Peter Lindholm, Metro, 2007-10-20.
På Konstfacks väggar hänger foton på 1000 olika kvinnor i en formation som nästan ser ut som en DNA-spiral. Men sambandet är inte kopplat till någon särskild gen, utan en person – Magdalena Dziurlikowska. Hon liknar sin utställning vid ett slags inverterat självporträtt. Oavsett om kvinnorna är unga eller gamla, kommer från Sverige, Japan eller Indien bär de drag som känner igen sig i – eller skulle vilja ha. Nu, då eller i framtiden.
Till verkpresentation.
– Hur får man en sådan här idé?
– Det finns en undersökande nyfikenhet som driver mig. Flera av mina konstnärliga projekt bottnar i en vardaglig besatthet, som jag tar upp till ytan och skruvar till. Jag går ofta på stan och jämför mig med andra… “Jag skulle kunna se ut så där eller så där”, tänker man ofta – den tanken ville jag undersöka djupare.
– En slags skönhetstävling alltså?
– Nej, i en traditionell skönhetstävling värvas inte kandidaterna under godtyckliga stadspromenader. I en skönhetstävling jämför sig inte juryn med kvinnorna de bedömer. Jag använder mig själv som insats och där kommer värmen och humorn in, hoppas jag.
– Men hur reagerar folk när en främmande människa kommer fram och ber om att få ta kort av dem?
– De flesta blir förstås överraskade, förvånade men glada. Man märker att det finns en ny synlighetskultur. För kvinnor runt 20 är det inget problem. “Absolut! Gärna!” säger de ofta. Med äldre är det lite svårare, särskilt i Sverige. De tycker att de såg bättre ut förr. Andra är blyga och tycker det är läskigt. Man är orolig över hur bilderna kan komma att användas.
Hur förklarar du ändamålet?
– Jag säger till dem att jag tycker att de ser bra ut, att de är vackra, har en schyst stil, att de påminner mig om min mor eller mig själv. Det är någonting hos mig som gör att jag känner för deras utseenden.
– Det hade varit svårare om du hade varit en man som letade efter kvinnliga alter egon?
– Definitivt! Det har en lugnande inverkan att jag är en liten tjej som går på en skola och som ska fotografera 1000 personer. Då är man utvald men samtidigt inte utpekad eftersom man kan försvinna i mängden.
Tre reaktioner från Magdalenas “fotooffer”
1. – Jaha, vad handlar det om?
– Jag går runt på stan och letar efter kvinnor i alla åldrar som jag skulle tänka mig att se ut som.
– Va, jag? Hahaha!!!
2. – Okej, jag ska bara sätta på mig löständerna.
3. Det var det bästa idag! Jag måste berätta det här för min man, men han kommer aldrig att tro mig.
Peter Lindholm