Recension publicerad 2008-05-30 i Expressen.

Vinna eller försvinna, det är det historiska valet. Hela nationer har malts till utplåning medan segrarna skrivit sitt. Så enkelt är det dock inte i modern tid. Många monument som avtäcks idag är minnesmärken över något traumatiskt snarare än heroiskt. Istället för framgång betonas förlust och årets Wanåsutställning tar fasta på dessa kollektiva minnen och glömskor. Passande nog har de flesta konstnärer valt efemära material. Verken är inte huggna i sten utan brända i dvd-skiva och det mesta huserar inne i museet istället för att ansluta till skulpturparken utanför.

På fasaden möter Esther Shalev-Gerzs ”Les Inséparables” med urtavlor hopväxta som siamesiska tvillingar där visarna tickar mot varandra och äter upp varandras tid. Den konträra rörelsen är tes och antites, skapelse och förstörelse utan vilka ingen utveckling är möjlig, men här är principerna så pessimistiskt fastlåsta att endast vakuum uppstår. Matthew Buckingham arbetar också med utradering. ”The six grandfathers, Paha Sapa, in the year 502,002 C.E.” är ett datorframställt fotografi som visar USA:s nationalsymbol Mount Rushmore om en halv miljon år. Av Washington, Jefferson, Roosevelt och Lincoln återstår endast oartikulerade stenfallosar. Skrattretande och skrämmande. Till bilden hör en text om det amerikanska annekterandet av siouxindianernas heliga plats och de senares försök att få den tillbaka. Vem vann? Ingen. Politiken står sig slätt mot geologin. Ids man inte vänta på att naturen ska ta ut sin rätt kan man göra som talibanerna i Bamiandalen där de år 2001 sprängde två gigantiska Buddhastatyer från 400-talet. I Lida Abduls film ”Clapping with stones” samlas män och slår stenar mot varandra i ett poetiskt försök att få platsen att tala.

USA och Mellanöstern är på tapeten i flera verk, tydligast i Emily Princes tecknade porträtt av ”American servicemen and women who have died in Iraq and Afghanistan (but not including the wounded, nor the Iraquis nor the Afghanis)”. Man kan även säga: ”You don’t get a story if you don’t leave some things out.” Prince tonar pappren efter soldaternas hy och verket bestod av 4 521 hudfärgade bitar i slutet av april…

Alejandra Lundéns verk bygger också på den förkrossande verkan som upprepning genererar men uppmärksammar offren på båda sidor av konflikten mellan Israel och Palestina. Glada byggklossar graverade med alla avlidna barns personuppgifter. Barn kommer till denna lekplats, bygger och förstör medan vuxna står skamset runtom. Jon Brunberg vill inte utesluta någon i ”The polynational war memorial”. Alla krig på jorden sedan andra världskriget har totalt skördat 10 miljoner liv och för detta föreslås ett arkitektritat, utopiskt monument med interreligiöst centrum. Ett helt annat formspråk finns i Zoran Naskovskis film ”Death in Dallas” där han gifter ihop det klassiska bildmaterialet från Kennedymordet med en sorgesång inköpt på loppis i Serbien. Med tiostavig vers och det ensträngiga instrumentet gusle kläms det fram och översätts: ”With Kennedy and by his side sat his wife Jaqueline in the same car.” Det slitna och kanoniserade får nytt och snudd på förbjudet liv när det både roar och berör.

Tankeväckande, angelägen och infallsrik är försök till karaktärisering av denna helgjutna presentation. Verken saxar in i varandra som tänder i ett blixtlås och utställningen ”Förlust” kommer att gå till Wanås historia.

Magdalena Dziurlikowska