Recension publicerad 2010-04-25 i Göteborgs-Posten.

Kristina Jansson – Castle be geist

Vad är måleri idag? Sedan drygt tio år mönstrar Carnegiebanken det nordiska måleriet med återkommande vandringsutställningar och feta priser. Juryn som består av framstående skribenter och curatorer sållar och presenterar ett tjugotal konstnärer från de skandinaviska länderna. Nyckelordet är måleri i bred och postmodern bemärkelse. Mer riktning än så ges inte och Carnegie Art Award blir aldrig en utställning med ett vässat syfte eller en konceptuell udd. Däremot är Carnegieutställningen ett uppslagsverk i visuella strategier där betraktaren får plocka bland intressanta konstnärskap.

Årets förstapris på en miljon kronor går till Kristján Gudmundsson för hans stringenta lådor med monokromer halvt bakom ljudabsorberande material. En sorts tystnadens högtalare där man ser lika mycket av målningen som den ”hör oss”. Det är en torr poesi för konceptuella rävar med stort avstånd till publikens favorit som hittills varit Tone Kristin Bjordam. Hennes videoverk visar färg som sprids i vatten, men allt är filmat uppochner så vattenytan är marken och färgdropparna växer till träd och bullar upp sig som atombomber. Vackert, banalt och trollbindande om vartannat med referenser till Turners atmosfäriska naturskildringar.

Flera konstnärer använder film, foto, installationer eller performance som pensel och kommenterar måleriet. Där finns också tvättäkta målare som kan befinna sig långt ifrån varandra men ge lika adekvata svar på vad måleri kan vara.

Astrid Sylwan målar poppigt och abstrakt. Kompositionen är innehållet, den bär fram stämningen som ett musikstycke utan ord. Kristina Jansson målar kusligt som Dick Bengtsson och berättar. Historien handlar om den stormrika och olycksförföljda Sarah Winchester som byggde ett hus för alla själar Winchestergeväret tagit av daga. Bygget tog fyrtio år och det kaxiga sorgearbetet står delvis kvar. Ett virrvarr av andefällor, trapphus utan trappor och dörrar som inte leder någonstans. Kristina Janssons målningar växer av berättelsen men juryn tilldelade henne andra priset utan att känna till den. I en intervju säger Jansson att konsten kan slå ner på den punkt där man är oförstörd som människa. Carnegie Art Award levererar en del sådana stunder och mer än så minns jag sällan av en utställning.

Magdalena Dziurlikowska