Krönika publicerad i MM-Bulletinen nr 1, 2011.

De kommer från fyra gymnasieskolor, de är florister, samhällsvetare, it- och musikelever. Tretton ungdomar som ska träffas femton gånger och göra en utställning på Moderna Museet. Jag är deras lärare, eller konstnärliga ledare, en handledare och en medmänniska i konst. Till min hjälp har jag Lena Malm som arbetat med Zon Moderna-projektet i många år. Vi sitter alla i ring i museets verkstad och ungdomarna får godkänt av mig vid första ögonkastet. Tack gode gud för att de inte ligger på golvet, flätar varandras hår och koketterar med att de inget vet. Så gör de alltså inte, och jag är evigt tacksam. Vi presenterar oss och jag skriver snabbt ner vilka frisyrer alla har. På så sätt kan jag komma ihåg namnen, tills de klipper sig.

Vi ska arbeta apropå Modernautställningen, göra egna verk som knyter an till verken där och utveckla ett tema. Svenskhet, föreslår jag. Vad innebär det att vara svensk idag? Vad är Sverige för något? Det är startskottet för vår resa som går genom alla landskap och klimatzoner. Kreativitet, frustration, upprymdhet, tomhet, stolthet, ilska och glädje. En utmanande färd som inleds med handledarsamtal. När en elev vill presentera sitt arbete inleder vi ett välment korsförhör. Vad är ditt ärende med det här projektet? Vad är kärnan i det du vill? Svåra frågor. Frågor som man ställer till fullfjädrade konstnärer. Men vi måste göra så för att komma loss från ett vanligt tänkande i bilduppgifter och quick fixes. De måste våga gå in i en konstnärlig process.

Och magin infinner sig. Som på beställning. Verken växer fram i våra samtal, skisser och leenden. Saker ingen av oss kunde ana fem minuter tidigare föds plötsligt framför våra ögon. Jag har det, jag har det! ropar en elev och jag får för femtioelfte gången en aha-upplevelse om att jag älskar konstpedagogik. Det är ju konst, och bara det är häftigt, men sen är det möten med människor som man kan berätta intressanta och roliga saker för. Vi skrattar och utforskar världen tillsammans. Jag gör så att det lyser i deras ögon, de gör så att de lyser i mina. Finns det något bättre?

Men på ett annat plan är det kaos. Elever blir sjuka, glömmer hårddiskar och arbetet ligger för fäfot. Plötsligt vet folk inte vad de ska göra och ritar ögon med långa ögonfransar i sina böcker. Vi stöttar, berömmer, skäller, hjälper och fixar. Vi förklarar i fyrtio minuter för en elev hur hon eller han kan gå tillväga. Men efter tio minuter är eleven håglös igen. Det känns som att jag har hand om tretton snurror. Jag springer till en snurra, vevar igång den, springer till nästa, men då har den första snurran stannat… Jag tar Lena åt sidan, kommer vi verkligen hinna genomföra projektet? Ja, säger hon. Absolut.

Vi hinner med nöd och näppe. På sätt och vis har vi oss själva att skylla, och materialet. Jag vill inte ställa fem kilo lera på bordet och säga ”gör!”. Ungdomarna ska istället tänka efter vilket material de vill arbeta med. Så de väljer att använda träd, neonrör, gammalmodiga skrivmaskiner, kedjor, gipshänder och ett jättestort schackbräde. De tänker ut starka och känsliga installationer, men allt måste fixas fram. Eleverna har inte budgetansvar eller smort munläder så det blir vi som får ringa parkförvaltningen, neontillverkare och privatpersoner på Blocket. Min pojkvän får vara chaufför och jag får rycka in som den svarta drottningen. Ja, det är ett schackspel som är ett performance och det ska filmas, men en av drottningarna försover sig. Att det ska vara så lätt att missa ett kungarike, även om det regnar kronor från himlen.

När allt börjar falla på plats är det ännu en sak kvar. Rummets utformning. Den har jag inte tänkt på, så vi drar i en nödtråd. Vi installerar Skype och ringer utställningsarkitekten Birger Lipinski, som tillbringar vintern i Brasilien. Tillsammans spånar vi om labyrinter och en lösning som kan bära alla dessa installationer. Birger presenterar en skiss som vi köper rakt av. Det är löpande trasmattor i ett diagonalt rutnät, vissa mattor går upp på väggen, och avskiljande skärmar av träreglar och bubbelplast. Det ser fint ut, som en korg eller en present, kostar lite och teknikerna kan banka ihop det på en fikarast. Hoppas vi.

Under de sista glödande dagarna arbetar vi heroiskt och tjurigt i det tysta. Det är löjligt mycket kvar att göra, men ur ingenting växer allting fram. Äntligen flyttar verken in, äntligen förstår vi vad vi har gjort och hur häftigt det är. Att det kan svänga så snabbt, från misstro och trötthet till något som bara glänser.

Magdalena Dziurlikowska