Reportage publicerat i Moderna Museets Bulletin, augusti 2008.

– Åh, jag hade Beatlesfrisyr! Mamma hade sån frissa jämt och jag och syrran också.
– Min mamma klippte mig à la Prins Valiant. Hela lågstadiet fick jag heta ”Fimpen”.
Vännerna Helena Blomqvist och Mikael Ullén tittar på fotografiet av sig själva som barn. För fyrtio år sedan såg de Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet.
Helena ser på bilden att hon var bra sugen att hoppa i kuddarna. Istället fick hon leka med en Yves Klein-blå i museets verkstad. Jag älskar fortfarande blått, kommer hon på. Mikael var däremot stormförtjust i Jean Arps ”Molnskål”, så fort han kom in på museet sprang han dit och kramade om den.

Många stora utställningar dyker upp i deras minne; Miró, Kandinsky, Dalí men också en performance där ljudkonstnären Karl-Erik Welin sågade sig i benet:
– Ambulansen kom och publiken tyckte att det var ett makalöst performance. Svinlyckat, alla pratade om den, intygar Mikael.
Helena bedömer Edward Kienholz-utställningen som det allra läskigaste. Hans verk luktade så illa att hon fick panik. Det var en skrämlukt, döden, säger hon och ryser.

Starka och direkta känslor är ett nyckelbegrepp när de berättar om sina upplevelser från museet:
– Vi tillägnade oss inte konsten för att någon sa att det var fint utan för att det kändes kul! Det var ett mål i sig, förklarar Mikael.
Helenas och Mikaels familjer känner varandra och sällskapade ofta på Moderna Museet. Till saken hör att Helenas mamma är rullstolsburen så när andra åkte ut till skogen under sin ledighet fick de gå till ställen med platta golv:
– Hela min barndom tillbringade jag på museerna. Golvet på Moderna var täckt av hampamattor, fasen vad jag skrapade upp knät där!

Uppväxten på 60-talet och på Moderna Museet var genomsyrad av en improviserande tidsanda. Alla demonstrerade och barnen bar plakat där det stod ”mera godis”, kommer de ihåg. Äh, kom igen, vi gör det! verkade vara en paroll för Modernas verksamhet. Nu känns inte klimatet lika dynamiskt och spontant utan mer analytiskt och genomtänkt, väger Mikael. Helena bläddrar i katalogen över museets permanenta samling. Geten, eller Robert Rauschenbergs ”Monogram” kommer upp:
– Där är kompisen! Och utan lock! Varför står den i en monter nu? Jag brukade klappa den.

Mikaels föräldrar Mariann Rittsel-Ullén och Jan-Olov Ullén arbetade med att skriva om konst och minns 60-talet på Moderna Museet som exceptionellt vitalt och entusiastiskt. Jan-Olov påminner om att det är svårt att föreställa sig hur viktigt Moderna Museet var då som enda plattform för banbrytande samtidskonst. Nu axlas den rollen av en rad institutioner och gallerier, så Moderna museet har fått en spännande utmaning, summerar han. Mariann ser varje utställning på Moderna nu som då och anser att de håller god kvalitet. Tips till museet är dock att satsa mer på samtida svenskt måleri, fylla den ändlöst tråkiga gången med skulptur och slopa entréavgiften:
– Klart ett statligt museum ska vara gratis! Så att människor kan hälsa på sina favoriter. Den direkta kontakten med ett konstverk kan aldrig ersättas av något annat.
Mikael håller med och uppskattade att ta med sig sina barn till Moderna på ett opretentiöst sätt. Locka dem med smakportioner. Han arbetar som dokumentärfotograf och filmare; en bra produktion ska vara sinnes- och intresseöppnande, precis som bra konst, jämför han.

Helena beskriver sina föräldrar Kai och Karen Blomqvist som klassiska kultursväljare:
– De diskuterade mycket med varandra kring vad de sett och behövde en sån extra dimension i sina liv.
Kai säger att den kontroversiella Paul McCarthy-utställningen var härlig och Karen menar att konsten på Moderna Museet spelar över hela sinnesregistret vilket vässar ens blick på världen. Helena tycker också att mötet med konsten har gett henne nya perspektiv, bland annat i arbetet som rekvisitör på Folkoperan och nu som handläggare på kulturarbetsförmedlingen:
– Jag har blivit bättre på att upptäcka nya rum hos människor och i ting, och jag har fått större mod att ge mig in i grejer.

Magdalena Dziurlikowska