Utställningstext till avgångsutställning på Galleri Mejan.

Djupt inne i spegeln finns du utanför dig själv. När du tittar dig i spegeln finns du på en till plats i rummet. Plötsligt blir verkligheten två. Jaget flyter ut i dubbelheten. Du blir upplöst mellan hägring och påtaglighet. Ur denna svävande känsla tar Åsa Schedin fram bilder, spegelvänder och förtydligar. En bild vecklar ut sig i föränderlighet.

Blekblå nattlinnen. Långt, mjukt hår. Blomstertapet. Spegeloval. Det är i flickrummet Åsa Schedins berättelse utspinner sig. En gränstrakt där själar ändrar form och kroppar följer efter. Eller om det är tvärtom, att kroppen dikterar förändringen och själen anpassar sig? Flickorna speglar sig i glaset på väggen, i ögonloberna, i tankarna. De är instängda i sina drömmars logik och i det klaustrofobiska rummet som fullbordas av spegeln. Deras värld är en rundgång de vill ut ur, men som samtidigt håller de kvar.

Flickorna sjunker in kropp mot kropp. Hår blandas, blickar möts och ett andetag slår mot en hals. Ingenting som de gör är på riktigt, men det är inte heller bara en lek. De är mittemellan, barnkvinnor, halva eller dubbla. Det är en förbiilande tid, en dagslända, men samtidigt evigt upphängd i luften. Allt går så långsamt. De vuxna vill stanna tiden, pressa fjärilen i albumet och vrida speldosan ett varv till. Tid blir väntan. Flickorna ligger ner i en lång rad, deras nattlinnen bildar en oändlig himmel mot sovsalens golv.

Det är nu som flickorna ska hitta sig själva och sin verklighet. Men hur ska de kunna finna det i en spegelsal? I ljusstänk av atlassiden, glansigt hår, klar blick och skimrande hud? Flickorna går omkring i uppväxtlandet, i dimvärlden. Det är en konturlös väntan på övergången till något annat och ingen i Åsa Schedins bilder har ännu börjat färdas mot fast mark.

På denna plats finns många minnen, små bilder av ofullständiga saker. En liten bit minne måste ibland räcka till för att skapa en bild som är hel. Det är då de halva minnena spegelvänds och bildar mönster. Upprepningens spår fabulerar sig vidare, in i evigheten bortom bildytan. De spegelvända sakerna träder däremot fram mitt i bilden, de har parat sig med sig själva och visar oss ryggen. Gardinen sluter sig kring sin egen kärna och blir ett Roschachs test.

På latin heter spegel speculum, spegeln som ett redskap för tanken. I Åsa Schedins bilder ser sakerna in i sig själva, och flickorna ser om och om in i speglarna, väntande på att något nytt och osett ska träda fram.

Magdalena Dziurlikowska