Recension publicerad 2010-06-08 i Göteborgs-Posten.
Femtio år av Måleri, Moderna Museet
Ed Ruscha är sjuttio år gammal, i femtio år har han målat. Hans konst löper längs med framväxten av det postmoderna Amerika. Längs med reklamtavlor, förpackningar, städer och vägar i USA. Los Angeles, det är där han alltid har haft sitt liv. Först som grafisk formgivare på en reklambyrå och sedan alltmer som bildkonstnär, känd för att ha målat orden. Bokstäverna och meningarna står som en mångtydig sköld framför landskapen i hans tavlor. I föreningen av ord och bild, och av det strikta med det känsloladdade, smälter han samman rysk konstruktivism med abstrakt expressionism. Färgad av både pop- och konceptkonst målar Ed Ruscha alldagliga saker på ett häpet och redovisande, men också sofistikerat sätt. Han säger ”Jag är intresserad av att upphöja något som vi i vår värld inte tycker förtjänar att upphöjas.” Det är lätt att följa honom i detta stora och spetsfundiga ”Jaha” inför världen.

Smart och snygg. Det är denna vinnande formel som Ed Ruschas bilder utstrålar. Hårdsminkade solnedgångsskyar över Stilla havet paras med några märkliga ord att klura på. Älskar du snöklädda bergstoppar men skäms över att ha sådana bilder på väggen? Lösningen är här, du får bergsmarängerna precis så enkelt bedårande som de kan vara, men för att det inte ska kännas för kladdigt och simpelt finns det en text över berget. Den här strategin skulle kunna leda rakt ner i platthet, nu leder den ner i känslodjup och ut på associationsrymder. Framför den perfekta tobleronetoppen står det skrivet ”Baby Jet”. Har det lilla stora planet kraschat? Känslor av ömhet rusar fram. Över en farligt rödsvart solnedgångsfond står det i vitt och knastertorrt ”The study of friction and wear on mating surfaces”. Exakt så känns det när sex blir något jobbigt. Men hur stor är egentligen texten som står där i himlen? Det vet man aldrig. Ord har ingen storlek menar Ed Ruscha, men han gör plats åt dem i den fysiska världen med sitt kantiga, egna typsnitt ”Boy Scout Utility Modern”. Det är en underdrift att hävda att Ed Ruscha har ett känsloladdat förhållande till ord. ”För mig har orden temperatur. När de når en viss punkt och blir heta börjar de locka mig…” Han placerar sedan dessa rykande ord i märkliga biotoper och klimat.

När Ed Ruscha inte tar sina promenader i bilden av bilden av naturen, filtrerad genom vår kulturs uppfattning om oss själva, målar han staden. Det lätta handlaget och förmågan att göra en bild visuellt effektiv går igen här också. Prydligt följer husen, men vad nu? En eldsvåda, och det brinner inte var som helst, utan i LA County Museum of Art. Fast det brinner bara lite i hörnet. Ed Ruscha vet att vara lite lagom djävulskt destabiliserande, precis som Dick Bengtsson, och han ”tycker om tanken på att olyckan sker i en så lugn atmosfär.” Byggnaderna som brinner i Ed Ruschas målningar är alla sådana som förvaltar standarder och hanterar normer. De är raka och rena och plötsligt störtas allt i en handvändning. Men till stora delar brinner inte staden utan står stum, osymbolisk och rå. Ed Ruscha tycker inte om det nya, han avbildar det bara, kallt.

Till Ed Ruschas repertoar hör att gäcka. Ni trodde att jag målade strikt och färgglatt och strödde ord? Här kommer en rökig målning på en ylande prärievarg! Här kommer svarta rektanglar som ord kan gömma sig bakom, som censurens remsor. Här blir det ingen färg utan gräs, choklad och blod. Alla dessa utflykter bort från det invanda verkar göra att Ed Ruscha ändå orkar med sin svåra uppgift att måla det blankslitna så att det skiner som nytt. Hans motivkrets består av välbekanta västerländska schabloner och ord som tappat sin mening, men genom att dränka detta material med skönhet, dissonanser och smärta når han en exakthet mitt i det banala. Det verkar som om ingenting kan hända i världen utan att Ed Ruscha tycker det är vackert, smärtsamt och värt att avbilda. ”Sand in the Vaseline” eller ”It’s Only Vanishing Cream” heter två taktila texttavlor där äggula, schellack, moarétyg och satin mästerligt spelar rollen av det som titlarna antyder. Alla skämt är på allvar. Ingenting är farligt och allt är farligt.

Hade Ed Ruschas bilder bara bjudit på det som man vid första anblicken fäster sig vid, väldisciplinerade färger och former och några godtyckliga ord, så hade de varit en bagatell. Men nu finns också ett drama på liv och död. Orden antyder aggressiva ljud eller blir olycksbådande ihop med bakgrunderna, glas spricker och hus brinner. Ed Ruschas intresse för förfall och sönderfall kan ta sig direkta eller mer utstuderade vägar. En bild kan vara väl så glättig i färgerna och ett ord helt harmlöst, men genom betydelseförskjutningar och missljud uppstår det alltid något infernaliskt i hörnen, något som inte stämmer. Så ser världen för det mesta ut. Obegriplig, njutbar, ganska farlig och löjeväckande på samma gång. Ed Ruschas målningar förstärker detta, de levererar en intensifierad gåta. Och samtidigt en känsla av klarhet över vad det innebär att vara en kulturvarelse. Att vara en tänkande bit av en stor civilisationsvåg som med sitt oändliga flöde av lösryckta bilder väller genom ett medvetande.

Magdalena Dziurlikowska