Performance på Konstfack, 2004.

Under invigningskvällen av nya Konstfack gick det åt 824 kWh för att hålla huset igång. Energimässigt motsvarar det 15 lekstugor i trä. Under arbetet med mitt projekt gjorde jag av med 12 000 kcal vilket motsvarar 100 tallrikar gröt. Jag delade ut sågspånspåsar och grynpåsar som svarade mot den totala energiåtgången. Genom att ta gryn och spån och äta, respektive elda upp kunde man återuppliva kvällen själv i mindre skala. Texten jag delade ut berättar om mitt arbete med projektet. Jag hade på mig en klänning av aluminiumfolie och en stor blond peruk för att man skulle associera till energi och sågspån.

Projektets text:
Världen är totalt förorenad av saker
. Samhället går från produktion till konsumtion
. Konsten kan undersöka hur vi konsumerar.
Marysia Lewandowska

Varför inte? Det jag har att utgå från är invigningskvällen. Hur mycket el går det åt under kvällen, hur många kilowattimmar och hur kan man åskådliggöra det? Trä ligger närmast till hands. Den hyllplats som varje utställare får är 60 x 90 cm. Man skulle kunna såga bort en del av hyllan eller borra hål i den så att de uttagna bitarna fick illustrera energiåtgången. Tänk om andras hyllor rasar ihop? Tänk om brädan inte räcker till? Ska jag ha flera svartmålade brädor som anspelar på svarta hål?

När jag ska borra eller måla kommer jag också göra av med energi, det gör jag även nu då jag sitter och tänker. Det måste definitivt tas i beaktande. Min energiåtgång räknas i kilokalorier och kan översättas till…gröt. Jag äter mycket havregröt. Jag ser en viss parallellitet; kWh och kcal, det ena ger ljuset för kvällen, det andra tanken som leder till utställningen. Det ena eldas av trä, det andra av gröt.

Trä och gryn alltså, men varför ska jag stanna upp vid materialen? För att få en känsla för en areal kan man räkna om den i fotbollsplaner, trä kan räknas om i hus. Hur många hus måste man elda upp för att ha en kväll som denna? Vilket hus tänker jag på? Göran Perssons hus, han är kvällens centralgestalt. Dessutom känner folk igen Sagerska palatset. Fast det är inte i trä, men det finns mycket trä i stenarkitektur också.

Nu när jag har gått vidare från trä ska jag rimligen gå vidare från gröt också. Jag får komma fram till något som gröt kan översättas till och som utgör en parallell till ett hus – en människa. Allt kött är hö och människan är alltings mått. Och varför måste jag äta gröt hela tiden? Hur många Göran Persson skulle jag behöva äta upp för att ha tänkt så här långt? Fast det kanske blir för lite och därmed trist, t.ex. att jag bara skulle behöva äta upp hans ena ben för hela projektet. Dessutom vet varken Statens Fastighetsnämnd, Riksantikvarieämbetet eller Tengboms Arkitektkontor hur mycket trä som finns i Sagerska Palatset och jag vill varken äta upp Göran Persson eller elda upp hans hus. Jag kanske ska strunta i Göran Persson helt och hållet. Jag kanske ska äta upp mig själv istället? Hur många egna lik går man över i ett konstnärskap? Jag kanske ska ringa en dietist? Varför ska jag överhuvudtaget tänka på kroppar som livsmedel?

Jag kan istället återvända till hyllan, den som är min arena, min kaka och en symbol för mötet mellan mig och invigningen. Om hyllplanet får beteckna all inblandad energi kan jag dra ett blyertsstreck som visar hur stor del av energin som går åt för att ljussätta huset och hur stor del av energin som jag har utnyttjat för att ha tänkt så här långt. Det har nog gått åt 50 tallrikar gröt fram tills nu. Men ingen skulle tro att det gick åt så mycket gröt för att komma på ett blyertsstreck och hur rolig utställningsidé är det egentligen?

Trä och gröt är bra. Jag har gjort av med överskådliga mängder gröt, men trä… Under invigningstimmarna går det åt en hel pimpelstuga för belysning och uppvärmning. Jo, det har jag räknat ut, en sån som man kan dra med skotern. Det vore ett performance, att bränna upp en pimpelstuga. En gedigen pimpelstuga motsvarar femton lättmonterade lekstugor, och det blir väl om möjligt ännu roligare.

Vem ska betala för femton stugor? Det är mycket billigare med sågspån och mer likt gröt, men för att kWh-talet ska stämma måste jag ha 412 kilo sågspån och även det skulle kosta, närmare bestämt 4 120 kr. Det får bli i förminskande skala istället. Det är individer som kommer för att titta och då ska jag ha allt i portionsförpackningar. Jag ska stå och sälja påsarna. Vad ska jag ha på mig? Något som anspelar på energi förstås, jag fick en idé när jag bar en säck sågspån på huvudet… men oavsett vad jag har på mig så skulle väl ingen köpa påsarna, fast det blir ju intressantare när pengar är inblandade:

Om jag skulle sälja alla gryn- och spånpåsar till det tredubbla anskaffningspriset så skulle det balansera alla utgifter, det skulle vara som om inget av det här hade hänt. Dessutom skulle det ge mig ytterligare hundra tallrikar gröt vilket, även om det är mättande, motsvarar en lågkaloridiet för en person under tio dagar. Grynintäkterna skulle alltså bli en konstnärslön och räcka att hålla mig tänkande på ett nytt projekt av samma kaliber. Spånintäkterna skulle jag ge till Konstfacks energienhet. Kruxet är att en portion gröt kostar några öre, den skulle vara omöjlig att köpa. Men för att jag ska köpa gryn så måste jag gå ut och ibland går mina skor sönder, alltså måste en portion kosta mer, det är dyrt att vara fattig. Fast priset blir så godtyckligt då, ok, de får väl gröten.

Om folk ska få allt måste jag plötsligt betala dubbelt upp i jämförelse med ovannämnda förslag, som om kvällen hände två gånger, och det är kanske precis det den ska göra. Genom att ta en påse gryn och en påse spån kan man återuppliva och återuppleva en bit av händelsen.

Magdalena Dziurlikowska