Katalogtext om Inge Schiöler för Åmells konsthandel, 2010.

Inge Schiölers målningar sjunger och vrålar. De är omtumlande starka, i färgen, i kompositionens djärvhet och i de tjocka penseldragen. Med hjärtat fyllt av Västkusten och Kosteröarna målade han naturens skimrande leende. Havets svidande blå tunga mot skära klippor och de doftvarma ängarna. Blommor, kronbladens dansande mosaik, och det skälvande ljuset som aldrig tog slut. Endast sommartid ville han måla, och för att måla fram naturens glädjerus behövde han ingen ateljé. Han tog med sig dukarna ut och letade motiv med motorbåt. Staffli tyckte han var omständligt, det fanns alltid en sten eller någon ilandfluten låda att luta duken mot. En gång slickade en ko av all färg på en målning som han låtit stå på marken. En annan gång hängde han duken på tork i ett träd och glömde den där. Schiöler arbetade explosivt, flera målningar per dag var inte ovanligt. Han plöjde med penseln i den glansfulla oljefärgen och matade in nya klanger i den pastosa massan. Själv sa han att han ”täljde med färgen”. Annars var han fåordig om sitt arbete. Han kunde komma tillbaka med sex målningar och bara säga ”Jag stod på samma ställe och vände mig åt olika håll.” Försjunken i den livsbejakande värld han avbildade var han lycklig. Hans egen livstråd löpte dock ofta genom en mer svårframkomlig terräng.

Ett kulturorienterat föräldrahem i Strömstad och närheten till naturen utgjorde fonden för Inge Schiölers uppväxt, som startade 1908. Skuggor kastades av föräldrarnas försakade drömmar om mer konstnärligt kreativa yrken och deras ansträngda ekonomin. Vid valet av livsbana satsade den unge Schiöler mer på utkomst än på intuition. Men den enda bestående lärdomen från en sejour som sjöman var kärleken för den skarpt blå färg han sett vid Lofoten. I slutet av 20-talet följde studier på Valand där han beskrevs som ”besynnerlig rakt igenom på grund av sin skygghet”, och själv gav han inte heller kamraterna onödigt smicker. ”Det är en massa folk på skolan nu. Väl en 20 st. men bara tre som kan måla lite grann.” I ett brev skriver han att ”9 av 10 inte har en aning om vad det vill säga att ta sitt måleri på allvar.” Svenska förebilder för den konstnärsgeneration Inge Schiöler tillhörde var Carl Kylberg och Karl Isakson. Men Schiöler mätte sig också frustrerat med den internationella modernismens storheter. ”Jag ska slå Matisse” eller ”Jag kan inte måla som Cézanne” är utrop från den tiden. När en vän visade honom en blomsterträdgård som ett lämpligt motiv löd svaret ”Det är för Bonnard.”

Efter studierna följde en tid av resor i Europa och en längre period i Stockholm där han hade ett mycket enkelt hushåll. Sven X:et Erixson som bodde i samma hus menade att Schiölers ”likgiltighet för allt materiellt var nästan otrolig.” Schiöler återvände snart till sina hemtrakter och till en hetsig tid av självförbrännande målande på Koster. Blev han hungrig tog han en sockerbit. Han misskötte sin hälsa och hans gamla labilitet skördade nya triumfer. Den psykiska sjukdomen kom smygande. Arv och miljö låstes i en olycklig konstellation och han diagnostiserades som schizofren. Vid tjugofem års ålder trädde han in i rollen som mentalpatient på S:t Jörgens klinik utanför Göteborg. Inte förrän tjugosju år senare, 1960, kunde han gå fri ut i samhället igen. Den första tiden på sjukhuset var han apatisk. Så gick nio år. Sedan tinade måleriet upp. Han målade på väggar, lakan och toalettpappersark. Slet loss blyknapparna från sin skjorta och tecknade med dem. Detta trots att både vänner och sjukhuspersonal gett honom vanligt konstnärsmaterial. Genom det gallerförsedda rumsfönstret målade han gården och kastade smulor ut till fåglar han ville få med i bilden. Det var viktigt att besökarna tog med sig blommor han kunde måla av. Ännu viktigare var permissionerna när han, med en vårdare, kunde åka ut till Västkusten och måla under bar himmel. Permissionerna var i regel endast några dagar, så Schiöler målade maniskt och var vresig mot vårdarna. Under denna period producerade Schiöler flitigt och trots att han var hospitaliserad fick han sitt första stora genombrott. Målningarna han gjorde ställdes ut, vann erkännande och såldes. För dessa inkomster kunde familjen i slutet av 50-talet köpa en monteringsfärdig sommarstuga åt honom på Syd-Koster. Några år senare skrevs han ut från sjukhuset, mycket tack vare en ny medicinering som sattes in.

Det vita huset på Syd-Koster blev en bas för Schiölers konstnärliga verksamhet under resten av hans liv. Som bekant målade han utomhus men han använde stugans inre för att hänga upp målningarna på tork, röka cigaretter och laga fiskgratäng. Terpentin, tobak och matos blandades tjock. Där i huset bodde också Ann Dikman, Schiölers första varaktiga kärlek som han träffade sent i livet. Hon var ett stöd för honom och blev en social förankring i hans annars så ensamma målarpraktik. Men det var främst naturen på Syd-Koster som vägledde Schiöler i hans sena måleri. De många soltimmarna, de milda blomrika fälten, lundarna och bergsknallarna. Han insöp den ljusmyllrande bohuslänska atmosfären och målade fram känslan av hägring.

I sitt måleri var Schiöler mer påverkad av de landskap han hade för ögonen än den konst han sett. Jämfört med studieårens inspirationssamlande blev han i sitt mogna konstnärskap fri från inflytandet av sina mästare, men paradoxalt nog mer lik Pierre Bonnard, Carl Fredrik Hill och Vincent van Gogh. Precis som dem använde han färgen som sitt främsta språk och uttrycksmedel. Vågornas kornblå rullande, de rödgråblå granithällarna, och grönskan som brinner varm på läsidan. I hans målningar finns inte något litterärt, socialt, historiskt eller symboliskt. Trots den långa sjukdomstiden är hans måleri friskt och klart. Hans kärlek till ljuset och färgerna sammansmälte med ömheten för naturen och ön där han fiskade, planterade blommor och plockade svamp. Han rörde sig i gränsen mellan trädgård och skärgård och de rika färgackorden gav honom näring. I en intervju sa han att ”Alla tycker att det är mer färger här än på fastlandet. Det tycker jag också.” Tillfrågad av en annan journalist om han verkligen såg allt i så starka färger menade han att nej, så är det inte. Men att han utgår från en färg och sedan gör upp sin alldeles egna färgskala efter den. Med landskapet som utgångspunkt för inre stämningar levde Schiöler ut sin förkärlek för flammande toner. Havsviddens solglans drevs upp till ljustumult. Lövglittret intensifierades och spreds som ett skratt i ädelsten. En närmast gotisk skala av smaragdgrönt, karmosin och ultramarin trädde fram och följde honom livet ut. Han varierade temat som en musiker. Just det musikaliska i färgbehandlingen var något som flera av dåtidens konstkritiker tog upp. En av dem beskrev Schiöler som ”en koloristisk kammarmusiker med raffinerad tonsäkerhet och mjukt handlag”.

Också för dagens konstkritiker ter sig Schiöler främst som färgernas tonsättare. Hans styrka finns i den stora lyhördheten för valörerna och i känslan för oväntade färgsammansättningar.

Det är ett tydligt modernistisk måleri. Den konstnärliga utforskningen rör färg- och formproblem och oljefärgens karaktäristiska egenskaper lockas fram. Modernismens revolution handlade om bildmässiga landvinningar, och inte om att motivet var speciellt djärvt eller att konstnären var sociologiskt intresserad. Dagens samtidskonst lägger däremot örat tätt mot det samhälle den uppstår ur. Oavsett vilket medium konstnärerna väljer förhåller de sig ofta till historia, politik eller aktuella teoribildningar. Deras verk är rika på referenser och samplingar. I samtidskonstens finns också ett medvetet distanserat förhållande till materialbehandling. Målarna frågar sig hur man kan måla och utforskar flera olika stilar, ibland i en och samma målning. Inge Schiölers konstnärskap tangerar därför inte dagens samtida konst. Det betyder ingalunda att hans konst är dålig, tvärtom. Schiöler har en grundmurad position inom sitt gebit. Det betyder bara att konstens fokus har skiftat till andra sorters konstnärliga problem än de han sysselsatte sig med. Den typ av måleri Schiöler var mästare på finns även idag, men det beskrivs inte i dagstidningarna. Återigen beror detta mindre på kvalitet och mer på att den konstnärliga utforskningen bytt mål, och mål av det slaget byts som bekant ganska ofta.

I konsthistorien lyser Inge Schiölers måleri i Göteborgskoloristernas fack. Ragnar Sandberg, Tor Bjurström, Ivan Ivarsson, Åke Göranson och Nils Nilsson är de andra representanterna. Göteborgskoloristerna är egentligen en missvisande beteckning eftersom målarna aldrig uppträdde som grupp under sina liv. Det är först i efterhand som de har tolkats i tätt samband med varandra på grund av vissa likheter. Alla Göteborgskoloristerna betonade det subjektiva. Färgen var deras passionerade språk och naturen deras främsta motiv. En frodig och romantisk natur, oavsett vad de målade. Att det på Västkusten uppstod ett färglyriskt måleri, så annorlunda än det uppsvenska, har delvis sin förklaring i miljön. Det karga, vindpinade landskapet där färgerna uppenbarar sig plötsligt och på ett drabbande sätt. Närheten till det öppna och stormiga havet, liksom det geografiska läget mellan Oslo och Köpenhamn och därmed kontakten med det nyare norska måleriet. I Göteborg fanns också en radikal målartradition på Valands konsthögskola och eleverna som strömmade igenom där fick ett starkt förhållande till färgens potential. Det var en sådan känslighet Inge Schiöler utbildades i, och han hade den som grundtrygghet genom ett helt målarliv. När den rosiga snäcksanden på vägen krasar under hans fötter och när han lyfter blicken mot den yppiga grönskan så är han beredd att förstärka det livsjublande. Schiöler målade de landskap han inte kunde klara sig utan. De glödande röda husen, det kärvt blå vattnet, och den mjuka poesin av somrig växtlighet och disig värme. Schiöler avled 1971. Kvar finns hans kärlek och ett färgstrålande testamente.

Magdalena Dziurlikowska