Reportage publicerat i Konstvärlden nr 4, 2010.

Bob Dylans måleri
Bob Dylan målar! Är det inte nog med härligheten? Han är en frontfigur i populärmusik sedan fyrtio år, har sålt hundratio miljoner skivor och turnerar utan slut. Brett älskad, hatad och kopierad, för sina sångers skull, för hemlighetsfullheten mitt i strålkastarljuset och för det att han ständigt byter stil. Han är också full av utflykter in i andra genrer, att skriva, regissera, skådespela, prata i radio och nu att måla. ”Jag har alltid målat”, sa han i slutet av 70-talet, och visst har måleriet länge funnits som en bisyssla, men det är inte förrän nu han ställer ut sin konst. Första gången var i Tyskland på Kunstsammlungen Chemnitz, 2007, sedan på Halcyon Gallery i London och nu i september på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Sent i sitt liv slår han in på ytterligare en karriär, men Bob Dylans historia började på en annan plats.

Robert Zimmerman föds 1941 i en judisk familj i norra Minnesota. ”You’re born, you know, the wrong names, wrong parents. I mean, that happens. You call yourself what you want to call yourself. This is the land of the free.” Han börjar kalla sig för Bob Dylan, spela poppig folkmusik med rötter i den amerikanska sångtraditionen, och utveckla sin nasala röst som Joyce Carol Oates liknat vid sandpapper. Han var ovanlig och stjärnorna stod rätt på himlen. De som sjöng populärmusik i början av 60-talet skrev inte sina egna låtar och texterna hade inget budskap. Bob Dylan och Beatles revolutionerade den scenen. Dylan tog in en folkvisetradition i popen, vilket på sikt gjorde att samma sorts artister som förr i världen tiggde in sig på bröllop idag fyller sportarenor.

Framgången kom till Bob Dylan med låtarna ”The Times They Are a-Changin” och ”Blowin’ in the Wind” och han blev en ikon för den amerikanska antikrigsrörelsen. Men Dylan kände sig begränsad av aktivismens nätverk och redan 1964 kom skivan ”Another Side of Bob Dylan” där han är mer romantisk än politisk. Så gifte han sig med Sara Lownds, bildade familj och bytte ut singer-songwriter-stuket mot rockstjärnelooken med svarta solglasögon och spetsiga skor. Den akustiska gitarren gav vika för ett elektriskt sound och texterna blev mer surrealistiska. ”Judas!” skrek ett fan på en konsert. ”I don’t believe you… You’re a liar!” skrek Dylan tillbaka.

En dokumentär om Bob Dylan från sent 60-tal heter ”Don’t Look Back”.  Martin Scorseses film om Dylan bär titeln ”No Direction Home” och 2007 kom filmen ”I’m Not There” i vilken sex skådespelare, bland andra Cate Blanchett, spelar en rollfigur baserad på Bob Dylan. Rastlöst hoppar Dylan från sanning till sanning. Man kan gå på en Dylan-konsert och inte känna igen en enda låt. Han vägrar att falla för någon annans idé om vem han egentligen är.

På 70-talet skilde han sig från sin fru, blev kristen, blev en symbol för den kristna högern, och återvände till sina judiska rötter. I mitten av 80-talet gifte han om sig med sin bakgrundssångerska Carolyn Dennis och gav sig ut på en ändlös turné. De senaste två decennierna har innehållit, förutom en mängd musik, en skilsmässa, debuten som radiopratare, en självbiografi, och ett starkt intresse för måleri. Det är där mitt uppdrag tar form. Redaktören ringer: Bob Dylan ska ställa ut i Köpenhamn. Vi vill att du intervjuar honom!

”I know that an interview with Bob Dylan will be impossible, he is utterly private and very, very few people have the chance to get close to him.” Nejen jag får är många, snabba och stora. Istället tittar jag på youtubeklipp från en intervju från 70-talet. ”Bob Dylan, sextiotalets symbol!” inleder den svenska reportern förbrödrande. ”För vem?” klipper Dylan genast av. ”Ja, för ungdomarna på sextiotalet…” ”Vem säger det?! Jag har inte sagt det!” En presskonferens från 60-talet är ännu värre. Kommer någon med ett påstående blir Dylans svar ”Var har du läst det?” En initierad fråga bemöts med ett slött ”Jag vet inte”. Kritikern Jack Marx menar att Dylan har uppfunnit den arroganta, låtsasintelligenta posen som varit dominerande inom rocken sedan dess, och att alla från Mick Jagger till Eminem har lärt sig detta av Dylan. I ett helt annat sammanhang säger Bob Dylan: ”Att bli uppmärksammad kan vara en börda. Jesus blev korsfäst för att han blev lagd märke till. Så jag försvinner en hel del.” Hans verk, vare sig det är musik eller konst, försvinner dock inte.

På bobdylanart.com kan man se och köpa Bob Dylans färglada måleri som sprids via grafiska blad. Motiven trycks i en upplaga om 295 exemplar och kostar från 14 400 kronor och uppåt. Deras titlar är exempelvis Bakgård, Cykel, Häst, Söndag eftermiddag, Solrosor, Kvinna på säng och Man på bro. Trots att de flesta bilderna är nedskissade under Bob Dylans turnéer uttrycker de ett rotat hemmaperspektiv med den lilla världen i centrum. De känns jordnära på samma sätt som folkrocken och flera versioner av samma tema förekommer rikligt, precis som i hans sångskapande. ”Jag försöker inte göra en social kommentar eller uppfylla någons vision, och jag kan hitta motiv var som helst. Jag tror att det på något sätt kommer från den folkliga världen som jag kommer från.”

Kanske började Bob Dylan måla när hans fru Sara köpte en akvarellåda till honom i födelsedagspresent i Woodstock 1968. Kanske blev han alltmer säker på sin sak när han studerade några månader hos expressionisten Norman Raeben i mitten av 70-talet. Under de många turnéerna som följde skissade han gärna, för att ”slappna av och återfokusera ett rastlöst sinne”. Den första boken med hans teckningar kom 1994 och hette ”Drawn Blank”. Ingrid Mössinger, curator på Kunstsammlungen Chemnitz, fastnade för verken och uppmuntrade Dylan att måla utifrån detta material. Drygt tio år senare gick alltså Dylan tillbaka till sina teckningar och utförde trehundra akvareller och gouacher som senare ställdes ut. ”Ifall det här intresset inte skulle finnas så vet jag inte om jag hade återbesökt dem” säger han, men tanken på att omsätta teckningarna i färg fanns sedan länge hos honom.

Vad har Anthony Hopkins, Carolina Gynning, Marilyn Manson, Ronnie Wood och Ulf Lundell gemensamt? De är kändisar som målar. De har alla en liknande stil, en expressiv längtan efter färg och form som idag främst återfinns på förberedande konstskolor. Det är inte speciellt märkligt, för oavsett högt ställda krav och enorma framgångar på ett område är de naturligtvis helt nya inför måleriet och ganska avslappnade inför sin bisyssla. De skapar konst som ibland går att investera i, men de är inte i fas med den samtida konstscenen, och har förmodligen inte heller ambitionen att vara det. Hur ska man bedöma Bob Dylans måleri i detta perspektiv?

Aaron Young, styrelseordförande för Halcyon Fine Art Group, vars Londongalleri representerar Bob Dylan är full av beundran inför Dylans målningar.
– Genom åren har vi blivit visade konst av flera kändisar men tackat nej för att konsten inte passat vår profil. Så var det inte med Bob Dylan. Vi har arbetat med honom i drygt två år och säljer hans konst till viktiga samlare. Paul Green, direktören för Halcyon Gallery, som har ett kusligt bra öga för konst tycker att Bob Dylan förtjänar en plats i konsthistoriens tempel.
– Hur betraktar Bob Dylan sin egen konst?
– Han verkar mycket ödmjuk. Han lyssnar på andra i konstvärlden och vill förbättra sitt hantverk. Jag tror att han tar konsten på lika stort allvar som allt annat i sitt liv. Han visade inte sin konst offentligt under en lång tid och jag tror att det var för att den hade karaktären av en katarsis för honom. Senare ansåg han att konsten kunde ses av en bredare publik.
– Hur ser Bob Dylan sig själv i den samtida konstkontexten?
– Han intresserar sig för både samtida och historisk konst men är obekväm med att bli jämförd med konstnärer som har målat hela sitt liv och gjort det till sin enda livsuppgift. Han verkar stolt för det han har gjort men tycker inte att han ska bli jämförd med Matisse eller Hockney, till exempel. Jag är inte säker på att jag håller med honom om det, men historien kommer att visa vilken plats han får i konstvärlden.
– I sin musik byter Bob Dylan ofta stilar och återuppfinner sig själv. Är det något som är märkbart i hans konst också?
– Så som jag förstår det blandar inte Bob Dylan sin musik med sin konst. Han kommunicerar nu med sin målarpensel så som han har gjort med sina sånger. Vad Bob Dylan har att säga kommer att bestå i oräkneliga generationer. Han har en mycket unik, individuell stil. Han är en gåta för de flesta och avslöjar väldigt lite. Det faktum att han nu talar via sin målarpensel öppnar ytterligare ett fönster till det innersta hos en av de största tänkarna i vår tid. Det är en lycka för hela världen att han kommunicerar genom ännu ett medium.

På Statens Museum for Kunst i Köpenhamn kommer Bob Dylan att visa den helt nya målningssviten The Brazil Series, tillkommen 2009-2010. Han har funnit andra motiv, och även en ny gallerist, Larry Gagosian i New York, som i framtiden kommer att representera honom. Bob Dylan har turnerat upprepade gånger i Brasilien, tecknat på pappersservetter eller i skissblock och sedan målat i sin ateljé i Los Angeles. Bob Dylan visar här en tydlig målerisk utveckling. Han visar också sin fascination för det exotiska han möter i ett mindre industrialiserat land. Det är ögonblicksbilder och vardagsmotiv från provinsstäder med bönder som lassar hö på kärror eller slumbebyggelse på bergssluttningar. Överallt ser han en möjlighet för konsten: ”Jag kan ta en skål med frukter och förvandla det till ett drama på liv och död.” Främst är det människorna som styr bildberättelserna. Han målar deras maktrelationer, konflikter och nöjen på ett ganska traditionellt sätt men menar att ”kvinnor är maktfigurer, så jag avbildar dem på så sätt.” De starka färgerna och uttänkta kompositionerna spelar en avgörande roll och Bob Dylan säger själv att han i bilderna ser ”en rytmisk kod.”

Utställningens curator Kasper Monrad från Statens Museum for Kunst började intressera sig för Bob Dylans måleri genom hans musik. Så var det också för museichefen Karsten Ohrt. Monrad vill dock betona att deras fascination för Bob Dylans konst började när de såg akvarellmålningarna i serien Drawn Blank som Dylan ställde ut i Chemnitz. Inget av dessa verk ingår i utställningen i Köpenhamn, där visas istället Dylans senaste måleri. Kasper Monrad anser Bob Dylan är blygsam när hans konst kommer på tal, även om han är medveten om målningarnas kvaliteter.
– Hur ser Bob Dylan sig själv i den samtida konstkontexten?
– Jag är inte säker på att han ser sig själv i relation till någon samtida konstkontext! Han har åsikter om många målare men han jämför sig inte med dem, i alla fall inte offentligt. Jag tror att han är för blyg för att göra det! I min katalogessä drar jag paralleller mellan Bob Dylan och den figurativa, narrativa traditionen i amerikanskt 1900-talsmåleri. Dylan har godkänt texten, utan att kommentera den.
– Vad hoppas du på att publiken ska se i Bob Dylans målningar och vad är ert mål med utställningen?
– Vi hoppas att vår publik ska se målningarnas uppenbara konstnärliga kvaliteter och att de ska anta utmaningen att ta reda på vad som händer i målningarna. Vårt mål är att dra uppmärksamheten till en fascinerande målare, och förhoppningsvis kommer vi att få många nya besökare som vanligtvis inte går på museiutställningar.

Självklart finns det ett nyhetsvärde i en utställning av Bob Dylan och det skapas också en viss kvalitet efter år i ateljén. Det jag ser tydligast i Bob Dylans måleri är ett starkt intresse för postimpressionistisk och naivistisk konst från förra sekelskiftet och tidigt 1900-tal. Vincent Van Gogh eller mindre kända figurativa målare som sysselsatte sig med färg- och formproblem. De var intellektuella outsiders och sådana har Bob Dylan alltid haft ett gott öga till, men dessa målare och deras avantgardistiska förhållningssätt till sitt medium är idag inte ett fokus för samtidskonsten. På samma sätt som Bob Dylans sångtexter inte återfinns i en antologi med samtida poesi så finns inte hans måleri med i motsvarande konstsammanhang. Inget ont i det. I popmusik finns en stark strömning av det figurativa och det deskriptiva. Det finns en större frihet att vara mer traditionell i en sångtext än i samtida dikt. Det verkar vara ett tänkande som Dylan tar med sig in i måleriet. Bob Dylan revolutionerade popmusiken, bland annat för att det fanns ett utrymme för den revolution hans sånger innebar. Det utrymmet finns inte inom konsten idag. Naturligtvis är måleriet ett medium som Bob Dylan når allt större skicklighet i, men de ambitionerna som han hade med sin musik återfinns inte i hans måleri. Kanske är det heller inte tänkt att vara så. Han tycker helt enkelt bara om att måla.

Magdalena Dziurlikowska