Recension publicerad 2010-04-13 i Göteborgs-Posten.

Utställning på Nationalmuseum
Det är barockens tidevarv. Ingen karriärsugen konstnär försitter tillfället att exponera, idealisera och mytologisera. Lättsinnets och Dygdens kamp över ungdomen, så kan en målning heta, och bli till ett tumult av kroppar, rustningar, tyger, levande och döda djur, frukt, blommor och några flygande feta barn. En opera och ett dårhus men även en imponerande stämma som borrar rakt igenom århundraden och träffar lusten till backanalen.

Peter Paul Rubens, Anthonis van Dyck, och mer flamländskt måleri. Mästaren, medhjälparen och efterföljarna, men Nationalmuseums utställning bjuder mer än förutsägbar dramatik. Rubens redovisade öppet det han lärt av italiensk konst och kopierade gärna äldre måleri. Van Dyck blev Rubens medhjälpare vid fjorton års ålder. Två år senare var han själv mästare med egen ateljé, även om deras samarbete fortsatte. Efterföljarna till dessa skolbildande konstnärer utmanar varandra i en kavalkad av blodiga jaktstycken, lyxiga stilleben och strama damer.

Framför allt handlar detta 1600-talsmåleri om makt, prakt och uppskruvade känslolägen. Det är barockens tidevarv. Ingen karriärsugen konstnär försitter tillfället att exponera, idealisera och mytologisera. Lättsinnets och Dygdens kamp över ungdomen, så kan en målning heta, och bli till ett tumult av kroppar, rustningar, tyger, levande och döda djur, frukt, blommor och några flygande feta barn. En opera och ett dårhus men även en imponerande stämma som borrar rakt igenom århundraden och träffar lusten till backanalen.

Det krigshärjade och pestsmittade 1600-talet var nu ingen rusig dans men i Rubens och van Dycks himmel rådde obrydd dandyism. Rubens var inte bara konstnär med en armé av assistenter, utan även diplomat. Beläst, berest och adlad. Men utsvävningarna paras med en lika stark passion för måleriets historia och möjligheter. Livet igenom sitter Rubens och kopierar Tizian. Maffigt stora dukar som han aldrig ska sälja, utan ha som inspiration. I Rubens kvarlåtenskap förtecknas de som original. På Nationalmuseum kan besökaren själv jämföra.

Där Tizian är sträng, kontrastrik och sval är Rubens softad, sensuell och glödande. Till en början är det samma chockverkan som ett filter i Photoshop. Sedan syns det finstilta som verkligen gör skillnad. Tizians distinkta elegans ersätts av Rubens skälvande upplösta inlevelse. Det är ett äventyr att spåra ändringarna och känna deras effekt. Van Dyck och Rubens må vara sammanflätade av sina gemensamma projekt, och ge insikter om tidens stilar, men bandet mellan Rubens och Tizian är intressantare. Det handlar tydligare om måleriets utveckling, och vore spännande att se mer av.

Magdalena Dziurlikowska