Recension publicerad 2011-03-05 i Göteborgs-Posten.

Power Has a Fragrance, Bonniers konsthall
Med revolutionen i Mellanöstern i ständigt fokus är det lätt att greppa utställningsidén på Bonniers konsthall. Där är stadsrummet också en plats för strid. Men inga kravaller syns till, inga explosioner eller skrik hörs. Gardar Eide Einarsson är inte intresserad av det larmande kaoset, utan av skelettet. Inbäddat i varje blodvarmt tumult finns en ordning som regisserar våra tankar och steg, som mönstret av varningsskyltar, tags och övervakningskameror. Det är dessa visuella spår Einarsson plockar upp, makten och våldet avklätt sin action och med den underliggande strukturen blottad.

Gardar Eide Einarssons hem är gatan, till en början Oslos gator som rullade under hans skateboard. Nu New York och Tokyo och deras floder av budskap. Han skär ut bitar ur flimret och parafraserar. Svartvita trafikkoner av bly står strödda framför poliser som visar grepp om en batong. Poliserna är hämtade ur en manual och avbildade i svart på träskivor, som om de varit målade med spraymallar mot ett plank. Invid finns en abstrakt målning med cirklar i olika kulörer. Mönstret är Oklahomabombarens planritning över faten med de olika sprängämnen han hade i sin lastbil. Verken grupperar sig till händelser men händelserna tiger. Kvar finns rekvisitan och scenanvisningarna. Fast vilka är anvisningarna egentligen? Utan förklaringar blir verken stumma. Med förklaringar är de ändå torra.

Så formar sig Einarssons utställning. En scenografi för det offentliga med mycket plats för eftertanke. Bonniers konsthall ställde för några år sedan ut Anna Ådahls installationer, objekt med vilka folkmassan iscensätts och iscensätter sig själv, bland annat kravallstaket och megafoner. Det kyliga, stringenta konceptet går igen. Skillnaden är att Einarsson har en mer gatusmart polityr.

Svart är barrikaden av bildäck Einarsson bygger upp och vita är bambustavarna som är nedstuckna i den, precis som i den som restes i Bangkok. Svartvita är slagorden han hämtat ur svartvita fotografier. ”Tro inte på allt du hör och på hälften av det du ser” uppmanar plötsligt en lysande skylt, det är det näst sista verket man kommer till. Det sista verket är en spegel. Likadana speglar finns på Tokyos tunnelbaneperronger för att förhindra människor från att begå självmord. Öga mot öga med sig själv. Så går den sista striden till i stadsrummet.

Magdalena Dziurlikowska