En ny kulturpolitik är möjlig, publicerad i Konstnären nr 2, 2023.
Intervjuer med Pelle Amberntsson utredare vid Myndigheten för kulturanalys
och med Kim West, doktor i estetik vid Södertörns högskola.
INGRESS: Under Amanda Linds tid som kulturminister, släppte Myndigheten för kulturanalys en av de mest omtalade kulturrapporterna i svensk nutid, Så fri är konsten. Den plockades upp även utanför kulturens snäva korridorer och blev ett slagträ i debatten om politikens styrning av kulturen, främst via ansökningsblanketter till allehanda kulturstöd. Tidigare i år släppets en motrapport med titeln Kritik av konstens frihet i vilken författarna ifrågasätter fundamenten för den första rapporten. Så hur ser författarna av de bägge rapporterna på konstnärlig frihet och armlängds avstånd? Magdalena Ljung rapporterar.
Pelle Amberntsson, utredare vid Myndigheten för kulturanalys och doktor i kulturgeografi. Han ledde arbetet med rapporten Så fri är konsten tillsammans med andra utredare vid myndigheten.
Hur kom det sig att rapporten Så fri är konsten skrevs?
Frågan om konstens och kulturens frihet är omdiskuterad i samhället och politiken. Konstnärlig frihet är också ett centralt kulturpolitiskt mål, men det har saknats empiriska studier på området. Vi pekade på behovet av kunskap, Amanda Lind tillsatte utredningen och vår rapport blev klar år 2021. Kulturanalys har tidigare lyft andra aspekter av konstnärlig frihet, som konstnärers och kulturskapares ekonomiska och sociala villkor.
Vilka är de viktigaste resultaten i er rapport?
Att det förekommer kulturpolitisk styrning med negativ påverkan på den konstnärliga friheten på statlig, regional och kommunal nivå. På statlig nivå handlar det främst om att bidragsgivare ställt frågor i ansökningsformulär och informerat på ett sätt som kan tolkas som att vissa perspektiv knutna till olika gruppers rättigheter premieras i det konstnärliga innehållet. På regional nivå handlar det exempelvis om att kulturen förväntas bidra till hållbar utveckling, hälsa och tillväxt. På regional och kommunal nivå finns också en närhet mellan politik och kulturverksamheter som är svår att förena med principen om armslängds avstånd. Vissa politiker fattar beslut om bidrag till kulturverksamheter och vissa sitter i kulturinstitutioners styrelser. Det skapar en sårbarhet för styrning vi varnar för. Vi pekar också på exempel där politiker gripit in för att styra enskilda konstnärliga ärenden.
Har inte ert fokus mest legat på de statliga kulturmyndigheternas ansökningsblanketter?
I medierapporteringen har det funnits en sådan slagsida. Det gäller dock inte själva rapporten eller hur vi kommunicerat resultaten. Majoriteten av de presentationer vi hållit utifrån rapporten har haft fokus på den regionala och kommunala nivån eftersom det främst är dessa aktörer som efterfrågat presentationerna.
Er rapport visar att Kulturrådet frågat bidragssökande om hur de ska integrera jämställdhets–, hbtq–, mångfalds– och interkulturella perspektiv i sin verksamhet. Drygt hälften av de kulturskaparna uppfattade att frågan rörde det konstnärliga innehållet och hälften uppger att de har anpassat det konstnärliga innehållet. Mer än hälften av de sökande menar att de stöter på bedömningskriterier som står i konflikt med konstnärlig frihet. Har inte diskussionen om dessa bidragskriterier spelat Sverigedemokraterna i händerna?
Som utredare strävar man efter att vara konsekvensneutral och inte tolka empirin med tanke på vilken debatt som kan uppstå. Vårt uppdrag är att förse politiken med kunskapsunderlag som är så väl underbyggda och sakligt framställda som möjligt.
Ett år efter er rapport, 2022 kom boken Kritik av konstens frihet: en motrapport, skriven av forskarna Gustav Strandberg, Kim West och Josefine Wikström. Har du läst den?
Ja, och det är mycket positivt att forskare från olika discipliner engagerar sig i dessa frågor. Motrapportens historiska och begreppsmässiga delar är intressanta. Däremot anser jag att kritiken är missriktad. I motrapporten sker en sammanblandning av vår rapport och mediernas mottagande av den. Vi tillskrivs också uppfattningar vi inte ger uttryck för, som att politisk styrning och konstnärlig frihet skulle stå i motsättning till varandra. I själva verket pekar vi på behovet av styrning, men att den måste utformas så att styrning av det konstnärliga innehållet undviks. Vi ifrågasätter inte att bidragsmedel ska spridas geografiskt, till olika genrer eller att det ska vara en rimlig fördelning mellan könen. Vad vi visar är att den konstnärliga friheten kan äventyras om konsten och kulturen ges i uppdrag att bidra till olika samhällsmål eller åtgärda samhällsproblem. Om man vill att konsten ska vara fri ska inte ansvaret för olika samhällsproblem tryckas ner på kulturskaparna.
Det låter fint, men det här kan också tolkas som att konstnärer inte ska engagera sig i samhället. Ni skriver i rapporten att det finns stora grupper av konstnärer och kulturskapare som ser positivt på att värdera konstens nytta, perspektiv och budskap i olika bedömningsprocesser.
Att konsten inte ska åläggas uppdrag utifrån är inte detsamma som att konsten inte har ett uppdrag, men det uppdraget ska konstnären ha rätt att formulera själv. Det är konstnärlig frihet och politiken bör skapa de bästa förutsättningarna för en sådan frihet.
Kim West, doktor i estetik vid Södertörns högskola. Tillsammans med filosoferna och forskarna Gustav Strandberg och Josefine Wikström har han nyligen skrivit boken Kritik av konstens frihet: en motrapport.
När jag läser Kulturanalys rapport och er motrapport är det som att ni efterfrågar en helt annan text av dem. De har fått i uppdrag av regeringen att utreda konkreta kulturpolitiska företeelser, ni anlägger ett brett historiskt och filosofiskt perspektiv. Skulle det vara möjligt för de att skriva en text ni gillar?
Det tror jag. Vår kritik är i grunden politisk, det vi vänder oss mot är hur de tolkar sitt material och vilka implikationer det får. Kulturanalys rapport är motsägelsefull när den opererar med två oförenliga frihetsbegrepp. Det ena är konstens frihet från stat och politisk styrning, ett liberalt frihetsbegrepp där konstnären är fri om hen arbetar på marknadens villkor. Det andra är konstens frihet till olika möjligheter, vilket uppnås just genom politisk styrning, exempelvis via principen om armslängds avstånd. Rapporten kommer fram till att överträdelser av båda friheterna äger rum, men det är den första friheten som har betonats oproportionerligt mycket, vilket gjort att ytterhögern tycker sig ha fått ett bevis på att kulturen är vänstervriden, politiskt korrekt och likriktad. Det var naivt av Kulturanalys att inte förutse det.
Kan fokuseringen på den första friheten bero på att rikstäckande media befinner sig närmare en av värld av kulturproducenter som söker stöd av Filminstitutet, Konstnärsnämnden och Kulturrådet?
Visst kan det vara så. Filminstitutet har fått kritik för den påstådda politiska styrning de utövar, men de överskrider inte armlängds avstånd när de ställer frågor om jämställdhet och mångfald till sina sökande. Tvärtom ska Filminstitutet verka för sådana principer. Kulturanalys har i generella termer frågat de sökande om de anpassar sina projekt till ansökningsformen. Min motfråga är, vem har inte gjort det? Jag som forskare gör det också.
I er motrapport tar ni språnget vidare till hur en annan kulturpolitik skulle kunna se ut, utveckla gärna.
Kulturanalys rapport har fört begrepp såsom konstens frihet upp på agendan. En polemisk rymd öppnas upp där vi kan ställa fram andra modeller för kulturpolitik hämtade ur en avbruten historia som börjar med arbetarrörelsen på 1800-talet, de kämpade mot en förståelse av kultur som ett reservat för en social klass. Det är också historien om den statliga kulturpolitikens framväxt och formalisering under efterkrigstiden. I Sverige på 70-talet var kulturpolitiken en del av ett jämlikhetsprojekt, kulturen skulle demokratiseras i fråga om tillgång och utövning. Varför? kan man då fråga sig.
För att det är en del välfärden, en del av ett civiliserat och utvecklat samhälle. För att det är så bra och kul. Människor både njuter av det och får ett värdigt liv tack vare det.
Exakt. Den typen av idéer bygger inte bara på demokratisering av kulturen utan också genom den. Att kulturen är en dimension i samhället där människor kan vara sig själva på ett mer fullständigt sätt.
Vad har hänt sedan dess?
En omfunktionering. Kulturen sågs inte lika mycket som en kritisk kraft utan skulle bidra till ökat välstånd och tillväxt snarare än jämlikhet. Den här utvecklingen hänger samman med 80-talets introduktion av kreativa näringar där kulturpolitiken alltmer frångick idén om kulturens autonomi. I stället framställdes kulturen som en kreativitet bland andra, kulturen kunde öka ett företags konkurrenskraft eller bidra till att göra en ny stadsdel attraktiv. Företag kan väl vara hur kreativa de vill, men det är en dålig modell för att förstå kulturen, det fråntar kulturen ett egenvärde och tillskriver den instrumentella värden.
Vill du tillbaka till 70-talet?
Verkligen inte. Det var också en period av kvävande paternalism med estetiska och politiska former som hämmade samhället, feminismen hade inte på långa vägar den ställning den har idag och det fanns mycket lite av postkolonial och antirasistisk debatt. Men det fanns idéer och organisationsformer som pekade mot en annan framtid än den vi lever i idag. Jag vill tillbaka till framtiden!
Hur ser din dröm om kulturpolitikens framtid ut?
I Kritik av konstens frihet föreslår vi konkreta åtgärder. Vi skriver att kulturpolitikens övergripande målsättning bör vara kulturell demokratisering, både av och genom kulturen. Kulturpolitiken ska inte vara en stödstruktur till vinstdrivande företag i form av kreativa näringar. På kommunal och regional nivå ska kulturpolitiken få resurser att upprätta demokratiska organisationer och beslutsstrukturer. Mer än armlängds avstånd bör råda. Digitaliseringen ska inte bara förstås som en teknisk, utan även i högsta grad en politisk fråga.
Är det möjligt, det ni föreslår?
Vi befinner oss i ett paradigmskifte. Den nyliberalistiska hegemonin vittrar sönder och vi har en ytterhöger som livnär sig på allt missnöje det skapar. Men det öppnar också upp för en ny typ av vänsterpolitik. Jag upplever att saker är uppe för förhandling. Det finns möjligheter.
Magdalena Ljung