Recension publicerad 2010-09-10 i Göteborgs-Posten.

Att nya byggnader ska smälta in i landskapet har länge varit en räddhågsen paroll i svensk arkitektur, och nu har Sverige fått en konsthall som verkligen inte syns. Marabouparken i Sundbyberg utanför Stockholm utökades nyligen med en nedgrävd utställningslokal på femhundra kvadratmeter. Arkitekten Martin Hansson har skapat en stilfullt nedsänkt konstbehållare för Marabouparkens utställningsverksamhet som drivits i tillfälliga lokaler under sex år. Den modernistiska och lite dystra Marabouparken, Sveriges vackraste park år 2008, ansågs trist nog inte tåla ett mer radikalt tillskott. När Marabouparken förverkligades åren 1937-1955 var svansföringen högre och chokladfabrikens direktör Henning Throne-Holst beställde en privat anläggning för sin skulptursamling. Men i nyväckt folkhemsanda fick också kakaolaboratoriets vitklädda personal nyttja gräset på rasterna.

Samlingsutställningen Parkliv som inviger konsthallen har som syfte att aktivera den påtagliga parkkontexten. Konsthallschef Johan Börjesson har tillsammans med curatorerna Bettina Pehrsson och Helena Selder valt ut fjorton konstnärer som knyter an till människans lust att kultivera naturen. ”We Must Cultivate Our Garden” ropar en illgrön neonskylt i parken. Konstnären Nathan Coley har tagit fasta på orden som Voltaires upplysningsroman Candide slutar med. Den inre och yttre trädgården ska tuktas, men drömmen om parken är också starkt förbunden med mer Dionysisk lust. Matts Leiderstams var inne på det spåret när han placerade ut egenhändiga kopior av Nicolas Poussins landskapsmålningar i parker kända för gay-cruising. Här återges verket med en reproduktion. Kohei Yoshiyuki har också intresserat sig för trädgårdens erotiska laddning när han på 70-talet fotograferade oblyga japaner som i skydd av mörkret intog Tokyos offentliga parker. Bilderna på dessa nattens silvriga fjärilar är tyvärr för få för att göra ett djupare intryck. Samma knapphet gäller också en annan svartvit svit där Margaret Morton porträtterat excentriska trädgårdsmästare på sina anarkistiska täppor bland New Yorks bakgårdar. Förfall smittar av sig, men lusten att göra det fint kan också sprida sig, och Morton visar det.

Drivkraften att omdana jorden, att stöpa om naturens råmaterial till kultur, mätta landskap med känslor och förstå sig på flora verkar vara ett grundläggande behov hos människan och temat går igen i flera av utställningens verk. Christine Ödlund har följt en forskargrupp på KTH som undersöker hur växter kommunicerar med varandra, eller hur en fjäril genom att trumma på ett blad lockar plantan att kemiskt ge ifrån sig information om näring den har. I video och teckningar tolkar hon forskningen på ett poetiskt men ganska svårtillgängligt sätt. Elisabeth Westerlund tar tag i vår oförståelse för naturen från ett annat håll och citeras i katalogen: ”människan är också ett djur, som kallar sin natur för kultur”. Hennes bidrag till utställningen är benjaminfikusar där varje blad är av tyg och tyget mönstrat med växtornament. En liknande tänkvärd rundgång återfinns i Dave Allens stora bur med härmfåglar. Ett pianoverk komponerat efter fågelsång spelas för de små liven tills de härmar människans konstfulla härmningar av naturens läten. Inga fåglar syntes till och verket sällar sig till en genre av samtidskonst som är bättre som koncept än i utförande.

Oturligt nog lider flera av utställningens verk av sådan konceptsjuka. En alltför högt ställd teoretisk utgångspunkt i förhållande till det som blev. Vad betraktaren ser är ett genomförande som inte klarar av att axla tankarna och i bästa fall kan man läsa sig till vad som var meningen. Martin Karlssons installation med teckningar och video hamnar på den sidan om strecket. Hans berättelse kretsar kring en trädgårdsmästare som var anställd på Marabouparken, och ett svenskt 50-tal där Darwinism möter idealism och akademisk teckning kraschlandar i vurmen för Disney. Idéerna är intressanta men det saknas ett varv till i förädlingens kvarn. Ingo Vetters & Annette Weissers film ”I’m Farming Humanity” förlitar sig också på ett redovisande istället för ett förädlande av insamlade fakta. En svart man talar om sin resa från bomullsfälten i södern till en tomt i Detroit där han skapar odlingar som hela grannskapet får fri tillgång till. I grunden är det spännande, men att det är det, och på vilket sätt, får man reda på av utställningskatalogen och inte av att titta på filmen.

Parkliv är mångfasetterad utställning där människans neurotiska inställning till naturen får en ambitiös genomlysning. Det finns fyrklöver i hagen, tankespår värda att följa och kopplingar att göra, men det som saknas generellt är skärpa och skönhet. Utställningen läker inte ihop och urvalet kan därför kännas något godtyckligt. Det finns så många konstnärer som kommenterat natur, det finns så många vägar att ta. I katalogen skriver idéhistorikern Ronny Ambjörnsson att det nog inte är lustgården vi egentligen längtar till, utan stadiet innan: själva odlingen, den ofärdiga trädgården. Just så är Marabouparkens nya utställning, en ofärdig trädgård som man kan hämta inspiration från.