Jens Assur, ur serien Privat Natur. Liljevalchs konsthall, 6 okt 2023 – 7 jan 2024.
Intervju i tidskriften Konstguiden nr 3, 2023.

Det tar sju timmar med tåg från Stockholm till Åre, så Jens Assur och jag ska höras digitalt. På dagen för vårt samtal skriker tidningarnas förstasidor om stormen Hans, översvämningar i Åre och urspårade tåg i mellersta Norrland. De materiella skadornas omfattningar berättigar inte dessa rubriker, säger Jens, vi har inga dödsfall. Rösten är koncis och informationen paketerad i exakta formuleringar. Det är inte som Louisiana 2005 och orkanen Katrina, lägger han till. Genast finns hans karaktäristiska blick där, ett självklart globalt perspektiv samtidigt som hans seende är specifikt, lokalt och detaljsökande.Tidigare bodde du i Sven-Harrys gyllene hus i Vasaparken mitt i Stockholm, men nu är du bosatt i Duved, en mil från Åre. Era två yngsta barn följde med dig och din fru i flytten medan de två äldsta stannade i huvudstaden. I Duvedpodden pratar Jan Åman med dig om dynamiken mellan stad och landsbygd. Är din flytt en del i ett större demografiskt mönster?

Stockholm var mitt hem i trettio år och jag var en stark förespråkare för stadens möjligheter till arbete och relationer. När staden är som bäst pågår ett samtal där som är vitalt både för individen och för samhället i stort. Efter tre decennier kände jag dock att jag förvarades i staden och att vi som familj levde upp när vi lämnade Stockholm för ett mer naturnära liv. Runt 2010 levde för första gången fler människor i städerna än på landsbygden. Den globala folkvandringen till städerna uppgick då till åtta, nio miljoner människor i månaden. Nu växer intresset att lämna staden för landsbygden. Idag är det svårt att få en förskoleplats i Duved och en ny skola för åttahundra elever invigdes nyligen. De som väljer att stanna kvar här eller flytta hit sätter närheten till naturen främst, kanske till och med före karriär och familj. Och om det är något intresse som definierar norra Sverige så är det jakten. Men Åredalen har ett rikt persongalleri och en genomströmning av folk och idéer. Visst finns det landsbygd i Sverige stagnerad som en dypöl, men det gäller inte här.

Privat natur är ditt senaste projekt och din utställning öppnar i oktober på Liljevalchs konsthall. Under sju år har du i svartvita bilder skildrat din familj och dig själv när ni umgås, reser och sportar i naturen, och samlat detta i en bok. Du ställer existentiella frågor om människans möte med naturen och hennes plats i densamma. Vilka svar har du kommit fram till?

Den som har en relation till naturen kan leva ett rikt liv oavsett var hen hamnar i samhället, ekonomiskt, socialt eller geografiskt. Naturen ger oss möjligheter att komma i kontakt med det djupt mänskliga. Där upplever vi lycka, trötthet, rädsla, frid och vi möter oss själva. Du kan inte köpa en relation till naturen eftersom den bygger på egen drivkraft, kunskap och lust. När vi ägnar oss åt friluftsliv tillsammans med andra finns två dimensioner, den personliga och den delade. I naturen blir vi en enhet via samarbeten och utmaningar, och det är den främsta anledningen till att jag och mina närmaste tillbringar mycket tid utomhus. Jag kommer från en by med nittio invånare i nordvästra Jämtland, där mina föräldrar drev den lokala skidbacken. Nu har jag återvänt till landsbygden för att kunna ta del av naturen utan att behöva resa iväg. Men fotografierna i Privat natur berättar också om en exploaterad värld och om konflikterna när allt fler vill ta del av naturen. Projektet handlar främst om vår relation till naturen och inte om naturen i sig, därför är bilderna svartvita och ortnamnen lyser med sin frånvaro. Materialet kommer från våra upplevelser i Sverige, men också från platser som Zimbabwe, Namibia och Argentina. När jag växte upp var resandet något fint. Det var synonymt med att mötas och förstå andra kulturer, så som Sverker Sörlin diskuterar i en av bokens texter. Nu finns en berättigad kritik av resandet, samtidigt som flygandet i Sverige slog rekord i juli med tre och en halv miljoner passagerare. Vi måste alla göra färre resor och resa på annat sätt än med flyg. En resa måste ha betydelse och få ta tid.

I ditt projekt Hunger från 2010 belyser du i fem fotoböcker klimatkrisen och konsumtionssamhället. Du gör nedslag i megastäder, avfolkningsbygd, köplador och jordbruk, och skriver att ditt verk inte ska ses som konst eller reportage utan som ett kravbrev. Vilken väg har förändringen tagit sedan dess?

Åt båda hållen. Vi har en ökad medvetenhet som genomsyrar samhället, privatpersoner installerar solpaneler och avstår från bil och kött. Det finns initiativ som Northvolts batterifabrik, H2 Green Steel och en industri som vädjar till regeringen om tydliga direktiv för omställning. Samtidigt är Europas vägar igenkorkade av lastbilar med paket vi beställer på nätet, privatjeten går i skytteltrafik och konsumtionshetsande influencers blir förebilder. Men det är inte effektivt att lägga ansvaret på individer, en hållbar utveckling måste förankras i ett samhälles lagar. Titeln Hunger anspelar inte bara på svält utan också på girighet. Hur ska vi lösa energifrågorna när nästa miljard vill flyga till Rom över helgen? Utmaningen för oss på individnivå är att vi inte behöver ta konsekvenserna av våra val eftersom vi lever så kort. Forskarna och aktivister slår larm men politikerna är senfärdiga. Vad gör den här diskrepansen med oss på ett psykologiskt och filosofiskt plan?

Du har en bakgrund som pressfotograf och dina tidiga svartvita reportagebilder från Sverige är samlade i första delen av diptyken Och himlen därovan. I den andra boken återfinns reportage i färg från hela världen, gjorda exklusivt för projektet. I förordet skriver PO Enquist att ett bra fotografi har en episk laddning, en möjlighet till en stor berättelse. Det är ett utsnitt som skapar ett tänkt före och ett efter. Kan du ta oss bakom kulisserna till dina bilder en stund?

Min vision på 90-talet var att fotografierna skulle berätta en historia både med sitt innehåll, via det som sker i bilden, och via sin estetik, komposition, ljus och färg. Det finns bilder som fångar ens intresse på ett ögonblick. Och det finns mer subtila bilder med flera lager som inte låter sig avkodas vid ett första ögonkast. En roman kan rymma en historia som inte är framskriven men som ändå går att utläsa. Likaså en film där det pågår en berättelse mellan scenerna. I första boken skildrar jag ett Sverige där allt fler står utanför samhällets traditionella normer, av tvång eller av eget val. Samer, asylsökande, nynazister, funktionsvarierade och hemlösa. Om människor inte känner sig delaktiga i samhället utmanas demokratin. Det som sker i Sverige sker också i resten av världen och vice versa, vilket ledde mig in i arbetet med den andra boken. Det finns en spänning i det extrema och det kan vara lättare att skapa verk med genomslagskraft ur ett sådant material. I projekt som Hunger, Africa is a Great Country och Privat natur riktar jag i stället kameran mot medelklassen. Det ger möjligheten att undersöka den kontext jag själv rör mig i och en beredskap att diskutera min egen roll i ett större sammanhang.

Den sista hunden i Rwanda är din kortfilmsdebut från 2006. En fotograf (Jonas Karlsson) och en journalist (Reine Brynolfsson) reser i folkmordets spår på jakt efter de starkaste bilderna och de bästa berättelserna. Du var själv i Rwanda i mitten av 90-talet utsänd av Expressen och din film blir ett brutalt ärligt, humoristiskt och våldsamt vittnesmål. Hur ser en krigsfotografs vardag ut och varför slutade du i det yrket efter sju år?

Filmen är en personlig uppgörelse med mitt och andras förhållningssätt och agerande i den här typen av situationer. Även om uppdraget har ett viktigt syfte krävs det en viss cynism för att genomföra det. Filmen handlar också om hur den dokumentära sanningen konstrueras, hur döda kroppar arrangeras och skadade människor ombeds att inte le på bild. Journalister gör ett angeläget arbete, många drivs av en genuin humanistisk övertygelse, en vilja att öppna allmänhetens ögon och göra skillnad, men på samma gång finns en aspekt av tävlan. Bilder från konfliktområden prisas ofta i tävlingar, men det är inte smakfullt att tänka på utmärkelser samtidigt som man skildrar människor i deras mest utsatta ögonblick. I folkmordets Rwanda sköt man hundarna för att de åt av liken. Finns det fler som lever på liken? Vilka är hundarna egentligen? Uppdragen har tagit mig ut i världen, men på ett djupare plan vet jag inte hur folk har det i krig. Jag har valt att åka dit och jag kan närsomhelst åka därifrån. Det jag lärt mig är respekt för andra människors liv och levnadsvillkor, och en stark tro på solidaritet.

I fotoprojektet Africa is a Great Country från 2013 utmanar du den stereotypa bilden av en kontinent präglad av krig, svält och sjukdomar. Du visar urbant blomstrande samhällen med en växande medelklass och valde Hans Rosling som invigningstalare på din utställning. Det har gått tio år sedan dess och Afrika står inför nya utmaningar. Vad ser du nu när du tittar på samma platser som då?

När jag är i Afrika har jag ena foten i dåtiden och andra i framtiden, människans utveckling blir mycket påtaglig där. I Afrika kan man resa tillbaka i tiden per kilometer från stadens kärna, och komma till samhällen utan rinnande vatten, elektricitet och avlopp. Det rapporteras nu om en hungerkatastrof på Afrikas horn som kan skörda upp till trettio miljoner liv och ett möjligt krig med Niger som epicentrum, samtidigt som delar av Kigali påminner om Hollywood Hills med swimmingpooler och tennisbanor. Jag upplever att det i västvärlden bara finns två berättelser om Afrika, katastrofen eller det pittoreska, med savann och exotiska djur. Vi refererar till Afrika som om det vore ett land, men kontinenten är större än Kina, Indien, USA och merparten av Europa tillsammans. Afrikas starka ekonomiska tillväxt är en spegelbild av västvärlden och Asien med supermalls, bostadskomplex och stora parkeringsytor i städer som Maputo i Moçambique, Dar es-Salaam i Tanzania, Kigali i Rwanda, Lagos i Nigeria och Accra i Ghana. När jag visade mina fotografier blev en del provocerade. Vår självbild är att västvärlden leder utvecklingen men nu såg man en konkurrerande kultur där det fanns rikedom och livskraft. Visst dras Afrika med korruption, våld och ojämlikhet, och jag förvånas också över vurmen för Kinas och Rysslands investeringar. De är totalitära regimer med avsaknad av mänskliga rättigheter.

Folkrepubliken Kina träder fram i din kortfilm Killing the Chickens to Scare the Monkeys från 2011. Titeln är ett talesätt för strategin att avrätta dissidenter som en varning. Vi ser en avrättning av sju fångar i ett ökenlandskap med militärer och politiker på plats, och sedan en ung kvinna i olika vardagshändelser innan hennes död. Allt ligger i öppen dager och är vackert som en målning, samtidigt som en kuslig obegriplighet infinner sig. Hur växte filmens narrativ och bildspråk fram?

Inspirationen kom från ett fotografi som smugglats ut ur Kina efter massakern på Himmelska fridens torg 1989. Bilden visar en avrättning av dissidenter, uppställda och bakbundna. I bakgrunden pågår samtal mellan politiker och militärer, en del ler. Blandningen av det fruktansvärda och vardagliga fastnade hos mig. Filmen första scen är en sexton minuter lång tagning i realtid med sextio statister, fordon och hundar. Scenen börjar och slutar med en tom bild, allt uppstår och försvinner framför en. Flera tittare har frågat hur jag fick tillstånd att filma av avrättning, de tror att det är en dokumentär. Den internationella resa mina filmer gjort har varit betydelsefull för mig och jag har fått möta en cineastisk och politisk medveten publik. I Sverige upplever jag ett visst förakt eller rädsla för ambitioner, man ska akta sig för att uppfattas som pretentiös.

I Korparna tar du steget till långfilm och vänder din blick mot Sverige. Filmen är baserad på Tomas Bannerheds roman som vann Augustpriset 2011. Historien handlar om en småbonde som sliter i ett liv han inte valt men är besatt av att hans son ska ta över gården. Din film nominerades till sju guldbaggar 2017, den uppmärksammades för sin karga skönhet, konsekvens och tyngd, och för Reine Brynolfssons rollprestation som pappan. Det sägs att en film föds tre gånger, vid manus, filmning och klippning. Vad har varit utmärkande för utvecklingen av din film?

Det var viktigt för mig att inte göra en filmad berättelse utan en film som utgår från bokens tema och ändå har sin egen tonalitet och höjd. Romanen Korparna har ett fantastiskt språk och min uppgift var ett skapa ett parallellverk till det i film. En perspektivförändring är att filmen utgår från pappan medan boken för sonens talan. Men pojken och pappan har samma livscykel, de är i grunden samma person, och sonen måste ta över gården för att pappans livsval inte ska ha varit förgäves. Det var centralt för mig att återge ett jordbruksår i filmen med de olika årstiderna. Att vara bonde är fysiskt krävande, men också psykiskt eftersom man är utlämnad till naturen, sjukdomar och vädrets krafter. Vi utgick från en autentisk gård som vi omvandlade till 70-tal och konsulterade bönder för att allt skulle vara korrekt och trovärdigt. På manusstadiet är allt möjligt och friheten finns delvis kvar under inspelningen, men klippningen är en slutgiltig och naken process. Korparna är en underberättad film, mycket ligger mellan scenerna, den är gjord för en publik som är redo att ge den tid.

Du har gjort stora och mångfacetterade projekt. Vart är du på väg nu och vad har du lärt dig längs vägen?

Jag uppskattar kärnan i mitt arbete, fotograferandet och filmandet. I stora projekt finns det gott om tidsslukande kringarbete såsom planering, kommunikation och lansering. Att återvända till det fysiska skapandet är av största betydelse. Att gå upp varje dag, omfamna arbetet och utmanas av det.

Vi lägger på efter tre timmar. Utanför fönstret har regnet och blåsten tilltagit i styrka. Människor går i höstkappor fast det är början av augusti men Kungliga Biblioteket har fortfarande sommartider och stänger snart. Jag slänger mig på cykeln med datorn i dubbla plastpåsar. Nu ska jag omfamna och utmanas. Få kontakt med något inom mig av trampandet och flåsandet på vägen? Ut på tur aldrig sur.

Magdalena Ljung