Reportage publicerad i Konstperspektiv nr 2, 2008.

Christian Pontus Andersson är i Kina och kommer inte hem, han mailar: ”Just nu är jag på jävligt dåligt humör då en del av mitt arbete frusit sönder, lera som inte är torr kan frysspricka. Så nu får jag göra om allt. Det är rekordkallt här, tågen med kol har stannat. Lika varmt inne som ute.”

Det är andra gången som Christian Pontus Andersson är i porslinets huvudstad Jingdezhen, hundra mil sydväst om Shanghai. Där har han hittat en verkstad att arbeta i och en tusenårig tradition med specialister och fabriker i varje gathörn. Kvaliteten har visserligen försämrats under de senaste tjugo åren men Christian Pontus har märkt en stor underliggande yrkesskicklighet som kan lockas fram, bara man vet vad man vill och är tillräckligt kräsen. Konstnärligt har Kina inte påverkat honom. Gränsen mellan konst och design upplever han mycket skarpare än i Sverige och det mesta av bruks- och skulpturporslinet från Jingdezhens ”Sculpture Factory” bedömer han som traditionellt och likriktat. I dagboken från den förra Kinavistelsen står det: ”Alla internationella keramiker som är här har börjat ifrågasätta varför jag ska bygga så stort. Jag tycker de är kraftlösa.”
– De arbetade med större säkerhetsmarginaler. Jag ville göra något otroligt och tänja gränser. Det stora formatet tilltalar mig. Något som omsluter betraktaren har en styrka som inte kan åstadkommas med små skulpturer.
Vidare i dagboken: ”Min tolk är deprimerad och säger att han vill ta livet av sig. Han dricker och pratar bittert om sina karlar och meningen med allt. Han säger att det inte är någon idé att bränna mina saker. De kommer att gå sönder; det har han sagt hundra gånger. Andra olyckskorpar har också påstått att mitt projekt är dömt att misslyckas. Det talar mot den tusenåriga historien. Det är drejlera och inte en presslera, omöjligt har mig sagts! När jag öppnade ugnen och såg mina figurer, vita och hela, var det en hämnd. Jag gick rak i ryggen den dagen.”

Riktigt så dramatiskt var det inte i Kina den här gången. Christian Pontus Andersson tillverkade de skulpturer som han sålde häromåret i Sverige. Dock blev det bråttom. Precis innan avfärd meddelar han: ”Mina ugnar bränner fortfarande och containern hämtar sakerna om tio timmar. Jag packar och svettas kopiöst men jag är så snygg, har gått ned femton kilo. Ser fram mot att komma hem och visa upp mig.”

Christian Pontus och jag sitter i hans nyrokokosoffa och äter hallonbakelser. Runt omkring står skyltdockor från 30-talet och några keruber speglar sig i datorskärmen när han bläddrar upp bilder på sina verk. ”Love Dance” är en tidig och tårtsöt installation. Verket minner om karuseller, kabaréer och klichéer men det underliggande temat är kyligt: Narcissus lott var att drunkna i sin egen spegelbild och mr Lovedance är för evigt dömd till siamesiskt tvillingskap med sig själv. Just det läckra men på samma gång bistra och sorgsna har Christian Pontus Andersson valt att renodla. ”Off hunting (for sorrows)” är en helvit uppochnervänd pyramid med tjugoen figurer. De har högtidliga ansikten, medeltida mössor och gymnastiktrikåer från en annan era.
– Alla som ser skulpturen associerar till Esther Williams och simhoppare. Ett konstsimslag hörde till och med av sig och undrade om jag hade inspirerats av dem. Visst kan man se det så. Jag kan skratta åt att jag inte märkte likheten först, men för mig har de här skulpturerna en helt annan innebörd. Jag tänker mig de vita och allvarliga männen som budbärare. De jagar i grupp och samlar upp all världens sorger, vilka de sedan förmedlar till dödsriket.

”Oh Lord, to follow her own law is not the way of the trannie” är en transvestit som balanserar på en våg av mjukglass. Hon leder de andra figurerna i gruppen och Christian Pontus har skrivit: ”Perukprydd och vacker, med total kontroll tämjer transan sin omgivning. Att styra världens största skönhetssalong i dödsriket har gjort henne hård så hård. Framåtlutad och med putande ända sänder hon signaler som passionerar.”

”Cry me the sorrows”, ”Guard for tears” och ”Resting to transform” grupperar sig kring transan. De samlar bekymmer med överdimensionerade öron istället för händer, står i givakt för sorgeskurar eller väntar upphängda som mörat kött för att tuktas och tyglas. Rätt uttryck och accessoarer mejslas fram i Svenska Filminstitutets kostymförråd i Frihamnen. Likt en regissör klär Christian Pontus Andersson sina modeller och instruerar hur de ska posera. Skulpturgrupperna ser han som en fryst scenbild utan början eller slut.

MD:
– Beskriv din arbetsprocess!

CPA:
– Först bunkrar jag upp med inspiration: film, litteratur, utställningar, internet eller ett tivoli. Däremot tittar jag inte så mycket på keramik. Sedan pressar jag fram idéer, dåliga idéer och till slut något som känns hållbart. Steg två är tillverkningen. Då blir jag en robot, som nu i Kina när jag arbetade fjorton timmar per dygn. Under sådana intensiva pass blir man sina skulpturer, det känns som att flytta in sin själ i dem. Jag har sju assistenter, vi gjuter, pressar, putsar och sätter ihop de styckgjutna delarna. Det är tidsödande.

MD:
– Bo Madestrand skrev om din senaste utställning på galleri AEREA att en tidstypisk konstnär, till skillnad från en designer eller en hantverkare, hade överlåtit tillverkningen på någon annan.

CPA:
– Jag har insett att jag inte kan lägga ut skulpturerna på entreprenad för då blir det aldrig som man vill.

MD:
– Förut var du ”hysterisk i lera”. Var det därför du sökte in till Glas och Keramik på Konstfack och inte till Konst?

CPA:
– Jag var kär i en person som gick där. Samtidigt ville jag bli plastikkirurg och kom in på Karolinska institutet. Det blev Keramik, en mycket fri utbildning där gränsen mellan konst och konsthantverk suddas ut. Leran var mitt material men jag har aldrig fastnat för knådandet, däremot är jag förälskad i porslinets yta, det halvtransparenta skimrande. Det har mjukhet och magi.

MD:
– Porslin är mer förknippat med design än konst. Det placerar dina verk i två världar. Hur ser du på det?

CPA:
– Mest har jag arbetat med porslin men nu ska jag vidga det till andra material för att uppnå superperfektion. Hur mycket man än förarbetar leran blir det alltid skarvar och bubblor. Det är en del av materialet, men jag blir oerhörd frustrerad och tål det inte längre. Om det betraktas som konst eller design spelar inte så stor roll.

MD:
– Konceptdesign har vuxit sig stark under de senaste decennierna. Zandra Ahl, Uglycute och många fler ger sina objekt ett innehåll eller en frågeställning utöver deras gängse användningsområden. Verken har ofta en humoristisk udd som punkterar den klassiska designens brukbarhet. Kan du känna ett släktskap med den trenden?

CPA:
– De jobbar med ett ifrågasättande, det gör inte jag. I så fall handlar mina verk mer om samhällsflykt. I Kina är många städer byggda utan någon eftertanke, bara billigt, snabbt och fult. Då skapar jag mitt fantasiland i konsten där olika tider blandas och där det är vackert och spännande.

MD:
– Du nämner Alphonse Mucha som en favoritkonstnär och ser likheter er emellan. Han jobbade med posen, använde fotografier som förlagor och bodde på ett slott, så som du också vill göra. Hur ska det slottet se ut?

CPA:
– Ett Disneyland men inte schablonartat. Futuristiskt men med förankring i traditionen, som på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris. Ultrahögt torn, långa glasgångar och en eldriven upphängd stol som man kan åka i över ån. Slottet ska stå i Värmland.

MD:
– Det låter storvulet men det är du inte rädd för och i din konst behandlar du stereotypen pryl- och porslinsbögen.

CPA:
– Så har jag aldrig tänkt och jag hoppas att jag är mer än det. Oftast tycker jag att mitt arbete är påfrestande och uselt, men så händer det att jag anser mig ha gjort ett mästerverk. Då förstår jag att jag inte kan syssla med annat.

MD:
– Efter varje avslutat projekt säger du att du glömmer vilka plågor du gått igenom. Vad kommer du att glömma nu?

CPA:
– Alltihop. Till exempel då bränningen gick totalt fel och det såg ut som om en bomb varit i ugnen. Tekniska saker minns jag men inte lidandet. Jag tror att ju mer man tål att våndas desto bättre blir man.

MD:
– Ditt förra projekt började med idén om den gråtande jungfru Maria. Hon var centralgestalten i ett hov du byggde men till slut fungerade det inte längre. Du slängde Maria men behöll de andra figurerna. Hur ska du arbeta nu?

CPA:
– I Strängnäs domkyrka finns en sarkofagskulptur av barnprinsessan Isabella. För mig har hon ett obeskrivligt uttryck, det lockar mig och jag vill bygga hennes liv idag.

Magdalena Dziurlikowska