Katalogtext, samtal med konstnären, våren 2011.

Färgerna och motivet
Du har en vild färgskala i dina målningar. Det är det första som slår mig. Primärfärger och komplementfärger. Varför målar du med så starka och obrutna kulörer?
– Jag är rätt lågmäld som person och tar inte för mig. Målningarna tar däremot plats och är galna. Det handlar om att komma åt en kraft och ett uttryck, och jag vill ha roligt.
Har du alltid målat så här eller är det här kulmen på en utveckling?
– Tidigare kraschade jag inte ihop färgerna i så tydliga kontraster. Nu tycker jag om att färgerna står och vibrerar vid varandra. Att de skakar i hägringarna.
I början av 1900-talet använde konstnärerna uppdrivna färger i sitt måleri, varför tror du att det försvann sedan?
– Det handlar om en pendelrörelse och jag tror att det kommer tillbaka. De fauvistiska målarna och de konstnärer som blev psykiskt sjuka och använde starkare färger, de rebellade mot något. Det var ett sätt att särställa sig från samhället. Så gör inte jag. Eller gör jag det? Jag tror inte att jag är galen i varje fall.

Hur går det till när du målar, hur ser din arbetsprocess ut?
– Oftast utgår jag från en förlaga jag hittar på internet. Det kan vara bilder på växter och parker i Malaysia, Holland och Canada. När jag valt motiv tecknar jag igenom det flera gånger. I målningen gör jag den tunna bakgrunden först, sedan tar jag fram figurerna med små penslar. Jag använder alltid olja och aldrig förtunningsmedel. För det mesta begränsar jag mig till ett fåtal färger.
Naturen spelar uppenbarligen en stor roll för dig. Varför är den ditt främsta motiv?
– Som liten lekte jag ofta ute i skogen, och naturen har en självklar plats i mig, men främst handlar det om friheten att hitta på. Med mänskliga former syns det direkt om något är konstigt. När det kommer till natur kan man godta mycket mer. Det finns otaliga former för blommor och träd, och en större acceptans.
Idag är det inte helt problemfritt att avbilda natur i konsten. Vad har du för förhållande till det som kallas kitsch?
– Jag har inget emot kitsch eller fantasy. Jag har spelat massor med TV-spel och är uppvuxen med en stark färgskala. Men visst kan kitsch vara något som är överdrivet, och jag ser inte mina målningar som överdrivna. Istället vill jag fylla målningarna med positiv energi. Man ska kunna vakna av dem på morgonen.

Målningar
Din första serie heter ”Superliminal messages”, vad handlar den om?
– Titeln antyder att något är starkt istället för knappt igenkännbart. ”Superliminal” istället för ”subliminal”. Min inspirationskälla var parken ”Butcharts Gardens” i Canada och jag ville förmedla glädje och förundran över naturen. Jag är nyfiken på naturens detaljer, de man inte uppfattar på en gång, men jag målar också in skevheter, som en bläckfisk och en fågel i samma rymd.

Nu arbetar du med serien ”Subtopiska visioner”, som också är fylld av märkliga uppenbarelser och fantasifulla naturkrockar. Hur tänker du om den?
– Vi kan inte uppnå det utopiska, men det subtopiska skulle kunna finnas i den här världen om något gick riktigt snett. Livet i de här målningarna är muterat och artificiellt. Det har kommit ut för mycket kemikalier och växterna har börjat livnära sig på dem. Naturen har blivit mer kraftfull och medveten. Miljörörelsen är viktig men det är inte därför jag målar som jag gör. Det här handlar mer om inre landskap.
För mig känns målningarna som undervattensvärldar med samma färgskala som ett tropiskt hav. Eller att växterna kommer farande i en rymd som är ett urklipp ur en solnedgång. Vilka kompositionsprinciper använder du dig av?
– Förgrund, mellangrund och bakgrund, som i klassiskt landskapsmåleri. Men sedan målar jag symboler för träd istället för träd. Känslan av att något inte stämmer är viktig för mig. Till exempel att målningen har ett djup och att den samtidigt är en platt yta.
Alla växter i dina målningar verkar rotlösa. Varför målar du inte marken?
– Jorden är så statisk och jag tycker inte om brunt. Jag intresserar mig för transparens och vill skapa en tom värld, en scen som väntar på att intas. Det är annorlunda när jag arbetar med installationer, då befolkas världarna av publiken.

Installationer
Dina tredimensionella undersökningar började med hörninstallationen ”Living in colour”, som dånade av färg. Vad var kännetecknande för den?
– Den röda färgen var platt och den gröna mer transparant. Jag använde stora mdf-skivor att måla på och byggde upp träd av hönsnät och papier-maché. För mig var processen en bedrift och jag hoppas man får kraft av att stå och titta på den.
Du har fortsatt att skapa installationer. Hur har ditt arbete utvecklats?
– Jag har blivit bättre på att veta var saker finns i rummet och få ihop väggarna och hörnen. Nu har jag också hittat fler förtoningar i färgerna. På så sätt får mina motiv ett större djup. De andas och blir mer amorfa.

­Din senaste installation ”What happens in colour stays in colour” är ett helt rum. Det var en maffig och uppslukande upplevelse att gå runt där. Jag blev upprymd, och tänkte bland annat på dataspelsvärldar.
– Att flytta in naturen inomhus är som att ställa sig i ett dataspel. Det hade varit roligt att samarbeta med ett dataspelsföretag. Virtual reality har inte utvecklats så mycket som jag trodde det skulle göra. De hjälmar som finns är fortfarande prototyper, men färgmässigt finns det en stor medvetenhet i dataspelsvärlden. ”Jak and Daxter” på PlayStation 2 har gul öken med lila skuggor. ”Heroes of might and magic 5” använder sig mycket av grönt och lila när ett slott i en grotta avbildas.
Jag reagerar på dina väl valda titlar. Vad spelar titlarna för roll i ditt konstnärskap?
– De leder in betraktaren på ett visst spår. Titeln på min installation ”What happens in colour stays in colour” är en travesti på ”What happens in Vegas stays in Vegas”. Det är mitt statement om att jag kommer fortsätta att jobba med färger.

Konstens mål och samtiden
Vad vill du med ditt måleri, vad är ditt mål med det?
–  Jag vill skapa något rogivande och samtidigt något att irritera sig på. Irritationen är en känsla som gör oss rastlösa, och ur det föds en vilja att förändra. Förändra det man behöver, och det man kan ge sig på. Det kan vara en skjuts framåt. En kraft.
Vilka skulle du betrakta som dina själsfränder i det samtida måleriet?
– Det är inget jag aktivt tänker på, däremot har jag lagt märke till att många elever här på Konsthögskolan falnar i sin färghantering. De kommer färgstarka in på skolan, men börjar sedan måla blekt eller svartvitt. Själv har bara brakat på och skruvat upp allt. Jag vill inte förlora min färg.
Vad anser du om måleriets status i dagens konstvärld?
–  Måleriet har nedvärderats till att vara en metod. Metoden handlar om att man målar ett ställningstagande. Att man är för eller emot något och redovisar det i en målning. Mina målningar är inte på det sättet, de löser inga problem. Istället är de världar att fly in i. Mycket måleri är också reducerat till enbart det estetiska. Målningen ska vara tilltalande. Om jag skulle måla orkidéer som de verkligen ser ut så skulle de vara tilltalande. Men jag försöker också ladda dem med något annat. Något som upprör ögat.

Magdalena Dziurlikowska