på dagen som spelade roll. De flesta valde skymningen för dess associationer, men det stora temat var ändå passagen och kontrasten, livet och döden.

Allt är nära/Allt är långt ifrån/Allt är givet människan som lån/ skriver Pär Lagerkvist vidare i sin dikt, och det är en sådan känsla som infinner sig på Thielska galleriet. Att se utställningen är att genomgå en försonandets katharsis, en övning i sin egen förestående skymning, för det finns ju ingen annan väg. Men innan dess, många stormande, heta, galna och oändligt vackra solnedgångar!

Magdalena Ljung