Karin Broos – Det stora blå 2010. Intervju med Karin Broos, aktuell med utställningen Svart Sol på Liljevalchs konsthall till 27 aug 2023. Publicerad i nr. 2 av Konstguiden 2023.
Landskapet öppnar upp sig som ett andetag. Frykens vida, blå vatten är en fjord kramad till sjö av de värmländska skogarna. Kör mot Arvika, Sunne, har Karin Broos skrivit, sväng av mot Östra Ämtervik. Grusvägen leder genom skir grönska och där står det gamla skolhuset med glasveranda. Hundskall hörs när jag knackar på och så forsar det nerför trappan i ett lurvigt vattenfall, stor pudel, liten pudel och golden retriever. Karin och jag sätter oss i vardagsrummet, hundarna lägger sig vid våra fötter och somnar tvärt. Ateljén är tom, säger Karin och tecknar avvärjande mot en dörr på glänt, transportfirman var här från åtta på morgonen till åtta på kvällen, tre personer som lastade över hundra verk.
– Din utställning Svart sol kommer att hänga på Liljevalchs hela sommaren. Vad betyder det här för dig?
– Det betyder så mycket att det känns overkligt. Jag är euforiskt glad för jag hade aldrig kunnat drömma om det. Samtidigt innebär det en viss ångest, mina målningar är en del av mig själv och jag utsätter mig för andras blickar. Jag har haft separatutställningar förut, men det här är den största presentationen hittills.
– Den svarta solen är en gammal symbol för döden, vintern och underjorden som använts i olika sammanhang. Hur kommer det sig att ni valde Svart sol som utställningstitel?
– Min dotter Sara sa att jag inte kunde kalla utställningen för svart sol, alla skulle bara tänka på nazisterna. Men det går inte att låta dem lägga beslag på bilder och ord. Jag tänker på Julia Kristevas definition av melankoli, en känsla av förlust men man vet inte av vad. Det man sörjer liknar hon vid en märklig sol, skinande men svart, och det stämmer med hur jag upplever mina målningar.
– Om du ändå ska precisera, vad handlar melankolin och ensamheten om i din konst?
– Melankoli är inte något jag uppfattar som enbart negativt eller deprimerande. Victor Hugo beskriver det som att vara lycklig över att vara sorgsen. Jag är melankoliskt lagd och det färgar av sig på målningarna. Likadant med ensamheten, som jag har ett stort behov av. Men det handlar också om en ensamhet i relationer, att man aldrig riktigt kan nå en annan människa och det avståndet försöker jag att uttrycka.
– Motiven i din bildvärld är vardagliga och återkommande. Du avbildar ofta kvinnor i närheten av vatten och skog eller skildrar dem i inomhusmiljöer. Varför använder du dig själv och dina erfarenheter i din konst?
– Jag målar min egen vardag som till det yttre är ganska händelselös men där det under ytan finns en sammansatt berättelse. Det kan vara när man dricker kaffe eller kammar håret på sin dotter. Vardagliga situationer man inte reflekterar över i stunden, men går man miste om dem känner man att det är de små ögonblicken som är själva livet. När jag hittar ett motiv som jag trivs med vill jag utveckla det och se hur mycket jag kan förändra stämningen med små medel så att bilden till slut öppnar upp sig i något annat.
– Hur förhåller du dig till skönheten, till det som är vackert när du målar?
– Förut var jag rädd för skönheten och ville absolut inte måla barn eller vackra människor för då skulle det bli kitsch. Sedan har jag omvärderat det, och ser en utmaning i att måla något många betraktar som banalt. Vad som är bra eller dåligt beror på autenciteten, hur äkta något är. Och ju vackrare motivet är desto mer smärtsam är påminnelsen om det förgängliga. Mitt i lyckan finns känslan av hur tillfälligt och skört allting är.
Det klirrar från hallen. Lite fika? frågar Marc och rullar fram en vagn med hela ostindiska kompaniet på. Tekanna med huva, en mängd glasburkar med mystiska marmelader och nybakat bröd. Vi pratar om Marcs hemland Nederländerna, elcyklar och bakmaskiner, som de slitit ut många av, och sedan återgår Karin och jag till intervjun.
– Du har tre döttrar och fem barnbarn, och ni står varandra nära. De unga kvinnorna har genom åren ofta figurerat i dina målningar och nu har de sina barn med sig. Kvinnorna är påtagligt stilla i dina bilder. Om du haft söner, hade du målat dem på samma sätt, tror du? Eller om du inte haft barn, hur hade dina motivkretsar sett ut då?
– Det undrar jag också! Det beror förstås på vad det hade varit för söner. Om de också skulle vara högkänsliga och bära på en sårbarhet. När jag avbildar mina döttrar är det inte för att porträttera dem. Jag har aldrig en tanke på vem det är i bilderna, istället är människorna metaforer för olika stämningar.
– Den stilla kvinnan upphängd i ett ögonblick är ett stort tema i västerländsk konst. Johannes Vermeers och Vilhelm Hammershöis lugna kvinnogestalter i ett milt inomhusljus. Kvinnan vid eller i vatten är ett annat minst lika stort tema med företrädare som Pierre Bonnard och Anders Zorn, men också sedda av en samtida blick, i Annika Elisabeth von Hausswolffs, Sara-Vide Ericsons och Rineke Dijkstras bildvärldar. Vilka själsfrändskaper har du i konsten och kulturen?
– Flera av de du nämner känner jag ett släktskap med. Jag har genom åren inspirerats av många målare, fotografer och musiker när jag upplever att vi söker efter samma sak. Leonard Cohen och Bob Dylan lyssnar jag ofta på i ateljén. Marlene Dumas och Edvard Munchs måleri är viktigt för mig. Diane Arbus och Sally Manns fotografier var en ögonöppnare när jag såg dem första gången.
– Simone de Beauvoir skriver i den feministiska klassikern Det andra könet från 1950 att man inte föds till kvinna, man blir det. Vad handlar kvinnoblivandet om, enligt dig, och hur har det förändrats under din livstid?
– Mina tonår blev förstörda av speglar och utseendefixering. Även om jag insåg intellektuellt hur vansinniga skönhetsidealen var kunde jag inte frigöra mig från dem och insjuknade i bulimi. Jag frigjorde mig från ätstörningarna när jag började på konsthögskolan. Litteraturen och konsten balanserade utseendehetsen och bidrog till mitt uppvaknande. På 70-talet fanns hoppet om att kvinnorollen var under förändring, men nu befinner vi oss i en enorm backlash.
– I din målning Det stora blå I från 2010 ligger en ung kvinna i en bred säng med blått överkast, en bit ifrån henne ligger ett spädbarn. Kvinnan är bortvänd, hon vänder barnet ryggen. Jag blir rädd för att jag ser en mamma som förskjuter sitt barn. Men hallå, är min nästa tanke, hon ligger bara och vilar sig! Är mammarollen så snäv att man inte ens får vända sig om i sängen?
– Många reagerar starkt på den målningen. Det är inpräntat i oss att det enbart är fantastiskt att vara mamma. Så djupt rotat att man hela tiden måste vara tillgänglig för sina barn. Men ett moderskap har också negativa sidor, som den stora tröttheten.
Karin verkar inte ett dugg trött, måleriet i ateljén är en stenhård rutin som ackompanjeras av långpromenader och simning. Jag har föreslagit att vi ska bada i Fryken och tagit med min våtdräkt, men det är kallt här i mitten av maj och jag börjar ångra mig. Ute på verandan under den grå himlen glittrar något ljusblått. Ska vi bada i poolen? frågar jag. Karin är inte nödbedd, vi byter om och stiger ner i det varma vattnet.
– Du simmar även när det är minusgrader och tunn is på sjön och vatten är ett essentiellt element i din konst. Varför är vattnet så viktigt för dig?
– Jag tror att det är viktigt för alla. Evolutionärt sett kommer vi från vattnet, när vi steg upp ur havet tog vi det med oss inombords och vi längtar ständigt efter det. Ukrainska soldater som stridit vid fronten rehabiliteras med delfinterapi, de får simma med delfiner för att det är läkande. Både mina finaste och mest traumatiska minnen har med vatten att göra. Jag har stor respekt för vatten, bara tanken att Frykens djup når ner till hundratrettiofem meter skrämmer mig.
Vi går upp på land, torkar oss och jag sätter på inspelningen igen.
– Vilka motgångar har du haft i ditt liv och hur har du gått vidare efter dem?
– Slutet av 70-talet var en svår tid för mig med flera sorgliga och hemska händelser som kom slag i slag. Min syster dog efter en tids sjukdom, min bästa vän dränktes av sin pojkvän, jag födde ett dött barn med navelsträngen virad om halsen och senare drabbades jag också av utomkvedshavandeskap. Läkaren menade att det var förenat med livsfara för mig att få fler barn och jag hade redan en dotter, men sedan födde jag två friska flickor till och livet gick på. Sorgen hann ikapp mig när ett föl på ett oförklarligt sätt fick elstängslet i en snara om halsen. Ston stod bredvid och försökte buffa liv i sin unge, hennes juver rann av mjölk. Då brast det för mig och jag trodde att jag skulle bli galen. Men jag kom tillbaks med hjälp av vardagen och måleriet.
– Vad har du för drivkraft i ditt arbete och hur skulle du vilja karaktärisera din måleriska utveckling?
– Varje målning är en kamp och ibland ett rent helvete, men när det fungerar infinner det sig en stor livskänsla. Kanske är det dopaminet som är min drivkraft? Det har i alla fall aldrig varit pengar eller berömmelse. Jag utbildade mig på Kungliga Konsthögskolan s’Hertogenbosch i Nederländerna på 70-talet. Det var en traditionell och sträng skola där fler än hälften gallrades ut varje år, medan de som avlade examen garanterades statlig konstnärslön. För en del var det en katastrof men jag behövde disciplinen för att utvecklas. Efter avslutade studier hade jag ett behov av att revoltera mot den överdrivna tekniska perfektionen och alla reglerna. Inte använda fotografi som förlaga, inte köpa en tub svart färg utan alltid blanda till svart av andra färger… Idag har jag försonats med det jag lärt och uppskattar att behärska de måleriska teknikerna. Samtidigt ser jag mig främst som en tecknare och jag har också arbetat mycket med grafik.
– Tillsammans med din man Marc Broos bosatte du dig på landet efter konsthögskoletiden. Hur kommer det sig att ni valde bort sammanhangen, konstnärslönen och det moderna livets bekvämligheter?
– Tidsandan var en annan, det var fult att tänka strategiskt på egen vinning. Jag läste Thoreaus Skogsliv vid Walden och längtade till naturen. Vi hittade ett hus utan rinnande vatten och där fick vi våra tre barn. Vi hade hästar, hundar, får och bin. Det var ett fritt och enkelt liv bortom ekonomisk stress och ängslan för en konstnärskarriär.
– Idag driver dottern Stella Broos Alma Löv Museum of Unexpected Art där många konstnärer ställer ut, hennes syster Sara Broos är filmregissör och ni är nära vänner med målaren Lars Lerin som bor i närheten. Hur har framgångarna och de nätverk ni byggt upp påverkat dig i ditt skapande?
– Huset vi bor i nu hittade vi på 80-talet och Marc började bygga Alma Löv som stod klart tio år senare. Konsthallen gjorde att tongivande kritiker kom hit och att fler började intressera sig för min konst. Jag slog igenom med en utställning på Kristinehamns konstmuseum 2008, då hade jag varit verksam i trettio år och var femtioåtta år gammal. Att det tog så lång tid är jag tacksam för, i lugn och ro har jag kunnat uppfostra mina barn och samtidigt utvecklas i mitt konstnärskap.
Vi reser oss upp från soffan. Hundarna vaknar med ett ryck och följer sömndrucket ut, på stigen mot Alma Löv. Inne i den stora ladan möter installationer, videoverk och fotografier i en labyrint av kamrar och rum som aldrig tar slut. Jag hamnar på ett mexikanskt café i mitten av byggnaden och blickar ut över hjässan på Roland Perssons elefant i naturlig storlek. Utanför monterar Peter Johansson gravstenar på robotgräsklippare. Alma Löv är kanske inte för alla, säger Marc med sin holländska accent, men för alla andra! Han skrattar och river igång traktorn. Karin står högt upp på en balkong, fortfarande med blött hår, och vinkar hejdå som från ett skepp.
Faktaruta: Karin Broos
– Född 1950 i Uppsala. Bosatt i Östra Ämtervik. Gift med Marc Broos, döttrarna Sara, Sissela och Stella.
– Målare, tecknare och grafiker.
– Representerad i samlingar såsom Moderna museet, Örebro länsmuseum, Värmlands museum, ett flertal kommuner, landsting och privata samlingar.
– Företrädd av Alma Löv Museum of Unexpected Art.
Magdalena Ljung