Wilhelm von Kröcket, Lars Bohman Gallery


Wilhelm von Kröckert, Original pictures, Lars Bohman Gallery, 28 mars-3 maj 2015.
Krönika publicerad 2015-04-04 i Sydsvenska Dagbladet.

Det är en ny utställning och Ernst Billgren har bytt motiv, format, lokal och namn. Han heter Wilhelm von Kröckert, målningarna är räv- och fågelfria, tavlorna portabla och ateljén liten. Media har uppmärksammat bytet flitigt och irritationen har pyrt i konstnärskretsar. Jag har faktiskt inte bytt namn, opponerar han sig, han heter Ernst Wilhelm, precis som sin morfar och Kröckert var mammans efternamn tills hon lämnade Tyskland och gifte sig med bilmekanikern Billgren när Ernst var fyra år. Ett solklart exempel på hur godtyckligt ett namn är, hur dyrt och heligt män bär det, hur lätt kvinnor förväntas byta det och vilka misstankar ett namnbyte skapar.

Namnleken har flera rötter, en är kritik mot varumärkeshetsen. Billgren menar att politiker verkar tro att om det bara finns ett starkt varumärke så kommer konsten att klara sig. Han har blivit tillfrågad att delta på varumärkesgalor upprepade gånger. En djupare förklaring handlar om förnyelse. Om man vet vem man är och vad man tycker om finns det till slut ingen anledning att stiga upp på morgonen, säger Wilhelm. Här finns en allmänmänsklig längtan att ömsa skinn för att lättare leva ut en annan del av sig själv. Eller om jag kokar samman några diktrader av Gunnar Ekelöf: Om någon frågar vem jag är svarar jag helt sanningsenligt, jag är inte jag, jag är inte jag.

Målningarna på utställningen går i brunt, turkost och guld. De öppnar upp fönstret mot en bågnande och myllrande värld där storfursterenässans blandas med postmoderna dataspel. Statuariska kvinnor i vida kjolar liknar hus eller kyrkklockor och skapar en trängsel av breda bakar som man kan uppleva som barn. Städer och saker är under belägring, molnhimlen invaderar eller så smälter och sjunker hela konkarongen ner i okända djup. Wilhelm von Kröckert, det inkrökta, mystiska namnet sitter som gjutet. Ingen kan ändå undgå att känna igen en Billgren.

Det har påpekats att en pseudonym är effektiv endast om upphovsmannen är hemlig. Ja, utställningen på Bohman försöker ta reda på en sak till. Hur det blir om man målar utan förlaga. Billgren såg en lista på de tio främsta svenska målarna och konstaterade att åtta av dem målar av bilder. Så han uteslöt alla former av bildinfluenser i sitt arbete, och det har gått lika bra. Billgren har en inarbetat bildvärld som han kan i sömnen.

Ernst påpekar att han aldrig har förknippat sig själv så starkt med Ernst Billgren. Först tänkte han sälja Ernst Billgren, både namn och stil, men hejdade sig. Reaktionerna på namnbytet har varit starka nog. Varför ska han krångla till det i onödan och skapa pseudonyheter? Vad tror han att han kan förändra med det? Främst sig själv. Att kasta in något oväntat i sin vardag, och se vad som händer. Det kan vara en liten, stor revolution för en själv.

Magdalena Dziurlikowska