Recension publicerad 2010-04-08 i Göteborgs-Posten.

Utställning på Bonniers konsthall
Det omöjliga är det som återstår att göra. Så säger Tomás Saraceno, så möter han världen. Jag kommer från planeten jorden, presenterar han sig, och tillägger att de flesta blir irriterade. Men han framhärdar i att det är ett viktigt perspektiv, detta med jorden. Helst vill han se den uppifrån. Gravitation. Det är kärnan i hans olikartade installationer, nät, flygande städer och sfärer. Konstruktion, vetenskap och utopi är det han jobbar med. Det är inte den djupsinnigaste konsten, mer en poetisk design att ändra människors beteenden med, och det kanske är en konst?

Tidigare var Saraceno arkitekt och han är inspirerad av visionärer som Buckminster Fuller, Yona Friedman och Frei Otto. Fuller uppfann aerodynamiska bilar och energisnåla hus redan på 30-talet, och processade mot storföretag resten av sitt liv. Han introducerade också synergi, läran om samverkan, och myntade begreppet tensegritet. När material som är starka då de trycks samman förenas med material som är starka när de sträcks ut skapas en mycket hållbar struktur. Våra kroppar med ben och muskler är uppbyggda så, och mycket annat kan konstrueras utifrån samma förutsättningar.

Saraceno skapar modeller av molnstäder som tänks sväva nomadiskt utan hänsyn till nationella gränsdragningar. Här krävs strukturer som kan bära mycket vikt, exempelvis sådana som förekommer i tredimensionella spindelnät. Det är inte bara drömmar, försvarar sig Saraceno. Spindelnätens geometri studeras inom Big Bang-forskningen och NASA har planer på att skicka ut en svart änka i rymden för att se hur näten påverkas av tyngdlöshet.

Paradnumret i Saracenos utställning är just ett svarta änkan-nät i skala 16:1. Nätet är det första i sitt slag och tog två år att konstruera, i ett samarbete mellan spindelforskare, astrofysiker och arkitekter. Installationen är förförande och skrämmande, en famnande strid av streck. Fjolårets Venedigbiennal hade titeln ”Making worlds” och där ställde Saraceno också ut jättelika nät. I fri översättning hette det verket ”Galaxer formas längs filament som droppar längs spindelnät”. Här närmar sig Saraceno det som Yona Friedman kallade den genomförbara utopin. En intressant plats för konsten.

Magdalena Dziurlikowska