Examensutställning på Konstfack i Vita havet, okt. 2007.
Verket Tusen gånger hellre. 1000 fotografier, 40 sidors text, 2007. Läs hela texten här.

I ett år har jag fotograferat kvinnor som jag skulle kunna tänka mig att se ut som. Kvinnor i alla åldrar som jag känner igen mig i eller skulle vilja känna igen mig i. När jag fotar äldre tänker jag att så här skulle jag vilja se ut om tjugo år. När jag fotar yngre: varför var jag aldrig så cool när jag var arton? Det jag söker är ett uttryck för personlig estetik och en hemkänsla i andras utseenden. Mest tittar jag på ansikten men även vilken stil någon har; vad man gör med sig själv. Det blir en samling av tusen alternativa jag.

Reportage i DN.
Reportage i Metro.
Lantz i P3.
Snittet i P1.
Kommentar i Aftonbladet.

Jag är vardagligt nöjd med mitt utseende men ändå undergräver jag det ständigt genom att jämföra mig med andra: titta hon där borta, varför ser jag inte ut så? Så skulle jag också vilja se ut. Bara det att man inte kan ha hur många utseenden som helst, även om vår kultur tycks antyda något åt det hållet. Tjejen i reklamen för tvål är helt annorlunda än hon för choklad och jag vill vara både och! Precis som många andra vill jag ha mer av allt och ständigt annorlunda. Ett lager av projektet handlar om det, om överkonsumtion och ett konsumistiskt förhållningssätt till utseenden.

Samtidigt har en önskan om alternativa utseenden en klangbotten i något djupare, något allmänmänskligt som inte har med kommersialism att göra. Man väljer eller blir tilldelad ett sätt att vara på, till det finns ett utseende. Ytan skapas för att spegla det inre men utseendet är bara ett och till stora delar ej valt. Det inre däremot… Det ser jag som ett härbärge för många olika ”jag”. Visar man ett ligger tusen andra i träda. Dessutom är det inte accepterat, ej heller tidsmässigt eller ekonomiskt möjligt att röra sig med många identiteter och till dem hörande utseenden. Man får istället göra våld på sig själv och bli endast en homogen person.

Smakprov på vad de jag fotograferade sa till mig:
– Jag har fotoskräck men jag jobbar som psykolog och mitt sista samtal för dagen handlade om att övervinna sina rädslor, så du kan få fota mig.

– Ett konstprojekt? Nej, det låter inte så bra.

– Ett konstprojekt? Då är jag som klippt och skuren för rollen!

– Vad modig du är som vågar gå fram till folk så här!
– Äh, det är ingen fara, men det var läskigt med de femtio första.

Ur förintervju till P3:
– Objektifierar inte ditt projekt kvinnor?
Jag minns inte vad jag sa men jag skrev efteråt:
“Nej, snarare synliggör det objektifieringsmekanismer. Det handlar om en aktivitet som utspelar sig i det tysta; att vi ständigt bedömer andra och jämför oss. Att vi hela tiden vill ha mer och annorlunda och i den processen överkonsumerar vi utseenden. Varje avbildning kan ses som en objektifiering men det är så allmänt att det blir ointressant. Jag tror att alla har ett behov av att få växla mellan rollen som objekt och subjekt.”
Hon kunde också ha frågat:
– Vad är skillnaden på det du gör och en skönhetstävling?
– I en traditionell skönhetstävling får inte 1000 kvinnor första priset och kandidaterna värvas inte under godtyckliga stadspromenader. I en skönhetstävling jämför sig inte juryn med kvinnorna de bedömer. Jag använder mig själv som insats och där kommer värmen och humorn in, tror jag.

Om hon har bråttom, om det regnar, om jag inte har med mig kameran så ger jag henne mitt visitkort. Ganska ofta hör hon av sig. Då mailar jag tillbaka att vi ska ses nedanför Åhlénsklockan vid Skanstull. Det är alltid samma ställe och jag går dit utan att veta vem jag ska träffa. Hon heter “Linda” eller “Frida” men jag har gett mitt kort till så många. När vi väl ser varandra känner jag igen henne förstås.

– Vad, mig? En gammal kärring… Din fina kamera skulle bara gå sönder!
– Nej, du har så vackra ögon!
– Det är du som har!

– Nej, jag är väl ingenting att ta foto på, men jag kan ta ett foto på dig; du är så fin i din röda kjol här mot blommorna!
Hon smeker min kind och pekar vart jag ska stå.

Många har en annan inställning till foto i Japan; det är inte en så stor sak. De flesta tycker dessutom att det är roligt och är mindre misstänksamma än i Sverige. Visst, jag har ett camouflage som turist, en som fotar allt, men även utan det hade jag nog känt skillnad. Samtidigt är det svårt för att vi inte har ett gemensamt språk. Många tror att jag vill fota en typisk japan och en del säger nej för att de inte ville vara som djur på zoo.
Det är väldigt skönt att fota äldre kvinnor här. I Japan rätar de på sig och säger att de är hedrade. I Sverige säger de att de är fula och smeker min kind.

På Chowpatty beach i Mumbai tar jag mod till mig och frågar en kvinna om jag får fota. Hon är traditionellt klädd i svart men har tagit av sig ansiktsslöjan. Hon kan ingen engelska men hennes man säger “no problem” och tar en rejäl tugga på sin burgare. Han har solglasögon och jeans. Jag fotar, hon skrattar och virar slöjan kring sig men jag hinner precis innan hon täcker för näsa och mun.