Bokkrönika publicerad 2010-04-07 i LO-Tidningen.

Om novellen “Rummet” ur boken “Den perfekte vännen”
Björn börjar arbeta vid en myndighet. Han vill ha ett bättre jobb direkt, och han ödslar mycket tid på att få grepp om de andra anställda. Så skulle jag också ha gjort. Sen irriterar han sig på kamraternas tygellösa fikande och bristande tankeskärpa. Skamset, och desto mer spännande, går det fortfarande att känna ett släktskap med denna streber och pedant, men han lever verkligen ut sin kyla. Här går identifikationen sönder, fast tyvärr inte helt, för hur lätt är det inte att bli monstret man inte vill vara? Eller finns det en längtan hos gemene man att leva efter mottot ”no more Mr. Nice Guy”. Men Björn är annorlunda. Hans själ svingar sig inte mellan änglar och djävlar utan i ett universum renons på medkänsla och fullt av vanföreställningar.

Det blir isande läskigt när Björn inbillar sig att han har kommandot, då han egentligen är missförstådd och utfryst. För tänk om det är så för var och en av oss? Något som undsätter Björn är Rummet, ett rum vid toaletterna där han samlar kraft. Här når den allomfattande vardagshallucinationen sin kulmen. Rummet finns inte. Så Björn står i själva verket blick stilla vid en vägg, länge, och skrämmer personalen. Det kallas till möte i chefens rum. Mobben vill att muppen ska bort! Problemet är bara att galningen lyckas omarbeta snåriga dokument som ingen annan. Men ska han få bete sig hur som helst bara för att han är duktig? Det enda Björn vill är att ha tillträde till ett rum, som dessutom inte finns, men inte ens det kan man unna honom. Chefen menar att man kan ta in en konsult, men förslaget röstas ner.

Åh, jag hade så gärna velat vara den konsulten! Jag vill inget hellre än att komma till det arketypiskt tråkiga och missunnsamma kontoret, och försöka vrida allt tillrätta. Det är få gånger som en novell föder en sån lust till att träda in i handlingen.

Björns arbetskamrater bråkar på liv och död om rummets påstådda existens. Om de nu, till skillnad från Björn, anser sig vara så förnuftiga varför måste de då driva i bevis att något som inte finns verkligen inte finns? Och vad är det som är så otäckt med någon som är borta i huvudet en stund? Är inte de övriga anställda också helt borta när de inte förstår sig nämnvärt på det jobb de gör? De kan också anklagas för vanföreställningar när de inte byter glödlampan som är trasig, precis som om lyset alltjämt fungerade. Visst är Björn farlig i sin frusna megalomani, men tyrannen i honom går att kväsa, och på kuppen kan de andra växa som människor. Ecce homo och kasta inte den första stenen, vill jag säga. Men Björn är en omänsklig människa och han har redan kastat sten, skulle personalen svara.

Att ha ett rum i sitt inre är sunt, det till och med rekommenderas. Men akta dig om du råkar ha rummet utanför dig själv. Om du placerar din sårbarhets rum utanför dina inre landskap och i den övriga geografin, så hjälpe dig Gud. Nu fanns det ingen Gud, eller ens en patetisk konsult i novellen men för Björn spelade det ingen roll. Han blev sparkad men hittade snart Rummet igen, den här gången vid några allmänna toaletter. Slutet gott allting gott?

Magdalena Dziurlikowska